Cocotte

Jag har tidigare avslöjat att jag kollar på La Nouvelle Star, den franska versionen av Idol, Pop Idol, American Idol och allt vad det heter. Jag vet, det är lite pinsamt, men jag kollar ändå. Bortsett från att programmen är alldeles för långa (tror att det håller på dryga två timmar varje gång, franska tv-shower är i allmänhet långa) tycker jag att det är rätt kul.

Nu är det i alla fall slut för i år. Finalen var förra veckan och det var min favorit Christophe som vann. Det kom inte som någon överraskning. Christophe har bara fått bra betyg av juryn, och det har nästan stått klart redan från början att det var den magre, lite timide studenten med dålig hållning och feminia rörelser som skulle vinna. Sköldpaddan kallar de honom. Han har i de olika programmen mest sjungit sjuttiotalsdisco och smöriga ballader, inget jag skulle lyssna på i vanliga fall, men det är något med Christophe som jag gillar. Kanske är det glasögonen. Kanske är det hans lite puckliga rygg och det faktum att han säger sig hata sport. Eller kanske är det helt enkelt för att han sjunger bra, är musikalisk och verkar trevlig.  

Är ni nyfikna på Christophe kan ni här se honom sjunga Whitney Houston med lite French Touch ("I will sink of you..."). Här sjunger han franske Michel Polnareffs Goodbye Marylou. Här sjunger han någon annan fransk låt och här lite Jacques Brel.

Undrar vad som händer med Christophe nu. Risken finns väl att de har för bråttom med att få ut hans skiva. Det gäller att smida medan järnet är hett men det är inte alltid det som blir bäst. Ofta har de Nouvelle Star-deltagare som lyckats bäst efter att programmet tagit slut har inte varit de som vunnit. Amel Bent till exempel kom trea.

Nej, nu ska jag sluta svamla och gå och dricka te. Mintte. På återseende.

Finland vann. Hurra för Finland. Det var roligt. De såg roliga ut. Finland är kul. Frankrike kom i princip sist. Det var ingen överraskning. Jag slipper äta upp mina skor.

Jag kan inte direkt uttala mig om den finska låten. Första gången var det lite svårt att lyssna. Jag blev så att säga distraherad av monsterdräkterna. Och andra gången när det fick spela igen på slutet efter att ha vunnit fick vi inte lyssna för de franska kommentatorerna slutade inte prata. De pratade ända fram till den sista eftertextraden rullat förbi och sändningen bröts. Typiskt fransmän att aldrig sluta prata.

De franska kommentatorerna var rätt roliga. Eller snarare, de var så tråkiga att de blev roliga. Eurovisionsfestivalen är ju som sagt inte någon stor grej här. Folk struntar fullkomligt i den. Men fransk tv hade i alla fall skickat ner två gubbar som fick sitta och prata lite till omröstningen och mellan bidragen. Under omröstningen sa de till ungefär varje juryperson: "sluta prata och ge poäng till La France nu". När det var klart att Finland vunnit var de dåliga förlorare och sa att de berodde på kostymerna och på att Frankrike inte hade tillräckligt många grannländer som kunde rösta på dem. De sa också saker i stil med att nu är de väl glada i Finland i alla fall men några skivor kommer knappast att sälja, de där monstren, och låten kommer inte att gå hem här i Frankrike i alla fall.

De tyckte synd om den franska sångerskan Viriginie som sjöng så fint. Viriginie röstades fram vid en sorts tv-uttagning. Problemet var bara att låten hade bestämts innan uttagningen. Oavsett hur fint Virginie än hade sjungit hade det inte spelat någon roll eftersom låten var platt, trist och melodilös.

Den franske pojkvännen, som såg sin första Eurovision Song Contest (även om vi inte såg hela), tyckte att kommentatorena var pinsamma. Dessutom tyckte han att Carola var snygg. Hu, han skulle bara veta.

Det blir nog inte Da vinci koden ikväll. Inte bara för att tårtan är fyra timmar försenad. Inte heller för att filmen blev utbuad och visslad åt under pressvisningen under festivalen i Cannes igår. Och inte för att Champions League-finalen spelas i Paris på Stade de France ikväll eller för att Christophe sjunger i Nouvelle Star.

Nej, snarare för att filmen visas på lite knöliga tider och för att en bioutgång ikväll innebär att någon av oss måste avstå från vin till födelsedagsmiddagen för att kunna köra ner på stan. Dessutom skulle jag helst vilja se filmen odubbad. Framför allt eftersom det utspelar sig i Frankrike och det är en hel del franska skådespelare med. I den dubbade versionen kommer det inte framgå om de pratar engelska med fransk accent eller lägger in franska ord i dialogen. Det är en av nackdelarna med att bo i en liten stad. Här finns ingen bio som visar odubbade filmer, som det gör i Paris och alla andra större städer.

Men det finns en hel del trevliga saker med småstäder också. Här är det till exempel marknad på onsdag förmiddagarna.

När vi var i Västerås över valborg fick vi låna dvd-boxen med hela första säsongen av Lost av Elliotts föräldrar.

Jag har missat det helt när det har gått på tv, men nu är jag helt fast. Vi kollar på två avsnitt nästan varje kväll och det är så spännande. Nästan jobbigt spännande. Hela tiden dyker nya frågetecken upp men man får aldrig riktigt svar på tidigare mysterier. Dessutom vet jag ju att det finns en säsong två, vilket betyder att vi fortfarande kommer att sitta som två frågetecken även efter att ha kollat klart på alla avnitten i boxen. Men det kan det vara värt.

Jag tror inte att andra säsongen har börjat på tv här i Frankrike än. De håller väl på att dubba den för fullt antagligen. Hurra för dvd-filmer där man kan få originalspråket, textat på franska.

Jag köpte förresten en dvd-spelare i present till dagens födelsedagsbarn. Nästa Lost-avsnitt kommer därför avnjutas på teven och inte på datorn på soffbordet.

Inte konstigt att det var lite folk på bion i tisdags. 11,5 miljoner fransmän kollade på filmen Les choristes, Gosskören på tv. Det måste vara något slags rekord.

Inte för att det brukar vara särskilt mycket folk på bion här i Saint-Quentin. De har en stor bio med 6-7 salonger mitt i centrum. Lite gammal kanske men inte så det stör. Ändå har de som bestämmer i staden beslutat sig för att bygga en ny jättebio lite utanför centrum. Ett multiplexe som de kallar det. Det ska innehåll elva biosalonger, en restaurang och ett konferenscentrum. 1951 fåtöljer ska de ha. 1951. Det vet de redan fastän grunden är långt ifrån påbörjad.

Vad som händer med bion i stan vet jag inte. Fler och fler affärer flyttar ut från stadens centrum och flyttar in i ett ombyggt köpcentrum en bra bit utanför stan. Det är kanske praktiskt. I alla fall för dem som har bil, och det har de flesta här. Men det är sorgligt att stadens centrum töms.

Just nu är det Crouching tiger, hidden dragon på tv. Men det är en sådan film som hamnar i kategorin "filmer jag inte klarar av att se dubbade", så jag låter bli.

Okej, jag erkänner. Jag har fastnat för Nouvelle Star. Franska versionen av Idol. Jag tycker att det är kul. Och jag hejar på Christophe. Fast det har inte gått så långt att jag skulle få för mig att ringa in och rösta. Vilka är det egentligen som ringer och röstar på gejer som Idol och Melodifestivalen? Själv är jag både för snål och för oengagerad.

Svenska Idol har jag i och för sig aldrig sett. Men när jag bodde i Kanada följde jag och mina sambos American Idol 2 med största koncentration. Vår favorit var Ruben och han vann.

Samtidigt som nya stjärnor hoppas på genombrott på kanal sex (M6), hoppas gamla mer eller mindre kända före detta stjärnor på en comeback i ettans (TF1) nya dokusåpa Je suis une celebrité, sortez-moi de là. Programmet är baserat på något som heter I'm a celebrity get me out of here och handlar om ett gäng föredettingar som i brasilianska jungeln får olika insekter och larver hällda över sig. Ungefär. Riktigt fånigt. Så fånigt att det tydligen har fått så få tittare att de nu istället för att rösta ut en person per vecka röstar ut en per dag för att få slut på det hela upptäckte jag nu när jag tittade på programmets hemsida.

Kändisdokusåpor har ju annars varit på modet här ett tag nu. För ett tag sedan skrev jag om Jordy, den rappande bebisen, som försökte sig på en comeback i franska kändisfarmen. Men ju fler varianter och ju mindre kända "kändisarna" blir, desto svalare blir intresset. Jag tror att det börjar lukta slutet på kändisdokusåpor, men vad vet jag.
 
En av de franska kändisarna som är med i det nya programmet är förresten svensk. Sångerskan Indra från Göteborg. Jag har sett henne på tv någon innan. I Frankrike. I Sverige har jag aldrig hört talas om henne och jag tror att hon bara är känd här. Hon flyttade till Paris som ung och hade några discohittar på tidigt nittotal. På hennes hemsida kan man läsa att ett av de finaste minnen hon har från sin karriär var när hon var förband till Prince på Bercy. Där står också att hon är "la suédoise préférée des français", fransmännens favoritsvenska. Inte illa. Och nu pillar hon på larver i direktsändning.

Har precis varit och sett L'Age de glace 2, eller Ice Age 2, eller vad den nu kan tänkas heta på svenska.

Den var gullig och sevärd, mest för ekorrens skull.

På tv visades samtidigt den franska succéfilmen Koristerna Gosskören, Les Choristes. Men den har jag sett för inte alltför länge sedan. Hann hem till det söta slutet i alla fall. Fem miljoner fransmän gick och såg Gosskören under de första åtta veckorna som den visades på bio och lät sig charmas av de skönsjungande gossarna. Filmen har sedan visats i en rad länder och ledde bland annat till att intresset för körsång fick ett rejält uppsving i de franska skolorna.

Gosskören spelades precis som en annan fransk succéfilm med skolbarn, Etre et avoir, in i pojkvännens hemtrakter, departementet Puy de Dôme. Men där slutar nog likheterna mellan de två filmerna. Båda är sevärda i alla fall. Vissa scener i Etre et avoir, som är en dokumentärfilm om en liten fransk landsortsskola, är helt fantastiska.

Kommer ni ihåg Jordy, den rappande franska bebisen som sjöng om det hårda bebislivet i låten Dur dur d'être bébé i början av 90-talet?

Då var Jordy fyra år och såg ut så här.

Efter bebishitarna blev det rätt tyst om Jordy. Hans föräldrar försökte rida vidare på Jordy-vågen genom att öppna en Jordy-nöjespark, La ferme de Jordy, i Normandie. Det blev ingen hit och efter tre år gick Jordyfarmen i graven och med den sprack också föräldrarna äktenskap och Jordy blev ett skilsmässobarn.

Förra året gjorde Jordy comeback i fransk tv, genom att vara med i den franska kändisvarianten av dokusåpan Farmen, La ferme célébrités 2. Det visade sig att Jordy inte längre var en bebis utan en mogen och flitig sjuttonåring som jobbade så bra på farmen att han till slut kammade hem hela slutsegern.

Precis som hans föräldrar en gång red på bebis-vågen, rider Jordy nu på Farmen-vågen och han har släppt en ny singel som inte alls handlar om bebisar. Dessutom har han fyllt 18 år och blivit myndig. Det betyder att han nu har rätt till alla pengar som han tjänade som rappande bebis. Problemet är bara att det inte finns så mycket pengar kvar. Jordys pappa har gjort av med nästan alla pengar i diverse tvivelaktiga affärer.

I dagarna släppte Jordy sin självbiografi, Je ne suis plus un bébé (Jag är inte längre någon bebis) där han berättar om livet som barnstjärna, dagarna i rampljuset men också dagarna efteråt när ljusen släckts ner. Det är där han beskyller sin pappa för att ha berövat honom de pengar han tjänat i samband med sina 6 miljoner sålda skivor, ett stort antal konserter och diverse andra inkomster relaterade till varumärket Jordy.

Om livet var hårt för Jordy redan som bebis (Dur dur d'être bébé betyder just det är hårt att vara bebis) så är det inte nödvändigtvis lättare nu när han börjar bli vuxen.

Så här ser förresten Jordy ut nu när han inte längre är någon bebis.

Gérard Depardieu talar ut om sitt alkoholmissbruk i tv. När det var som värst drack han åtta liter vin om dagen. Åtta liter? Okej att han är rätt kraftig och har en massa vinodlingar lite överallt, men tio flaskor vin om dagen, borde inte det göra hans näsa blå eller något?

En gång drömde jag att jag och Gérard bodde i samma trappuppgång och att han bad mig att vara lägenhetsvakt när han var bortrest. Han hade en stor lägenhet men inga blommor.

Igår var det den franska uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen på tv. Som jag har nämnt tidigare är fransmännen betydligt mindre intresserade av detta evenemang än vad svenskarna tycks vara. De svenska kvällstidningarna (och kanske också det svenska folket?) verkar ha drabbats av någon slags schlagerhysteri som aldrig tycks ta slut. Hur länge ska det hålla på? Jag har trots allt flyttat till främmande land men lyckas ändå inte undvika att få reda på detaljer om Carolas bantning och att Roger Pontare har konstiga kläder på sig i år också.

Den franska schlageruttagningen var rätt tam. Den bestod av tre moment. Först var det en sorts talangjaktstävling som visades på lokaltv där en jury valde ut ett antal representanter från Frankrikes alla delar. Sedan var det igår en direktsänd final på France3 där de olika lokalrepresentanterna tillsammans sjöng diverse kända franska sånger i mer eller mindre lyckade arrangemang. Sedan valde juryn ut tio slutliga finalister och om jag förstod det hela rätt så kunde man ringa in och rösta på sin favorit. Hur man skulle kunna skaffa sig en favorit vet jag inte riktigt eftersom att de mest sjöng tillsammans hela tiden. Kanske är det meningen att jag som bor i Picardie ska hålla på tjejen som representerade Nord-Pas de Calais-Picardie?

Jag kollade bara lite halvt eftersom jag tittade på en film på en annan kanal samtidigt så jag vet inte vem som vann. Men jag vet att priset för den som vann var att få åka till Aten och tävla med en sång skriven av Corneille.  Corneille som är en rätt trevlig soul- och r&bsångare var där igår och sjöng låten. Den var rätt trist. Jag glömde bort att lyssna efter tag. Ingen catchy melodi och varken jag eller A förstod ett ord av texten för han mumlade så.

Nä, om Frankrike vinner i Aten då ska jag nog äta upp mina skor.