Ersättning

Vi var på Stade de France i december och såg en show om Jules Verne och vulkaner. Problemet var bara att showen var obefintlig och att publiken buade så högt så att även om berättaren haft något att säga hade det varit svårt att höra. Eftersom flera tv-kanaler var inblandade som sponsorer fick man på tv bara se förarbeten till showen, hur nyskapande och genomarbetat det var. Inslag från själva genomförandet och publikens visslande och buande försökte man dölja. Däremot var debatten rätt frisk på olika forum och liknande. Folk som åkt långt och betalat dyra pengar för att få se en show som marknadsförts som det mest storslagna som någonsin skådats på Stade de France men som sedan visade sig bestå av några ljuseffekter på ett lakan kände sig lurade.

Vi hade i och för sig inte betalat våra biljetter och inte heller åkt särskilt långt. Men det kändes ändå lite snopet att det aldrig tog fart.

Stade de France blev antagligen attackerat av klagobrev och samtal efter de fyra föreställningar som runt 80 000 personer bevistade. Därför var de illa tvungna att lägga upp på sin hemsida en adress dit man kunde skriva för att klaga och för att bli ersatt. Självklart skrev inte Stade de France att adressen var till för att klaga, det är inte bra marknadsföring. Istället stod något i stil med: "Bevistade du showen Un voyage au centre de la terre? Har du några åsikter som du vill att vi ska ta del av? Skicka dina kommentarer till följande adress, endast brev med kopior på biljett besvaras."

Ett fint sätt att låta bli att skriva "vi vet att Un voyage au centre de la terre var skit. Skicka en kopia på era biljetter så ska vi ersätta er".

Vi har skickat våra biljetter. Som ersättning blev vi erbjudna följande alternativ:
- Fotboll Frankrike - Slovakien
- Rugby Frankrike - Italien
- Rally på is, Trophée Andros
- Friidrott Golden League

Jag har redan sett en fotbollsmatch på Stade de France. En oavgjord vänskapsmatch mellan Frankrike och Sverige förra året. Rugby och rally tycker jag inte är så kul. Men friidrott gillar jag. Fast då får man vänta ända till i juli. Men det kan det ju vara värt. Sist jag var på friidrott var på DN-galan med pappa en gång för rätt många år sedan. Vi satt vid trestegsgropen där en okänd ung svensk satte personligt rekord i varje hopp. Han hette Christian Olsson och skulle komma att hoppa mycket längre.

Från Paris till Tokyo

Såg ett reportage om en fransman som heter Serge Girard. Hans specialitet är att han springer. Långt. Över kontinenter. Han har sprungit från Los Angeles till New York, från Perth till Sydney, från Lima till Rio de Janeiro, från Dakar till Kairo. Och nu är han på väg från Paris till Tokyo. 19 300 kilometer. Han springer varje dag. Inga vilodagar. Sträckorna ligger runt 70 kilometer per dag. På hans hemsida kan man läsa mer om hans utmaning, världsrekordförsök, galenskap eller vad man nu vill kalla det.

Serge Girard började springa när han var 30 år. Så än är det inte för sent att bli en senig maratondam. Det enda som saknas är nog motivationen. Jag har aldrig varit speciellt bra på att springa långt. Men det är väl en vanesak. Det sägs att man blir bättre av att träna. Fast jag vill helst vara bra på en gång. Annars är det inget kul. Det var länge sedan jag sprang nu. Kanske ska göra ett försök i morgon. Men bara om jag är bra. Annars går jag nog hellre.

Man ska aldrig säga aldrig, men jag gör det ändå. Jag kommer aldrig att springa från Paris till Tokyo. Så nu var det sagt.

Inget ajajpartaj

Vi skulle egentligen till Paris för en kombinerade inflyttnings- och 25-årsfest idag. Men det blir inget för en av oss är förkyld (det är inte jag). Lite synd. Tror att det kommer bli en bra fest. Massa folk. Och alla har gått ihop för att köpa ett fallskärmshopp i födelsedagspresent.

Fast samtidigt visste vi inte riktigt var vi skulle sova om vi åkte till Paris. J skulle någon annanstans, A och M är i Alperna, L är i Sverige och hos T är det så många andra som redan har bokat sovplats så det är nog bara badkaret som är ledigt, om ens det. Att sova hos någon som inte ska på festen känns sådär i och med att det antagligen skulle bli väldigt sent. Eller tidigt. Beror på hur man ser det. Sedan finns alternativet att ta första tåget tillbaka på morgonen. Det har vi gjort förut, men någonting säger mig att det inte är det allra bästa botemedel mot förkylningssympton att komma hem klockan nio på morgonen efter en festnatt.

Så det blir inget helt enkelt.

En annan gång. Jag får ta hand om min sjukling istället.

Lite sliten

Igår var jag på fest i den största lägenheten jag någonsin sett. Och då såg jag inte ens hela lägenheten. Vi höll till uppe på taket. I ett stort inglasat rum med utsikt över Paris och blinkande Eiffeltorn. Fluffiga soffor framför den öppna spisen och en liten trädgård utanför. På taket alltså. På festen dracks det billig sprit i plastglas och röktes vattenpipa. Men skriver jag det så låter det genast mindre glamoröst. Det var en avskedsfest för en kille som ska åka iväg till Elfenbenskusten och jobba som logistiker för Läkare utan gränser. Hans grands-parents (franskan är som engelskan, man vet inte om det är farföräldrar eller morföräldrar och jag glömde fråga) var så snälla och lånade ut en våning av sin lägenhet till oss så att vi kunde ha fest. Schyrre-byrre.

Nu ska jag sova.

Shoppinggator jag vandrat på

På aftonbladet.se kan man läsa en artikel om lyxshopping på Avenue Montaigne i Paris. Chanel, Dior, Vuitton och allt sådant där som de flesta vanliga dödliga inte köper. Jag brukade vandra längs med Avenue Montaigne ibland när jag bodde i Paris. Titta i fönsterna. Förfasas över små minihandväskor i 2000-eurosklassen, som för den saken skull inte nödvändigtvis är fina. Smycken för miljoner och kläder som jag aldrig skulle komma i om jag nu hade vågat mig in i butiken. Titta på folket som faktiskt köper. De smakfulla, och de smaklösa.

En annan lyxshoppinggata är Via Montenapoleone i Milano. Där vandrade jag en gång med två hyfsat modeintresserade italienare. På en tvärgata gick vi in i en utförsäljningsbutik där italienarna världsvant grävde runt bland sidenslipsar och halvskumma designerskjortor. Jag tittade på de små italienska storlekarna och kom med en snabb överslagsräkning fram till att även om priset var nedsatt med 70 procent var det fortfarande alldeles för dyrt för en student som föredrar att köpa flygbiljetter framför märkesvaror.

Tillbaka på Via Montenapoleone möts vi av fyra stora svarta bilar med tonade rutor. De fyra bilarna stannar framför Valentinos flådiga boutique. Folk stannar upp för att kolla vem det är som ska shoppa. Någon ropar att det är Berlusconi. Vi stannar också. Berlusconi som shoppar Valentino vill jag absolut inte missa när jag nu ändå är i Italien. Säkerhetsvakterna hoppar ut. Valentinopersonalen håller upp dörrarna. Ut ur den tredje svarta bilen kommer inte Berlusconi. Utan en liten tjej. Det är Shakira. Folk ropar: Ciao Shakira, bella, bella, och sådant där som italienare brukar ropa. Vi går vidare. Utan att ha sett Berlusconi.

Snö eller inte

Vad långt borta Sverige känns när jag läser om minusgrader och snöoväder.

Här är det väl en sisådär tio plusgrader och lite dimmigt. Och då är jag ändå i norra Frankrike.

Jag gillar vintern de där dagarna då det är ett par minusgrader, snö, sol och blå himmel. Men de dagarna är inte speciellt många. Mest är det bara jobbigt med vinter. Det är halt, slaskigt och kallt. Kanske är ändå tio plusgrader och dimma att föredra. Fast det vore ju kul om det kom lite snö någon gång. Lite snö som ligger kvar längre än ett dygn. Eller inte kanske. Snö är rätt jobbigt och man blir blöt om fötterna när den smälter.

Och varje gång det snöar i Frankrike, åtminstone i Paris och i andra områden där det inte snöar så ofta, tycks det bli kaos. En liten snöflinga och det är genast tvärstopp på vägarna. Så för allas bästa är det kanske att föredra att det inte snöar. Det finns ju alltid Alperna för dem som suktar.

Ut och flyg!

Ett nytt lågprisflyg mellan Göteborg och Paris startar den 30 mars. Det var på tiden. De flyger till Beauvais norr om Paris precis som RyanAir. Fast från Landvetter, inte från Säve. Under tusenlappen tur och retur kan man komma undan med om man har tur (och retur).

Så alla ni i Västsverige som känner er sugna på lite baguette och voulez-vous, nu är det bara att boka.

Promenerande

Nej nu är det dags för den dagliga promenaden som har varit rätt så daglig från den dagen som den faktiskt blev daglig. Jag har promenerat alla dagar utom möjligen i söndags då det enda promenerandet i stort sett var från J till tunnelbanan, från tunnelbanan till närmaste pizzera, från närmaste pizzera till närmaste kafé och sedan tillbaka till tunnelbanan igen x antal timmar senare. Jag antar att det inte kan räknas som power walk även om jag fick en massa energi av pizzan...

I lördags gick jag i och för sig inte min vanliga runda men vi gick upp och ner för trapporna till La Butte de Montmartre (kullen som Sacré Coeur ligger på) minst tre gånger och gick rätt mycket i Paris, så det får räknas.

liten trappa  

På väg upp mot Montmartre och Sacré Coeur.

litet heligt hjärta

Målet närmar sig. Sacré Coeur, det heliga hjärtat, tronar upp sig med alla sina torn. Precis bakom bor vår kompis Thomas, i en prästlägenhet. Fast när han flyttade in plockade han bort alla krucifix. Det fanns till och med en Jesus på korset inne på toan. Okej att man vill tro att Jesus är med en överallt. Men till och med på toa? Är inte det lite att ta i?

Julklappstittande och födelsedagsfirande

Vi har precis kollat på tre avsnitt av A:s julklapp. Den hemliga som jag debutköpte på eBay. Det var nämligen sex dvd med en tecknad tv-serie från åttiotalet - Les mystérieuses cités d'or. A tittade på den när han var liten och sedan dess har han varit fascinerad. Jag upptäcker. Det är liksom lite barnsligt. Ganska gulligt. Med en spännande historia. Jag har nu sett av 6 av 39 avsnitt. Får se om jag orkar hela vägen fram.

Nu är det dags för tre avsnitt av Sex and the city. Varje fredag är det tre avsnitt. Jag brukar oftast missa dem, men inte idag.

I morgon blir det Paris och födelsedagsmiddag. Tanken var från början att vi skulle vara i födelsedagsbarnets lilla lägenhet vid Montparnasse. Men även om vi inte är alltför många blir det för trångt. I Paris kostar varje kvadratmeter dyrt så då får man ofta bo trångt. Själv hade jag tretton väldisponerade kvadratmeter när jag bodde i Paris. Som tur var har vi en annan kompis som har haft lite mer tur. Han bor i en stor trea precis bredvid Sacré Coeur. Det är egentligen lägenheter reserverade för Sacré Coeurs präster. Men som tur var för honom är de inte tillräckligt många präster och han kunde flytta in i den möblerade lägenheten som med parismått mätt måste betraktas som nästan gratis. Ibland är det bra att ha en kristen kusin. Och en kompis med en kristen kusin. Födelsedagsfesten är flyttad till hans lägenhet.

Saknar knorren

Nu pågår julklappsverkstad. Jag slår in julklappar. Ångrar nu att jag köpte det allra billigaste paketsnöret. Det går ju inte att knorra. Jag dra och dra med saxen men det slutar med att delar av snöret ramlar av i något slags pulver och knorren bara blir halvdan.

Letar efter recensioner av Voyage au centre de la terre som vi såg igår men de tycks inte vara uppe än. Läser däremot i förhandstexterna att organisatörerna hoppas kunna sälja showen till tre andra stora arenor: München, Amsterdam och Göteborg. Kanske borde jag ringa till Göran J eller någon annan göteborgare och tala om att det var inget att ha.

Megaflopp

Herrejösses. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vulkangrejen på Stade de France var en riktig flopp. Totalt misslyckat. Uruselt. Ingen handling, inget tempo, inte ens några häftiga specialeffekter. Vi satt liksom där och väntade på att det skulle ta fart men det skedde aldrig. Det var pinsamt. Folk buade och visslade. Som om ett mål hade blivit bortdömt i slutminuten av en viktig fotbollsmatch. När det var slut (inte ens slutet var någonting, jag fattade att inte ens att det var slut) hade mer än hälften redan rest sig och gått. Ingen applåderade. Inte ens jag som artig som svensk. Men jag buade inte heller...

Jag vet liksom inte vad de som ordnat det hela hade tänkt. Vissa ljuseffekter och viss musik var väl bra men det blev liksom inget av det hela. Stade de France är en arena med plats för 80 000 personer. Vissa delar var övertäckta, men de delar som var öppna var i princip fullsatta. En 20 - 30 000 var vi nog i alla fall. Och det var det första av fyra spektakel. Kanske hade de tekniska problem? Jag vet inte. När vi gick ut var alla fulla i skratt och överens om att det var skräp. "Nu har jag i alla fall varit inne på Stade de France" sa optimisterna från Saint Julien de Coppel och hoppade in i bussen för att åka och äta.

Jag har varit på Stade de France en gång innan. Såg en vänskapsmatch mellan Frankrike och Sverige förra året. Då var det i alla fall ett fyrverki i slutet. Trots att det inte fanns något vulkantema.

På väg till jordens centrum

Jaha nu blev det bestämt att vi ska till jordens centrum idag. Au centre de la terreStade de France. Det är någon slags vulkanspektakel till minne av att det var 100 år sedan Jules Vernes gick och dog. Det låter ju oerhört fascinerande måste jag säga. Vulkaner inne på Stade de France? Äh, jag fattar ingenting men jag åker med och ler ändå.

Pojkvännen kommer från Auvergne och där har de många vulkaner. Därför är Le Conseil Régional d'Auvergne (ja ungefär som landstinget eller så) med och sponsrar spektaklet. Och därför ordnas det en bussresa från hans föräldrars by upp till Paris för att titta på levande vulkaner på låtsas istället för de döda vulkanerna som de ser på riktigt varje dag.
I morse ringde hans mamma och väckte oss (klockan 11, how rude) och sa att det hade blivit två platser över och att hon ville att vi skulle gå med. Så nu ska vi göra det. Titta på vulkaner och möta halva Saint Julien de Coppel. På Stade de France. Det blir nog...ehrm...annorlunda.

Nu ska jag kolla tågtider. Och klä på mig kanske. Det blir nog kallt att bara ha pyjamas på Stade de France, även om jag har tjusiga pyjamasbyxor med hjärtan på.


Sainte Lucie

Idag är det Lucia. Hur firas det i Frankrike? Inte alls för det mesta. Mer än att det är Sainte Lucie som har namnsdag idag och att det på tv var ett inslag från en stad någonstans i östra Frankrike (Montélimar tror jag att det var) där man delvis antagit de svenska traditionerna och firade Sankta Lucia och ljuset i mörkret. Där var alla barn Lucia. Både pojkar och flickor. Ingen röstades fram. Ingen röstades bort.

Själv har jag inte direkt någon luciastämning. Försökte sjunga luciasången alldeles nyss men fransmannen hyssjade, han ville titta på tv. Jag har i alla fall fått en luciapresent. En chokladadventskalender med Nalle Puh. Eller Winnie l'Ourson som han heter här. Jag var tvungen att äta upp de tretton första chokladbitarna på en gång. Stackars mig.

I Paris firas Lucia lite grann. I alla fall i de svenska kretsarna. Paris är fullt av svenskar. 
Svenske ambassadören bjuder på glögg i sitt residens och svenska kyrkans kör lussar. Men ambassaden är förstås inte öppen för alla. Förra året var jag där. Glöggen var stark, pepparkakorna goda och ambassadörshustrun tjusig. När jag stod och samlade mod inför att mingla var det någon som av misstag stötte till mig. Jag spillde glögg. På ambassadörens fina, vita salongsmattan. Oj. Jag blev röd i ansiktet och såg mig omkring för att se vem som knuffat. Alla tittade bort. Fläcken var stor. Jag sa till en av ambassadörens alla uppassare. Han sa ohlala och tog sig för pannan. Jag svettades. Sedan kom någon med en magisk spraj och en trasa. Några sprut, ett snabbt gnuggande och vips var fläcken borta. Jag kunde andas ut. Och återigen samla mod till att ge mig ut i minglet.

ambassad

Jag och herr ambassadören. På bilden är det champagne och inte glögg. Och det är en annan matta. Jag är nog ungefär lika bortkommen som jag ser ut...

Var är vintern?

Blir det inte vinter snart? Jag vill ut och leka i snön. Fast jag kanske har valt fel land om jag vill leka i snö. Om jag inte väljer att bo i en alpby eller i Pyrenerna eller på något annat berg någonstans. I Picardie lär jag aldrig behöva tennisracketar på fötterna. I Paris än mindre.

snö

På bilden leker jag med min kompis Evariste i skogen vid Lac Blanc i Québec. Vi hade snöskor. Innan jag var i Québec trodde jag att snöskor var någonting som bara fanns i Kalle Anka.


Advent

Upptäckte precis att det är första advent idag. Det hade jag glömt bort. Advent tycks inte vara någon tradition som firas här. Det står i och för sig avent i kalendern, men det här med att tända adventsljusstaken finns inte på samma sätt. Kanske behöver man här inte lika mycket ljusen i mörkret och kylan eftersom det är lite mindre mörkt och lite mindre kallt jämfört med Sverige. Men den här kalla helgen hade en adventsljusstake passat fint. Imorgon ska vi göra en liten tur till IKEA utanför Lille. Kanske slår jag till på en adventsljusstake.

Har nyss kommit tillbaka från Paris med ett försenat tåg. Paris var kallt men trevligt. Juldekorationerna har kommit upp. Julshoppingen har börjat. Tillbringade natten på en skum luftmadrass på ett kallt golv. Även om vi gick och la oss efter fyra lyckades jag inte sova på den. Känner mig som prinsessan på ärten. Brukar kunna sova på det mesta men i natt gick det inte. Så nu ska jag krypa ner i den riktiga sängen och sussa så att jag vaknar utvilad inför morgondagens besök i den blågula ikeavärlden.

Snö

Det har snöat i natt! Det är vitt på marken och träden. Jag får julkänslor. Nu ska vi springa iväg till stationen och ta tåget till Paris. Men ett litet snöbollskrig hinns nog med på vägen. Inne i Paris brukar inte snön ligga kvar på samma sätt. Det är för mycket stad.

Vem ska släcka elden?

1 408 fordon brann i natt. Lägg sedan till några skolor, köpcentra och lagerlokaler och ni har en ungefär bild av hur det ser ut. Snart blåser det upp igen. Det är ju snart natt. 395 personer haffades av polisen natten till måndagen. Personer. Det är ordet som Le Monde och Libération använder. Men skulle de inte lika gärna kunna skriva 395 män? Jag tror det.

Både Bodil Malmsten och Natalia Kazmierska undrar var tjejerna tog vägen i förortsupproret. Varför skriver ingen om dem? Enda gången man ser en tjej i upprorssammanhang är i gängen som städer upp dagen efter skriver Bodil. Natalia skriver att det inte har pratas om tjejerna: "För de känns inte så action. De drar inte på sig luvtröjan och sparkar på busskurer. De passar liksom inte in i fantasin om ung, stridsduglig och revolutionär förortsgringo."

Ändå är det tjejerna som har det kanske allra svårast i förorterna. Det finns en massa oskrivna regler och lagar de ska rätta sig efter. Många kan inte klä sig hur som helst, inte röra sig fritt var som helst. För vissa män som känner sig förtryckta av samhället väljer att själva förtrycka. Och ofta är kvinnorna de mest maktlösa. De som förtrycks.  

Mot förortsförtrycket och den manliga kontrollkulturen skapades rörelsen Ni Putes Ni Soumises (Varken horor eller kuvade) 2003. Genom demonstrationer, marscher och uppmaningar vill rörelsen belysa problemen som många kvinnor utsätt för i förortsghettona. Målet var till en början att ingen skulle kunna säga: "Men vi visste inget" om hur situationen ser ut. Ni Putes Ni Soumises, som blivit världskänt, är ett bevis på att det går att väcka uppmärksamhet på förortsproblemen utan att kasta sten på polisen och bränna bilar. Fast det tar längre tid.

Det brinner

Min pojkväns lillebror M som är student och bor i en HLM*-lägenhet i Nantes var uppe sent igår kväll. Av ren tur såg han från sin balkong att en kille krossade fönstret på bilen som stod parkerad bredvid hans och kastade in något brinnande. M hann springa ner fyra trappor och ta sig in i sin bil bredvid den brinnande bilen och köra iväg. Han hade tur. Den vänstra backspegeln hade delvis smält men annars, bortsett från lite sot, hade hans bil klarat sig. Bilen bredvid brann upp helt och hållet. Precis som 1 294 andra bilar.

1 295 bilar brann i Frankrike i natt. Nu är bränderna inte bara begränsade till Paris förorter utan även andra städer, som Nantes och Lille. I natt var också första natten som det brann inne i Paris. Nära Place de la République som jag korsade varje dag när jag bodde i Paris.

Bränderna sprider sig. Och nu när det har börjat brinna kommer det inte bara sluta helt tvärt.

Igår trädde flera personer fram och uppmanade till lugn. Bland annat föräldrarna till Zyed och Bouna, de två tonåringarna vars död den 27 oktober startade upploppen. Det hjälpte inte.

I Grigny brann en skola ner. En förälder säger i
Le Monde: "Att bränna ner en skola är oacceptapelt. Men den som startade elden är Nicolas Sarkozy." Om det ändå vore så enkelt.

Un pompier éteint les flammes d'une voiture incendiée, au Mureaux, dans la nuit de samedi 5 à dimanche 6 novembre 2005. | AP/FRANCOIS MORI

Bild från Le Monde

* HLM = Habitiation à Loyer Modéré = lägenheter med begränsade hyror för personer med begränsade resurser.

Fermeté et justice

Jag ville skriva någonting om vad som händer i Paris förorter. Men jag fick inte fram något bra så jag skrev lite om mina naglar istället. Det pratas om det överallt. (Om vad som händer i förorten alltså. Inte mina naglar.) På tv, i tidningarna, på stan, på jobbet. Hur ska det gå? Vad händer härnäst? Hur ska det sluta?

Jag vet inte. Just nu är det ett krig. Och krigarna är många och deras fiende är samhället. Kanske allra mest polisen. Samhället som de anser har vänt sig emot dem. Eller, som alltid har varit emot dem. Det finns lite hopp och mycket ilska.

I natt brann 600 bilar i förorterna. Det var den åttonde natten i rad av oroligheter. Vad ska hända nästa natt? Och vad händer om någon mer dör?

Oartiga svenskar

Marie Söderqvist skriver i Expressen om svenskarnas oartighet och brist på hänsyn. Jag kan inte annat än hålla med. Svenskar är väldigt dåliga på ursäkta sig. Men bra på att knuffas och bufflas. Jag har lagt märke till betydligt mer efter att ha bott i Frankrike och kommit tillbaka till Sverige. Fransmännen må ha sina brister men de är åtminstone artiga och ursäktar sig och säger pardon och excusez-moi för minsta lilla. I Sverige är det vanligare att titta bort och låtsas som ingenting. "Jag märkte ingenting, jag ser ingenting, låt mig vara i fred."
 
Efter att ha tillbringat sex månader i Paris ofta överfulla tunnelbana kom jag till Stockholm. I Paris kan tunnelbaneperrongen vara smockfull, men när dörrarna öppnas lämnas det ändå en gång så att de som ska gå av kan komma av ordentligt innan folk börjar tränga sig in. I Stockholm var tunnelbanan inte ens full men folk som skulle gå på trängde sig in innan de som skulle av hann gå ut. Då blir det propp och folk måste knuffas. Och knuffas gjorde de, men ursäktade sig gjorde de inte. Varje gång vi tog tunnelbanan reagerade jag på att folk gick på innan alla hunnit gå av. Det är korkat, ingen vinner på det. Nu var det i och för sig på sommaren som jag var i Stockholm, så de som trängde sig var kanske turister (som inte kom från London eller Paris) och som inte vet hur man ska bete sig bland folk. Jag har inte tillräckligt mycket erfarenhet från Stockholms tunnelbana för att säga att det alltid är så. Men rent allmänt tycker jag att svenskar (inklusive jag själv många gånger, även om jag har blivit bättre efter att ha bott utomlands) är dåliga på att säga ursäkta och bra på att trängas och på att låtsas som ingenting.

Tidigare inlägg Nyare inlägg