Montmartres heliga hjärta

Vi övernattade som sagt i Montmartre i helgen. Högst uppe på butten. För den heter så. Kullen Sacré-Coeur tronar upp sig på. La Butte Montmartre.

Sacré-Coeur 
Sacré-Coeur

Sacré-Coeur är till skillnad från Nôtre-Dame inte en speciellt gammal kyrka. Den påbörjades på 1870-talet och invigdes först efter första världskriget slut. Precis som Eiffeltornet och Centre Pompidou, uppfördes Sacré-Coeur efter ritningarna i det vinnande bidraget i en arkitekttävling. Den vinnande arkitekten hette Paul Abadie. Tyvärr fick han själv aldrig se sin storslagna kyrka stå färdig, han dog redan i byggets inledningsfas. 

Sacré-Coeur, det heliga hjärtat, uppfördes delvis som ett avstamp för den tredje republiken och som ett monument över de döda i det fransk-preussiska kriget. Platsen, högst uppe på Butte Montmartre, var omdiskuterad och kritiserad. I Montmartre utspelades många blodiga scener under händelserna i samband med Pariskommunen 1871. Det heliga hjärtat skulle stå för försoning och markera början på en ny epok.

Det heliga hjärtat i vintertid
Det heliga hjärtat i vintertid

Sacré-Coeur är alltså inte speciellt gammal, men likväl full av historia. Pampig är den i alla fall och berömd har den blivit. Sacré-Coeur och Montmartres charmiga gator lockar varje år till sig miljontals turister. Lägenheten jag bodde i ligger snett bakom kyrkan, på vägen mot Place du Tertre, konstnärstorget. I området ligger det i princip bara affärer som säljer vykort, nyckelringar med Eiffeltorn och J’aime Paris-tröjor. Servitörerna på restaurangerna är klädda i baskrar och randiga tröjor, och porträttmålarna som sitter på rad ropar på dig att komma och bli avmålad av just dem. De är så turistiskt att det blir charmigt. Fransmännen suckar över trängseln och undrar om turisterna verkligen tror att det är det ”riktiga Paris” de får se när de trängs bland de blinkande Eiffeltornen, porträttmålarna och servitörerna med sina påtvingade baskrar.

En porträttmålare utanför fönstret 
En porträttmålare utanför vardagsrumsfönstret

Uppe i Montmartre spelas det på klichéer i högsta grad men det är också lite det som är charmen. Frankrike är världens populäraste turistdestination och Paris är resmålet nummer ett. Turisterna är en del av Paris, liksom klichéerna. Montmartre fyllt av turister är lika mycket ”det riktiga Paris” som en kvartersbistro i elfte, Tuilerierna eller en väskhandlare i Barbès. För det är de olika delarna som gör helheten och helheten som gör staden. Någon gång ska jag kanske slå mig ner på en stol på Place du Tertre och låta en av alla konstnärerna måla av mig och göra mig så där lite snyggare än vad jag i verkligheten är. Så där som bara porträttmålare kan.

Porträttmålare på Place du Tertre 
På Place du Tertre sitter konstnärerna på rad

Leve kungen och det indiska köket

Idag är det Sveriges nationaldag. Det hade jag i likhet med de flesta andra svenskar, möjligen bortsett från kungen, inte tänkt fira.

Förra året firade jag nationaldagen på en indisk restaurang i norra Paris. Det var inget uttänkt firande utan mer något av en slump att vi kom på att det var Sveriges nationaldag någon gång under själva middagen. Kanske beställde vi in ett extra naan-bröd för att fira den svenska flaggan. Jag kommer inte ihåg. Antagligen inte.

Om man vill äta indiskt i Paris finns det gott om restauranger i området precis söder om metrostationen
La Chapelle samt på Passage Brady, en smal liten gränd nära metro Strasbourg-Saint-Denis och Chateau d’Eau som är proppfull av indiska restauranger. Alla erbjuder traditionella rätter och menyer till överkomliga priser och eftersom restaurangerna ligger på rad finns där inkastare som gör allt för att få dig att välja just deras curry. Är man kille och inte så kräsen kan man dessutom passa på att klippa sig på Passage Brady. Sex euro tror jag det brukar kosta, men man får inte ha allt för stora förhoppningar, alla brukar komma ut med ungefär samma frisyr.

Fram och tillbaka

Vi tänkte åka till Paris i helgen. Har en gymnasiekompis från Västerås som är på besök i storstaden. Jag tror att senaste gången vi sågs var precis innan jag åkte iväg som utbytesstudent till Montréal. Jag kom ihåg att jag berättade för honom att en av mina kompisar hade sagt till mig att om jag åkte till Montréal skulle jag aldrig komma tillbaka. Jag skulle bli fast.

Men så blev det inte. Jag kom tillbaka. En termin senare än beräknat visserligen och med en nyfunnen kärlek i form av en viss fransman som nu beklagar sig över att jag inte går ut med återvinningssoporna när jag säger att jag ska gå ut med återvinningssoporna. Men tillbaka kom jag. Sedan åkte jag igen. Till Paris, till Saint-Quentin, till jag-vet-inte-vart-det-bär-av-nästa-gång. Men jag kommer alltid att komma tillbaka. I alla fall till det som är värt att komma tillbaka till.

Vi hade förresten tänkt bo hos en kompis i Paris i helgen. Skickade ett mejl till honom och fick tillbaka ett svar som var allt annat än det vi räknade med att få. Vi kunde inte bo hos honom för hans flickvän skulle vara där i helgen. Hans flickvän? Den evige singeln har blivit med flickvän! För den sakens skull avstår vi gärna hans bäddsoffa men som det nyfikna gamla paret vi har blivit till vill vi förstå se denna flickvän. Jag är till och med beredd att gå på pub och kolla på rugby enbart för detta ändamål. Nyfiken i en strut, tut tut.

Trots att den mystiska flickvännen har snuvat oss på övernattningsmöjligheter i Malakoff behöver vi inte sova under någon av Seines broar den här gången heller. Vi får sova i Montmartre. Hos kompisen i prästhuset bredvid Sacré-Coeur.

Utsikt från köksfönstret i kompisen lägenhet i Montmartre 
Korten är tagna från köksfönstret i kompisen lägenhet i Montmartre.
Det är kul att sitta i hans vardagsrum och kolla på turisterna,
porträttmålarna och folklivet kring Sacré-Coeur.

Sacré-Coeur från samma fönster 

Pom, pompidou

Efter att ha trängts bland galgar och cityshorts på H&M i Hallarna hade jag fortfarande några timmar att slå ihjäl innan jag skulle träffa min kompis. Jag beslöt mig för att utnyttja min status som arbetslös och möjligheten att gå in gratis på museer.

Hit gick jag:

Centre Pompidou

Centre Georges Pompidou. Ett kulturcentrum och modern konstmuseum mitt i Paris i en byggnad som skiljer sig från mängden. Precis som Eiffeltornet byggdes Centre Pompidou, eller Centre Beaubourg som det också kallas, efter en arkitekturtävling. Initiativtagare var dåvarande presidenten Georges Pompidou. Tyvärr hann han aldrig se slutresultatet av sitt centrum eftersom han avled 1974 och Centre Pompidou blev klart först 1977.

Byggnaden skiljer sig mycket från övriga, typiskt parisiska byggnader i området. Vissa tycker att det är ett stilbrott och att byggnaden ser ut en halvfärdig fabrik. Jag tycker att den är kul. Det är lite tivoli över det hela. Färgglatt och annorlunda med rören på utsidan. Blåa rör för luftkonditionering, gröna för vattenledningar, gula för elektriciteten och hissarna är röda.

Oavsett vad man tycker om modern konst kan Centre Pompidou vara värt ett besök. Om inte annat för att åka rulltrapporna högt över Paris takåsar.

Beaubourg---Rulltrappa upp över takåsarna

Inne i museet finns mycket att titta på. Både en permanent och ett antal tillfälliga utställningar. Vad som visas just nu kan ni läsa här.

En utställning fick man gå på. Det var ett stort glasgolv där utställningen befann sig under ens fötter. Men innan man ger sig ut på utställningsglaset måste man sätta på sig ett par konsttofflor. Annars kommer ordningsvakterna upprört att ropa Madame! Jag vet för jag har testat.

Utställning man fick gå på---Konsttoffla

Utanför Centre Pompidou finns för övrigt min favoritfontän. Men mer om den och om elefanterna kommer någon annan gång. Nu ska jag åka till Paris för en bestämd träff på Grand Hôtel och i kväll flyger jag till Göteborg. Trevlig långhelg!

Favoritfontän

Asch-e-m

I fredags när jag var i Paris hade jag rätt många timmar att slå ihjäl mellan min intervju och tiden då jag bestämt träff med en kompis. Jag gick en sväng i Les Halles, Hallarna. Hallarna är ett stort shoppingcentrum mitt i Paris som till största delen ligger under jord. Det är absolut inte Paris charmigaste shopping, men rätt praktiskt.

Jag var en sväng på H&M. Jag gillar H&M. Ibland i alla fall. Det finns inget H&M i staden där jag bor så jag är inte där tillräckligt ofta för att hinna tröttna på det. På H&M i Paris, eller asch e m som det uttalas på franska, är det alltid mycket folk. Trängsel och långa köer. Jag samlade mod, excusez-moade mig fram bland galgar och cityshorts, och köade länge både till provrum och kassa.

Jag provade några klänningar inför sommarens bröllop. Är ingen klänningsmänniska, och i de flesta klänningar såg jag alldeles tokig ut. Dessutom verkar H&M:s storlekar bli större och större. Jag skulle gärna säga att det var jag som blir mindre och mindre, men så är det tyvärr inte. Franska storlekar är i allmänhet mindre än svenska. En fransk 38:a motsvarar en svensk storlek 36. H&M kör på samma storlekar i Sverige som i Frankrike. Därför finns det storleksguider att använda sig av för vilsna fransyskor. Jag skulle säga att en H&M-38:a motsvarar en fransk 42:a.

Kanske är det ett marknadsföringsknep att göra storlekarna större. För visst är det smickrande för en storvuxen person som jag själv att ha marginal i midjan när jag provar en kjol i storlek 38. Men det är inte något marknadsföringsknep som håller i längden. Åtminstone inte för dem som har små storlekar på riktigt.

Jag köpte i alla fall en klänning till slut. Eftersom bröllopet är i Sverige tyckte jag att det var bäst att köpa klänning på H&M för att vara säker på att inte vara ensam om den.

Klänning

Den borde man väl kunna ha på ett bröllop på landet där klädkoden är "sommarfin"?

Pojkvännens kommentar var: "Du ser inte tjock ut i den." Jag tror att det var en komplimang. Romantik nästan i klass med hushållsvågen.

Parisblogg

Via en kommentar från Tolken som har bloggen Med barnen i Paris upptäckte jag att min blogg finns med på en lista över Paris-tips på Radio P4:s hemsida. Kul att bli uppmärksammad, även om det kanske är lite missvisande att placera Cocotte på en lista med nyttiga parislänkar. Jag bor inte ens i Paris (just nu i alla fall), skriver i och för sig om Paris ibland men inte speciellt tipsigt. Men jag kanske kan börja...

Bara för det kommer här en bild på Eiffeltornet!

Eiffeltornet 
Eiffeltornet fotograferat från en bateau-mouche 2005

La Tour Eiffel, detta speciella torn som kommit att bli en symbol för Paris, och kanske för hela Frankrike har förresten en ganska intressant historia. Det hela började med att ingenjören Gustave Eiffel uppmanade den franske affärs- och industriministern att utlysa en tävling öppen för alla Frankrikes arkitekter och ingenjörer där uppdraget skulle vara att konstruera ett 300 meter högt torn som skulle stå klart i samband världsutställningen i Paris 1889.

Dryga 700 bidrag kom in till tävlingen men vann gjorde initiativtagaren Gustave Eiffel och hans medarbetare, och på dryga två år byggdes det 312 meter höga och 7300 ton tunga Eiffeltornet.

Men det var inte en helt problemfri historia. Eiffeltornet har inte alltid betraktats som en symbol och en stolhet. Många var de parisare som kritiserade det fula järntornet som ändrade Paris stadsbild. Flera kända konstnärer och författare skrev på protestlistor mot bygget. Tornet ansågs oestetiskt. Det var rent av en förolämning mot Paris skönhet. Eiffel däremot ansåg att hans torn var ett bevis på de stora framsteg ingenjörskonsten gjort under århundradet som gått. 
 
Från början var det tänkt att Eiffeltornet skulle få stå 20 år för att sedan rivas. Den kanske främsta anledningen till att tornet står kvar än idag är första världskriget. Tornet användes bland annat som radiomast och den franska militären bestämde 1914 att tornet skulle få stanna. Till många turisters glädje idag, men till vissas förtret. Det sägs bland annat att författaren Guy de Maupassant ofta gick och åt i Eiffeltornets restaurang eftersom det var det enda stället i Paris där han slapp se den hemska järnskapelsen.

Fint eller fult, en sak är i alla fall säker. Gustave Eiffel har gjort sitt namn världsberömt och satt en oförglömig, personlig stämpel på Paris. Eiffel deltog för övrigt i uppförandet av en annan mycket känd byggnad, eller staty snarare. Det var en gåva från Frankrike till USA i slutet av 1800-talet. Den stora varianten finns i New York. En lite mindre finns att skåda på en ö i floden Seine i Paris.

Statue de la Liberté 
Statue de la Liberté på île des Cygnes i Paris
Kortet är taget under samma Bateau-mouche-tur som Eiffeltornet ovan

Disney smile och dumma frågor

Lille Elliott har fått komma hem från BB nu. Liten men frisk.

Samma dag som Elliott föddes var jag i Paris på Champs-Elysées. Jag kunde inte låta bli att gå in på Disney Store och pilla lite på en reapyjamas med en flygande elefant. Genast var en trevlig säljare med ett Disney smile på plats för att erbjuda sin hjälp. Han frågade vilken storlek jag letade efter. Jag sa att jag inte visste. Han frågade hur gammalt barnet var. Då kunde jag inte låta bli att le och sa att han var alldeles ny, född tidigare samma dag. Då frågade försäljaren en mycket konstig fråga.

- Jaha, är det ert barn?

Vad skulle jag svara? Javisst, det första jag gör direkt efter att ha blivit förlöst är att springa ut på Champs-Elysées och pilla på pyjamasar på Disney Store?

Nej, det sa jag förstås inte. Försäljaren var ju så ung och log så fint och jag kände mig så gammal och sa artigt att det inte var min nyfödde bebis det handlade om utan min neveu.

Jag köpte aldrig någon pyjamas med flygande elefant. Istället gick jag vidare och stannade ett tag förundrad framför ett skyltfönster som inte bara hade skyltdockor med två ben utan också fyra och som sålde dyra accessoarer till våra håriga vänner som smutsar ner Paris gator och bidrar till stadens charm.

Skyltdockshund med Bosshalsband
Skyltdockshund med Bosshalsband. I bakgrunden liten rosa hudtröja och mina fötter.
Vem underbyxorna är till för framgår inte.

Kläder och väder

Det finns inga dåliga kläder, bara dåligt väder heter det ju. Vårvärmen var visst inte riktigt här för att stanna än. Det har varit vackert väder både idag och igår, men inte alls varmt. Optimist som jag är var jag förstås alldeles för kallt klädd i Paris och fick gå och huttra. Som tur var sken solen och i solen är det skönt.

Jag förundras över vissa människor som alltid tycks vara rätt klädda. Framför allt de som alltid har ett paraply till hands när det börjar regna. Det har nog aldrig hänt mig. De få gånger jag har fått för mig att släpa med mig paraply har det givetvis inte regnat. Mitt öde är nog att bli blöt helt enkelt.

Och när det gäller vädret borde jag egentligen inte klaga. Solen skiner ju. Träden blommar. Termometern säger 13 grader. Jag har hört att det fortfarande finns snö kvar på vissa ställen i Sverige... Är det sant?

Blommande träd på Père Lachaise-kyrkogården
Blommande träd på Père Lachaise-kyrkogården i Paris, 5 april 2006.

Demonstrationer och intervjuer

Igår var det strejk och demonstrationer igen. Mellan en och tre miljoner demonstranter uppskattas de ha varit runt om i Frankrike. Men idag ska förhoppningsvis allt vara "som vanligt" igen. Hoppas i alla fall jag, eftersom jag nu ska springa iväg till pariståget. Ny intervju väntar. Inte på Champsan utan i Clichy den här gången.

Demonstranter på väg mot Place de la République 
Demonstranter på väg mot Place de la République i söndags

Fenomenet Louis Vuitton

Jag har aldrig förstått mig på Louis Vuitton. Och jag utger mig inte heller för att vara någon som förstår sig på Louis Vuitton. För mig är det dyrt, fult och fascinerande.

Ett mysterium inte riktigt i klass med Mona Lisa, men nästan. Hur har dessa fula märkesväskor blivit så världsberömda? Vuittonbutiken på Champs-Elysées sägs vara Paris sjätte mest populära turistattraktion. Så populär att folk köar för att få komma in trots att den allra billigaste lilla saken till salu därinne kostar runt 100 euro.

Kö till Louis Vuitton 
Kö till Louis Vuitton-butiken på Champs-Elysées i lördags

Kön på bilden är nog ganska representativ. Det är mycket asiater. De är ofta de största Louis Vuittonfansen. De är så mycket fans att de inte får köpa hur många väskor de vill. För att förhindra kopieringar och olaglig återförsäljning i länder där en äkta Vuittonväska kostar tredubbelt så mycket som i Frankrike, försöker LV begränsa inköpen till ett visst antal väskor (eller är det kanske en väska) per asiat. Världen är konstig. Jag har till och med kompisar som tjänat pengar på att "köpa ut" Louis Vuitton-väskor till lyxkonsumtionssugna japaner som uppfyllt sin väskkvot.

Och visst, jag vet att Louis Vuittons väskor inte är "vilka väskor som helst". Det tillverkas till största delen för hand, i Paris dessutom, inte i några låglöneländer. Jag känner en tjej som jobbar som läderutvecklare på Louis Vuitton och hon har förklarat att det är inte vilket skinn som helst som får bli märkesväska. Bara de finaste kossorna, krokodilerna och ormarna är goda nog. Dessutom ska de ibland vara dödade på ett visst sätt för att inte skinnet ska förstöras och så vidare. Bara skinnbehandlingen verkar vara en konstform i sig. Men när jag tittar i Louis Vuitton-butikens skyltfönster kan jag ändå inte låta bli att tycka att det är alldeles snurrigt alltihop.

Läskiga väskor till läskiga priser
Läskiga plastväskor i 15000-kronorsklassen visas i skyltfönstret på Champs-Elysées

Musée Rodin

Frankrike är ett land med många fina traditioner. En av dem är att klistra fiskar på ryggen den 1 april, en annan är att första söndagen varje månad har alla statliga museer fritt inträde. Igår var första söndagen i april och dessutom en fin vårdag, så då kröp alla vi fattiga museifans ut ur våra hålor. 

Vi valde igår att besöka Musée Rodin som ligger på Paris södra sida, inte så långt från Les Invalides.

Musée Rodin
Musée Rodin, Paris

Auguste Rodin var en fransk skulptör som levde 1840 till 1917. Under sin livstid hann han skapa en mängd skulpturer och konstverk, främst i brons och marmor, varav en stor del finns samlade på Musée Rodin, både inomhus och ute i den vackra trädgården. Läs mer om Rodin här.

Eftersom vädret var fint och våren var i luften kändes Musée Rodin som en utmärkt söndagsutflykt. Främst för den fina trädgården. Dessutom var där ovanligt lite folk för att vara en gratis museisöndag, då köerna ofta ringlar långa.

Jardin du musée Rodin 
Musée Rodins trädgård, Tänkaren, Invaliderna och lite, lite Eiffeltorn.

Flera av Rodins mesta kända verk, som Le Penseur (Tänkaren), den vackra Le Baiser (Kyssen) och La Porte d'Enfer (Helvetesporten, som Rodin jobbade med i 37 år, men aldrig hann göra klart) finns att beskåda på museet. Trädgården, som jag tror blir ännu vackrare när det är grönare, tycker jag var den stora behållningen. En oas i storstaden, fylld med skulpturer. Att våren dessutom gör sig mer och mer synlig försämrade ju inte det hela.

Adam i lustgården       Påskliljor och Rodinrumpa
Adam, i lustgården____________Påskliljor och stilig rodinrumpa

Rodinmuseet var ett mycket bra val att söndagsutflykt som jag rekommenderar helhjärtat för alla parisbesökare. Betyget blir en jätteglad Cocotte av en möjlig.

Musée Rodin är kul 
En jätteglad Cocotte = högsta betyg

Våren i Paris

Tillbaka efter en trevlig helg i Paris. Det är vår i Paris. Paris är alltid fint, men aldrig är det så fint som på våren.

Vi har ätit på uteserveringar, vandrat i solen och tittat på träden som knoppas och slår ut.

Knoppar och Musée Rodin 
Våren, knopparna och Musée Rodin

Merci McDo

Jag såg filmen Supersize Me i Arras förra helgen. Efteråt var det mingel med rödvin, lite fransk plockmat och diskussion. Filmen väcker helt klart en del funderingar, och även om jag inte var något fan av varken McDonald's eller läsk innan, så är jag det kanske ännu mindre nu.

Men så i onsdags befann jag mig på Paris paradgata Champs-Elysées. Klockan var över ett och jag var hungrig. Med en tunn plånbok och utan sällskap kändes inte de dyra brasserierna som något lockande alternativ. Det gyllene M:et däremot log inbjudande mot mig. "Kom in här, det är snabbt, enkelt och billigt." Så jag stegade in på McDonald's, eller McDo som fransoserna ofta säger. Men där var så hysteriskt mycket folk att jag snabbt stegade ut igen.

Den enda kassan som var ledig var den till McCaféet, men jag ville liksom inte ha en jordgubbspaj.

McCafé 

Tillbaka ute i folkmyllret behövde jag inte gå många steg innan den franska McDonalds-varianten Quick uppenbarade sig. (Eller förresten så är inte Quick franskt, utan belgiskt har jag fått lära mig, men de finns i alla fall överallt i Frankrike.) Jag gick in där istället. Beställde någonting som inte var speciellt gott men som inte heller smakade illa. Åt ensam i en rörig sal. En kille spillde Cola på min mat. Han bad om ursäkt. Jag sa att det gjorde ingenting, jag hade inte tänkt äta upp det ändå. Sedan gick jag ut igen.

Jag tänkte på alla pengar som hamnar i McDonald's kassor varje dag. Inte konstigt att de tackar artigt på soptunnorna.

Merci McDo 

Som Mona Lisa har sitt leende...

I avdelningen med italienska målningar på Louvren sitter det skyltar lite överallt om att det är förbjudet att fotografera. Det är det inte så många som bryr sig om. Även japanerna anpassar sig till franska manér, det vill säga att skita fullständigt i vad som diverse skyltar säger att de får och inte får göra.

Själv är jag rätt laglydig av mig och smygtog därför bara ett foto lite snabbt på den berömda damen. Det blev suddigt. Men ja, här är hon i alla fall, skymd av ett knippe glada turister. Lilla Mona Lisa. Den mystiska.

Mona Lisa
Turisterna och den lilla rutan med den berömda damen.

Om en dag i Paris

Tack för lycka till-önskningarna. Intervjun gick inte helt åt skogen, men så mycket mer vågar jag nog inte säga. Jag kan berätta lite om gårdagen i alla fall.

Efter tisdagens storstrejker och jättedemonstrationer, kände jag inte riktigt fullt förtroende för franska järnvägen, SNCF. Strejken slutade officiellt klockan 8 på onsdagmorgonen och efter tidigare missöden med tåg ville jag inte ta några risker. Bestämde mig till slut för att ta 7.30-tåget. Då skulle jag vara framme i Paris strax innan nio och ha dryga två timmar på mig för att ta mig till intervjun.

Kom på den smarta idén att för säkerhets skull gå in på SNCF:s
hemsida på morgonen för att kolla om mitt tåg verkligen skulle gå som planerat. Där fick jag reda på tåget var 40 minuter försenat. Då är det ingen brådska tänkte jag men vågade ändå inte lita fullt ut på SNCF och Internet och kom till stationen strax efter 7.30. Då hade förstås mitt tåg redan gått. Det var inte alls försenat.

Häpp.

Som tur var för mig var 7.11-tåget försenat så jag kunde ta det istället och kom fram till Gare du Nord i nästan lika god tid som jag hade planerat.

Sedan åkte jag tvåans tunnelbana hit ungefär:

Champsan

Anslöt till alla andra turister på Champs-Elysées och tog upp min lilla kartbok ur handväskan. Gick åt andra hållet än bilden är tagen och svängde höger här:

Louis 

Gick sedan en bit till och svängde vänster vid Hermès och sedan var jag framme. Fast jag var en och en halv timme för tidig och det går ju inte för sig, så jag roade mig med att gå några varv runt kvarteret och kolla i skyltfönster. Flämtade över Cartiers priser och fnissade åt boutiquerna som inte bara har skyltdockor i mänsklig form utan också i form av hundar. Ja, för hur ska man annars visa upp ett Gucci-hundhalsband liksom?

Intervjun tog kanske två timmar men då ingick en del väntetid. Jag hade en intervju med en rekryteringskonsult och en med monsieur chefen. Ungefär 50/50 engelska och franska var det nog. Jobbet lät verkligen jätteintressant. Nästan så där lite för bra för att vara sant. Vill jättegärna ha det men vågar inte hoppas alltför mycket eftersom de sa att de skulle intervjua "så många som möjligt". Vad ska det tjäna till undrar jag? Det räcker väl fint med mig. Eller?

Resten av dagen vandrade jag runt i Paris. Att avverka en eftermiddag i Paris är som bekant inte speciellt svårt. Jag kollade en del i affärer men mest bara vandrade jag, andades parisluft och tittade. Det finns så mycket att se i Paris. Överallt. Jag kollade in Le Petit Palais och Le Grand Palais eftersom jag inte varit där sedan de blev färdigrenoverade. Korsade Seine ett par gånger. Knäppte några kort.

Pont Alexandre III

Ja, och så var jag på Louvren också. Det är gratis för arbetslösa. Jag förundrades ännu en gång över hur lilla Mona Lisa har kunnat bli världens mest kända tavla. Vad är marknadsföringsknepet?

Le Louvre

Jag vandrade runt där i Paris och tänkte än en gång att jag gillar verkligen den här staden. Den har så mycket att erbjuda. Sedan tog jag pendeltåget RER B från Hallarna till Gare du Nord. Det var störningar på linjen och folk kämpade för livet för att lyckas klämma sig in i någon av de överfulla vagnarna. Sedan stod vi där. Människa mot människa, tajtare packade än sardiner och jag tänkte än en gång att jag gillar verkligen inte den här stora staden.

För det är stort Paris. Det känner mina fötter idag om inte annat.

Ömma fötter på Louvren
 Trötta fötter och trasiga strumpor på Louvren

Intervju på gång

På onsdag ska jag på anställningsintervju i Paris. Jag är lite (läs mycket) nervös. Vill så himla gärna att det ska gå vägen den här gången. Vill verkligen ha det här jobbet. Jag vill, vill, vill.

Det är tur för mig att det inte är i morgon, tisdag, jag ska på intervjun för i morgon vankas det nämligen storstrejk i hela landet. Tåg, tunnelbana, bussar, flyg, posten, arbetsförmedlingen, skattekontoren, lärare och elever, you name it, alla ska strejka och visa sitt missnöje mot CPE. 
 
Och när det strejkas vill man helst inte vara beroende av tåg och lokaltrafik. Även om ett visst antal tåg kommer vara i trafik blir det alltid kaos. Jag hoppas att stormen ska ha blåst över till på onsdag men för säkerhets skull tänker jag ta ett tåg som går klockan halv sju på morgonen, trots att intervjun inte är förrän elva. Sist jag var på intervju i Paris kom jag två timmar för sent på grund av en personolycka på spåret vid en Paris nordliga förorter. En tågresa som i vanliga fall skulle ha tagit en och halv timme, slutade på dryga fyra timmar. Det var inte kul. Och jag fick inte jobbet...

En helg med rugby, Paris och plastmuggar

Tillbaka från Paris. Hade inte stegräknaren med mig (någon måtta får det vara) men som alltid i storstäder blev stegen otaliga. Bara ett metrobyte i Montparnasse, en runda i Hallarna, en promenad till ett kafé i elfte, ett besök hos en kompis i nittonde och en språngmarsch från La Chapelle till fjärrtågen på Gare du Nord motsvarar säkert åtskilliga turer runt parken och längs kanalen.

Rugbyfesten var en höjdare. Mycket folk och en bonne ambiance. Ja, trevlig stämning alltså, men det lät bättre på franska. Jag försökte mig på en och annan tackling, men de som tacklades hårdast var förstås plastmuggarna från den öppna baren. Namnet på rugbylaget som ordnade festen säger ungefär allt om vilken nivå det handlade om. De heter
Les Sousbocks. Sousbock är ett sådant där underlägg i kartong som man får under ölen på puben.

Livat som ett kartongunderlägg var det alltså.

Där var en häftig sambatrummande orkester som uppträdde ett par gånger. De trummande järnet så hårt och häftigt att det var svårt även för en stel svensk som jag att låta bli att vifta på höfterna. Första gången de trummade hade vi nyss kommit och jag nöjde mig med att hålla hårt i min plastmugg och vicka lite på foten. Andra gången de trummade, några plastmuggar senare, vickade jag på både benen och axlarna. Det var nog tur att de inte trummade en tredje gång, för då hade jag nog nästan varit redo att hoppa upp och dansa på borden.

Idag har jag för första gången kollat på nästan en hel rugbymatch på tv. Frankrike - England i sexnationersturneringen. Jag kan fortfarande inte alla regler, men det är faktiskt rätt kul att titta på. Jag vidhåller att rugbymännen tillbringar den mesta av tiden på marken liggandes i högar. För att bli bra på rugby är nog den viktigaste egenskapen att inte vara rädd för smärta och att gilla att knuffas. De bästa spelarna är de som sänker huvudet lägst och som utan att tveka springer rakt in i lejonets gap, eller i famnen på en fem hundrakilosklunsar med rugbykläder som bara väntar på att få smutsa ner dina shorts och skapa en hög med dig underst. Underst, som en sousbock.

Snart är det la fête, la fête

Är hos en kompis i Paris i väntan pa att rugbyfesten ska börja. Klockan är bara kvart i tio vilket väl kan anses vara i ottan i festsammanhang. Och att förfesta innan en soirée open bar tjänar ingenting till. Jag ska nog öva lite på mina tacklingar. Igår gjorde jag ett försök på en rugbyman men det gick inget vidare, jag höll på att hamna med näsan i asfalten, och då tog han inte ens i. Jaja, man kanske inte maste tacklas på en rugbyfest?

I morse skulle jag och Gamla Clio ut och åka. Det gick inte så vidare bra. Clio ville inte starta alls och det visade sig att batteriet var helt dött. Min riddare i Golfen kom ännu en gång till undsättning. Han undrar vad jag har gjort för ont för att Clio ska behandla mig på detta vis, själv har han haft Gamla Clio sedan nittiotalet och hon har aldrig svikit honom så som hon sviker mig. Avundsjuka skulle jag tro att det handlar om. Barn är mjuka, bilar är hårda, men det hindrar inte bilar från att också ha känslor.

Jag har fått mina
glasögon i alla fall. Alltid något.

Rugbyfest

I helgen ska jag på en rugbyfest i Paris. Jag har aldrig förstått mig på rugby. Tycker att spelarna mest verkar ligga på varandra i en stor hög. Men det har kanske sin charm det också, vad vet jag, jag kan inte ens reglerna. Rugbyfesten, som ordnas av en kompis rugbylag, är en soirée open bar. Du betalar när du går in och sedan är baren öppen för alla sorters dryckesorgier. Jag ska inte försöka mig på att dricka rugbyspelarna under bordet. Jag gillar inte att förlora. Däremot ska jag nog försöka öva in några tacklingar i förväg, utifall att det skulle vara kö till baren eller så. Man måste nog tacklas på rugbyfester tror jag.

Det pratas om att Magalie, tjejen som vann senaste Star Academy (franska Fame Factory) ska komma på festen. Fast jag vet inte om det är helt sant. Magalie, 17 år och överviktig, var programmets hackkyckling och nominerad av lärarna nästan varje vecka för att röstas ut. Men varje vecka röstade publiken att hon skulle stanna, antagligen mer av empati och för att jävlas med produktionsbolaget än för hennes sånginsatser. Så länge hon lät bli att sjunga hejade jag också på Magalie. Alla var emot henne, utom publiken, och det var lite som en askungesaga som blev sann.

Nästa helg blir det franska landsbygden med följande utsikt från sovrumsfönstret. Det är också trevligt, men inte jämförbart med rugbyfester.

St Julien de Coppel 2

Dålig hållning

Sedan jag flyttade till Frankrike har jag fått sämre hållning. Istället för att sträcka på huvudet kollar jag ner i marken. Det låter kanske inte så festligt, men det är nödvändigt. För så fort jag kollar upp för att le mot min omgivning så händer det. Jag kliver i skiten.

Idag gjorde jag det igen. Halkade i en hundbajs. Trottarerna tycktes extra nedbajsade idag. Kanske strejkar renhållningsarbetarna? Som tur var regnade det så jag hittade snabbt en vattenpöl som jag kunde blöta foten i. Det är värre när det är torrt ute och det inte finns en fontän i sikte.

Jag har ingen statistik att luta mig mot, men jag har en känsla av att en stor andel av de benbrott som sker på franska gator är hundbajsrelaterade.

På tal om hundbajs läste jag boken
A year in the merde av Stephen Clarke när jag var relativt nyinflyttad parisare. Den handlar om en engelsman som flyttar till Paris för att jobba och om hur han brottas med de franska egenheterna. Den är helt osannolik och bitvis lite väl överdriven, men kul läsning.

Boken som från början mest skrevs flr författarens parisvänner har fungerat så bra att det förra året kom en uppfäljare, Merde Actually, fast den har jag inte läst. Kanske ska kolla upp om den finns på eBay nu när jag håller på att utveckla ett beroende. På amazon.com hittar jag även In the merde for love, förstår inte riktigt om det är ännu en ny bok, eller samma bok med en annan titel.

Och ja, merde på franska betyder skit men det visste ni säkert redan.

Tidigare inlägg