Den bloggande familjen
Cirkeln är sluten. Nu bloggar hela familjen. Sist ut var mamma men nu kommer hon med stormsteg. Här bloggar hon om aktuella händelser i kommuner och landsting. Gå dit och läs.
Undrar vad som kommer härnäst? Morfar startar bloggen En 81-årings liv och lustar kanske? Eller min lille kusin kanske kan börja blogga om aktuella händelser på dagis? Han behöver nog lite skrivhjälp fortfarande, men det kan väl ordnas?
Undrar vad som kommer härnäst? Morfar startar bloggen En 81-årings liv och lustar kanske? Eller min lille kusin kanske kan börja blogga om aktuella händelser på dagis? Han behöver nog lite skrivhjälp fortfarande, men det kan väl ordnas?
Vilket håll?
Det finns så många vägar att gå. Så många skyltar att följa. Ibland vet man inte riktigt vart man ska ta vägen. Vad är fram och vad är bak? Vad är rätt och vad är fel? Och åt vilket jävla håll ligger Cap Gris Nez?
Vardagsromantik
Une suédoise dans l'Aisne
Nu när jag ändå är inne på det självömkande spåret tänkte jag publicera en text jag skrev på ett tåg för någon vecka sedan. Ta den med en nypa salt:
"Mais qu'est que fait une suédoise à Saint-Quentin dans l'Aisne ?"
Hur många gånger har jag inte svarat på den frågan. Vad sjutton gör en svenska i Saint-Quentin.
Jag brukar först svara skämtsamt. Något i stil med "j'adore les betteraves". Att jag bor i Picardie för att jag fullkomligt älskar sockerbetor.
Picardie. Jordbruksland. Sockerbetsland. Men förr eller senare brukar det komma fram att det inte är sockerbetorna som drar utan kärleken.
Jag tog en risk. Jag lämnade Sverige och flyttade in hos min fransman mitt i sockerbetsland med hopp om att hitta ett jobb någonstans i Frankrike. Ett jobb och min plats i världen.
Med en internationell civilekonomexamen, stipendium från svenska handelskammaren i Frankrike, sex månaders praktik på Tetra Pak i Paris och flera somrar fyllda med hyfsat kvalificerade jobb i bagaget trodde jag nog inte att det skulle vara så omöjligt. Jag trodde inte att jag fortfarande skulle sitta i sockerbetsland nu när det är maj, nästan juni. Det var aldrig tanken.
Jag tog en risk. Kanske gjorde jag fel. En universitetsexamen är en färskvara. Som en tomat eller en liter mjölk i kylskåpet. Ett hål på cv:n är något alla rekryterare säger att man ska fly för livet.
Jag är en duktig student. Jag är duktig på att skriva ansökningsbrev. Men jag är hopplöst dålig på anställningsintervjuer. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra. Vad jag är bra på. Vad jag vill bli. Det blir till en sorts osäkerhet som lyser igenom. Arbetsgivarna ser det och skickar sedan ett brev på posten. Tack, men nej tack.
Borde jag tänka om? Göra något annat? Bli någon annan? Lämna sockerbetsland? För visst kan man leva på kärlek. Men inte bara. Jag är en duktig flicka. Jag måste göra rätt för mig. Och utan jobb och sysselsättning är jag inte hel.
På väg till, eller kanske från, sockerbetsland
"Mais qu'est que fait une suédoise à Saint-Quentin dans l'Aisne ?"
Hur många gånger har jag inte svarat på den frågan. Vad sjutton gör en svenska i Saint-Quentin.
Jag brukar först svara skämtsamt. Något i stil med "j'adore les betteraves". Att jag bor i Picardie för att jag fullkomligt älskar sockerbetor.
Picardie. Jordbruksland. Sockerbetsland. Men förr eller senare brukar det komma fram att det inte är sockerbetorna som drar utan kärleken.
Jag tog en risk. Jag lämnade Sverige och flyttade in hos min fransman mitt i sockerbetsland med hopp om att hitta ett jobb någonstans i Frankrike. Ett jobb och min plats i världen.
Med en internationell civilekonomexamen, stipendium från svenska handelskammaren i Frankrike, sex månaders praktik på Tetra Pak i Paris och flera somrar fyllda med hyfsat kvalificerade jobb i bagaget trodde jag nog inte att det skulle vara så omöjligt. Jag trodde inte att jag fortfarande skulle sitta i sockerbetsland nu när det är maj, nästan juni. Det var aldrig tanken.
Jag tog en risk. Kanske gjorde jag fel. En universitetsexamen är en färskvara. Som en tomat eller en liter mjölk i kylskåpet. Ett hål på cv:n är något alla rekryterare säger att man ska fly för livet.
Jag är en duktig student. Jag är duktig på att skriva ansökningsbrev. Men jag är hopplöst dålig på anställningsintervjuer. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra. Vad jag är bra på. Vad jag vill bli. Det blir till en sorts osäkerhet som lyser igenom. Arbetsgivarna ser det och skickar sedan ett brev på posten. Tack, men nej tack.
Borde jag tänka om? Göra något annat? Bli någon annan? Lämna sockerbetsland? För visst kan man leva på kärlek. Men inte bara. Jag är en duktig flicka. Jag måste göra rätt för mig. Och utan jobb och sysselsättning är jag inte hel.
På väg till, eller kanske från, sockerbetsland
Intervjuångest
Tack för alla lycka-till-önskningar i inlägget nedan.
Trots dem gick det inte speciellt bra på intervjun. Eller den första telefonintervjun på morgonen gick väl hyfsat, men det var bara första steg, en liten intervju, till ett annat jobb. På eftermiddagen gick det sämre och det är enbart mitt fel. Jag blev nervös, fick tunghäfta och tankeblackout. Jag är inte dum egentligen men framstod säkert som det, och trots att jag egentligen hade massa att säga fick jag liksom inte fram det. Är irriterad på mig själv för att antagligen ha sumpat den chansen. Egentligen vet jag att jag skulle kunna göra ett bra jobb men jag tror inte att jag lyckades övertyga någon annan om det.
Jag börjar nästan få fobi för anställningsintervjuer. Jag har misslyckats så många nu. Varför kan jag inte bara gå dit och vara lagom avslappnad och självsäker? Ha svar på frågor och veta vad jag vill. Istället för att bli osäker och fundera mer på vad jag borde svara på frågorna än vad jag egentligen vill svara. Äh, jag vet inte. Nu är jag självömkande igen. Jag är kanske inte skapt för de jobb jag söker. Jag har kanske inte vad som krävs för att vara "business". Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på.
De hade i alla fall in många på intervju i första omgången, nu är vi "bara" fem kvar. Det är fortfarande fyra för mycket.
Trots dem gick det inte speciellt bra på intervjun. Eller den första telefonintervjun på morgonen gick väl hyfsat, men det var bara första steg, en liten intervju, till ett annat jobb. På eftermiddagen gick det sämre och det är enbart mitt fel. Jag blev nervös, fick tunghäfta och tankeblackout. Jag är inte dum egentligen men framstod säkert som det, och trots att jag egentligen hade massa att säga fick jag liksom inte fram det. Är irriterad på mig själv för att antagligen ha sumpat den chansen. Egentligen vet jag att jag skulle kunna göra ett bra jobb men jag tror inte att jag lyckades övertyga någon annan om det.
Jag börjar nästan få fobi för anställningsintervjuer. Jag har misslyckats så många nu. Varför kan jag inte bara gå dit och vara lagom avslappnad och självsäker? Ha svar på frågor och veta vad jag vill. Istället för att bli osäker och fundera mer på vad jag borde svara på frågorna än vad jag egentligen vill svara. Äh, jag vet inte. Nu är jag självömkande igen. Jag är kanske inte skapt för de jobb jag söker. Jag har kanske inte vad som krävs för att vara "business". Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på.
De hade i alla fall in många på intervju i första omgången, nu är vi "bara" fem kvar. Det är fortfarande fyra för mycket.
Stenarna faller, precis som regnet
Åh puh, dagens första sten har fallit. Har precis klarat av en telefonintervju. På svenska faktiskt. Hur det gick vet jag inte, det visar sig.
Nu ska jag springa iväg till tåget för att åka till Paris och dagens andra intervju. På franska. Samma företag som jag var på den där dagen då jag köpte en klänning och gick till Centre Pompidou.
Man kan ju tycka att jag borde vara ett proffs på anställningsintervjuer vid det här laget. Efter alla grillningar jag gått i genom. Men det är jag inte. Jag är hopplöst dålig på att "sälja mig själv" och jag blir nervös. Och så har jag ju inget jobb heller. Hm, undrar om det finns en koppling där...
Men just nu får jag sopa bort alla "men-åh-stackars-mig-jag-är-så-hopplös-tankar" och sopa fram mitt leende jag som är fyllt av idéer och en jäkel på marknadsföring och e-handel. Håll tummarna.
Nu ska jag springa iväg till tåget för att åka till Paris och dagens andra intervju. På franska. Samma företag som jag var på den där dagen då jag köpte en klänning och gick till Centre Pompidou.
Man kan ju tycka att jag borde vara ett proffs på anställningsintervjuer vid det här laget. Efter alla grillningar jag gått i genom. Men det är jag inte. Jag är hopplöst dålig på att "sälja mig själv" och jag blir nervös. Och så har jag ju inget jobb heller. Hm, undrar om det finns en koppling där...
Men just nu får jag sopa bort alla "men-åh-stackars-mig-jag-är-så-hopplös-tankar" och sopa fram mitt leende jag som är fyllt av idéer och en jäkel på marknadsföring och e-handel. Håll tummarna.
Bröllop
Idag damp mitt livs allra första bröllopsinbjudan ner i brevlådan. Hurra! Den 5 augusti ska vi på bröllop på Orust. Har i och för sig vetat om det ganska länge men nu när det fina inbjudningskortet dykt upp är det på riktigt.
Jag har aldrig varit på bröllop. Eller jo, jag har varit på ett bröllop. Men inte som inbjuden utan som serveringspersonal och vän till brudens syster. Under själva ceremonin, som hölls utomhus i vackert midsommarssverige, hade jag fullt upp med att vakta brudnäbben, en fyraårig vilde som envisade med att klättra på en klippa i hala små lackskor.
Jag har börjat fundera på om jag måste gå och gifta mig själv för att få komma på ett bröllop. Så långt behövde jag inte gå. Nu har jag min inbjudan.
Någon klänning har jag inte däremot.
Jag har aldrig varit på bröllop. Eller jo, jag har varit på ett bröllop. Men inte som inbjuden utan som serveringspersonal och vän till brudens syster. Under själva ceremonin, som hölls utomhus i vackert midsommarssverige, hade jag fullt upp med att vakta brudnäbben, en fyraårig vilde som envisade med att klättra på en klippa i hala små lackskor.
Jag har börjat fundera på om jag måste gå och gifta mig själv för att få komma på ett bröllop. Så långt behövde jag inte gå. Nu har jag min inbjudan.
Någon klänning har jag inte däremot.
Litet finger och stort
Nu har jag lagt upp lite bilder på Bilddagboken. Har inte bilddagbokat på över en månad upptäckte jag när jag klickade tillbaka i arkiven. Får se hur länge det håller den här gången.
Här är i alla fall en bild från min första träff med brorsonen Elliott. Vi hälsade och skakade hand på bästa bebissätt.
Litet finger och stort
Han är så söt lille Elliott. Absolut den sötaste bebisen på jorden just nu.
Här är i alla fall en bild från min första träff med brorsonen Elliott. Vi hälsade och skakade hand på bästa bebissätt.
Litet finger och stort
Klantrumpa strumpa klantklantklant
Åh jag är världens största klant. Världens största klantigaste klantfot. Klantigare än klanten Klant som klantat sig ända långt ner i klaveret.
I Frankrike finns något som heter Carte 12/25. Det är ett rabattkort på tåget för de som är 12 till 25 år. Det ger halva priset på lågtrafikresor och 25 procent på andra resor. Det kortet har sparat mig många europengar under min tid i Frankrike. Det bästa med Carte 12/25 är att det gäller även när man är 26. Såvida man införskaffar kortet senast dagen innan man fyller 26 år. Sedan är kortet giltigt ett helt år till.
Idag, eller igår egentligen eftersom klockan är över midnatt var dagen innan jag fyllde 26 år. Och har jag skaffat mig något Carte 12/25? Nej för h*lv*t*s j*vl* sk*t det har jag inte. Klantklantklantklanteknopp, superklant, megaflopp, klantrumpa storlek xxl.
Jag har tänkt göra det flera gånger. Men har hela tiden tänkt att det ju är så himla lång tid kvar till den dagen då jag blir så gammal som 26. Så idag när jag satt och fikade på balkongen hos mormor och morfar i Bromma slog det mig plötsligt att den långa tiden som var kvar till denna dag plötsligt inte var så lång längre. Jag försökte att köpa ett nytt kort på Internet. Det ska gå egentligen, men det gick förstås inte idag. Det enda jag fick var error erreur.
Hela jag är ett stort himla error.
Vi landade på Paris Beauvais klockan 20.30. Gjorde ett försök att åka in till stationen i Beauvais. Var där strax efter 21. Då hade förstås alla biljettluckor stängt. Vi stannade på stationen i Amiens också. Där var alla luckor minst lika stängda som i Beauvais och den enda personen i sikte var mannen som körde golvskurningsmaskinen. Han hade inget Carte 12/25 att sälja.
Imorgon ska jag gå till stationen här med min allra finaste svenska accent och försöka mig på en snyfthistoria. Har svårt att tro att det kommer att gå. Rätt ska vara rätt. Och imorgon har jag gått över gränsen. Från ung till gammal. Från billigt tåg till dyrt. Från klantig till klantigast.
I Frankrike finns något som heter Carte 12/25. Det är ett rabattkort på tåget för de som är 12 till 25 år. Det ger halva priset på lågtrafikresor och 25 procent på andra resor. Det kortet har sparat mig många europengar under min tid i Frankrike. Det bästa med Carte 12/25 är att det gäller även när man är 26. Såvida man införskaffar kortet senast dagen innan man fyller 26 år. Sedan är kortet giltigt ett helt år till.
Idag, eller igår egentligen eftersom klockan är över midnatt var dagen innan jag fyllde 26 år. Och har jag skaffat mig något Carte 12/25? Nej för h*lv*t*s j*vl* sk*t det har jag inte. Klantklantklantklanteknopp, superklant, megaflopp, klantrumpa storlek xxl.
Jag har tänkt göra det flera gånger. Men har hela tiden tänkt att det ju är så himla lång tid kvar till den dagen då jag blir så gammal som 26. Så idag när jag satt och fikade på balkongen hos mormor och morfar i Bromma slog det mig plötsligt att den långa tiden som var kvar till denna dag plötsligt inte var så lång längre. Jag försökte att köpa ett nytt kort på Internet. Det ska gå egentligen, men det gick förstås inte idag. Det enda jag fick var error erreur.
Hela jag är ett stort himla error.
Vi landade på Paris Beauvais klockan 20.30. Gjorde ett försök att åka in till stationen i Beauvais. Var där strax efter 21. Då hade förstås alla biljettluckor stängt. Vi stannade på stationen i Amiens också. Där var alla luckor minst lika stängda som i Beauvais och den enda personen i sikte var mannen som körde golvskurningsmaskinen. Han hade inget Carte 12/25 att sälja.
Imorgon ska jag gå till stationen här med min allra finaste svenska accent och försöka mig på en snyfthistoria. Har svårt att tro att det kommer att gå. Rätt ska vara rätt. Och imorgon har jag gått över gränsen. Från ung till gammal. Från billigt tåg till dyrt. Från klantig till klantigast.
Klassfest
Har fått en inbjudan till en klassfest via klassfest.com. Tydligen var det redan tio år sedan jag slutade högstadiet. Tiden flyger. Skulle det vara något att fira?
Det är inte många från min högstadieklass som jag har kontakt med. Det blir lätt så. Alla flyttar eller utvecklas åt olika håll. Det är inget konstigt med det. Så är det ju. Många har jag lite koll på ändå. Via direkt eller indirekt information. Man träffar någon och frågar om någon annan.
Jag minns inte min högstadieklass som en speciellt sammansvetsad klass. Vi kom från två olika skolor. Skolan i villaområdet och skolan i hyreslägenhetsområdet. Vi var de osportiga typerna som valt att inte dra nytta av skolans profilering, idrottsklass. Tonåringar.
Högstadiet var väl inte speciellt kul. Tror att få tycker det så här i efterhand. Men ändå finns en liten nyfikenhet där. Vad har det blivit av folk? Några pluggar fortfarande vet jag, en flyttade till Frankrike (ja, det var jag det), någon jobbar i en affär i centrum, en vek ut sig och fick barn med en kändis. Flera stycken har barn faktiskt. En tjej har gift sig och bytt efternamn. En ska bli tandläkare, en annan lärare, en tredje socionom. Någon är sjukskriven för depression.
Tiden flyger. På gott och ont.
Klassfesten är den 20 maj. På Stadshotellet. Jag kommer nog inte att gå.
Det är inte många från min högstadieklass som jag har kontakt med. Det blir lätt så. Alla flyttar eller utvecklas åt olika håll. Det är inget konstigt med det. Så är det ju. Många har jag lite koll på ändå. Via direkt eller indirekt information. Man träffar någon och frågar om någon annan.
Jag minns inte min högstadieklass som en speciellt sammansvetsad klass. Vi kom från två olika skolor. Skolan i villaområdet och skolan i hyreslägenhetsområdet. Vi var de osportiga typerna som valt att inte dra nytta av skolans profilering, idrottsklass. Tonåringar.
Högstadiet var väl inte speciellt kul. Tror att få tycker det så här i efterhand. Men ändå finns en liten nyfikenhet där. Vad har det blivit av folk? Några pluggar fortfarande vet jag, en flyttade till Frankrike (ja, det var jag det), någon jobbar i en affär i centrum, en vek ut sig och fick barn med en kändis. Flera stycken har barn faktiskt. En tjej har gift sig och bytt efternamn. En ska bli tandläkare, en annan lärare, en tredje socionom. Någon är sjukskriven för depression.
Tiden flyger. På gott och ont.
Klassfesten är den 20 maj. På Stadshotellet. Jag kommer nog inte att gå.
En liten tur till La Suède
Vi har bokat flygbiljetter. Den 28 april, sent på kvällen kommer vi till Sverige. Stockholm Skavsta. Skavsta är lika mycket Stockholm som Beauvais är Paris. Man ser inte Eiffeltornet när man landar med RyanAir.
Vi åker tillbaka den 2 maj. Dagen innan min födelsedag. Tänkte åka tillbaka den första, men då kostade en biljett 59 euro, den andra kostade den 0,01 euro. Gratis. Plus skatt.
RyanAir har tydligen börjat ta betalt per incheckat bagage. Vi begränsade oss till en väska. 7 euro tur och retur. 20 kilo istället för 15. Nu kommer folk att ta med sig ännu mer handbagage än innan och knuffande och puffandet kommer bli än värre.
Vi hoppas på fint väder, valborgsmässobål och en träff med nye Elliott liten. Och skjuts från Skavsta om det kan tänkas gå att ordna?
Uppdatering: Jag har inte fått något bekräftelsemejl från RyanAir (konfirmationsmejl tänkte jag skriva men kom på att det heter nog inte så på svenska), har de sparat in på det också? Lite konstigt känns det. Tur att jag sparade sidan med bokningsbekräftelse och reservationsnummer i samband med köpet i alla fall. För pengar har de minsann dragit de luringarna.
Vi åker tillbaka den 2 maj. Dagen innan min födelsedag. Tänkte åka tillbaka den första, men då kostade en biljett 59 euro, den andra kostade den 0,01 euro. Gratis. Plus skatt.
RyanAir har tydligen börjat ta betalt per incheckat bagage. Vi begränsade oss till en väska. 7 euro tur och retur. 20 kilo istället för 15. Nu kommer folk att ta med sig ännu mer handbagage än innan och knuffande och puffandet kommer bli än värre.
Vi hoppas på fint väder, valborgsmässobål och en träff med nye Elliott liten. Och skjuts från Skavsta om det kan tänkas gå att ordna?
Nybliven faster och farmor tittar på pluttinuttkläder
i en av Frankrikes otaliga barnklädesbutiker
i en av Frankrikes otaliga barnklädesbutiker
Uppdatering: Jag har inte fått något bekräftelsemejl från RyanAir (konfirmationsmejl tänkte jag skriva men kom på att det heter nog inte så på svenska), har de sparat in på det också? Lite konstigt känns det. Tur att jag sparade sidan med bokningsbekräftelse och reservationsnummer i samband med köpet i alla fall. För pengar har de minsann dragit de luringarna.
Städa bort kort
Jag måste städa. I kväll får vi nämligen finfint besök från mälardalsregionen.
Jag gillar inte att städa. Det är tråkigt, och ibland rent utav farligt. Sist jag gjorde ett städförsök städade jag bort mitt svenska visakort. Jag var tvungen att städa en gång till för att det skulle komma fram igen. Jag hade förstås lagt det på att smart ställe för att jag inte skulle glömma var jag lagt det. Börjar jag redan bli åldersglömsk? Hur ska det bli vid 85?
En gång i Montréal städade jag också bort mitt visakort. Eller kanske tappade jag bort det. Borta var det i alla fall och jag lyckades aldrig städa fram det igen. Jag fick ringa och spärra det och att få ett nytt kort är inte helt okrångligt när man befinner sig i utlandet. Till saken hörde också att jag hade en New York-resa inplanerad två dagar efter att mitt kort försvunnit. New York utan pengar är väl som en caffe latte utan mjölk, eller hur är det man säger? Som tur var hade jag snälla kompisar som givmilt erbjöd sig att öppna sina plånböcker för mig.
Det hela slutade i alla fall med att New York-resan blev inställd. Men det hade egentligen inget med mitt visakort att göra. Istället berodde det på att en viss herr Bush i de stora förenade staterna bestämde sig att i samma veva förklara krig mot Irak. Gränsen mellan Kanada och USA var blockerad, köerna var milslånga och vår bussresa ställdes in.
Ja, kontentan av den här texten är alltså att det är farligt att städa. Men nu måste jag göra det ändå. Jag ser en dammtuss.
Jag gillar inte att städa. Det är tråkigt, och ibland rent utav farligt. Sist jag gjorde ett städförsök städade jag bort mitt svenska visakort. Jag var tvungen att städa en gång till för att det skulle komma fram igen. Jag hade förstås lagt det på att smart ställe för att jag inte skulle glömma var jag lagt det. Börjar jag redan bli åldersglömsk? Hur ska det bli vid 85?
En gång i Montréal städade jag också bort mitt visakort. Eller kanske tappade jag bort det. Borta var det i alla fall och jag lyckades aldrig städa fram det igen. Jag fick ringa och spärra det och att få ett nytt kort är inte helt okrångligt när man befinner sig i utlandet. Till saken hörde också att jag hade en New York-resa inplanerad två dagar efter att mitt kort försvunnit. New York utan pengar är väl som en caffe latte utan mjölk, eller hur är det man säger? Som tur var hade jag snälla kompisar som givmilt erbjöd sig att öppna sina plånböcker för mig.
Det hela slutade i alla fall med att New York-resan blev inställd. Men det hade egentligen inget med mitt visakort att göra. Istället berodde det på att en viss herr Bush i de stora förenade staterna bestämde sig att i samma veva förklara krig mot Irak. Gränsen mellan Kanada och USA var blockerad, köerna var milslånga och vår bussresa ställdes in.
Ja, kontentan av den här texten är alltså att det är farligt att städa. Men nu måste jag göra det ändå. Jag ser en dammtuss.
Stöldgods
Grannens bil har tydligen blivit stulen på parkering här utanför i natt. Jag hörde hur han pratade högt i trapphuset i morse och sedan såg jag honom åka iväg i en polisbil. (Känner mig som värsta kärringen som spionerar på mina grannar, men jag bara råkade höra faktiskt.)
Vi bor inte i några vilda kvarter, men tyvärr är det väl så att stölder sker överallt. Även där man minst anar det.
Själv har jag klarat mig hyfsat bra från stölder i mitt liv. (Tar i trä.) Jag blev rånad på min lilla guldelefant som jag alltid bar om halsen när jag var i Havanna. En kille på cykel svängde förbi och slet av mig halsbandet. En väl inövad rörelse från hans sida, det gick snabbt och allt jag hade kvar av min konfirmationspresent var lite röda märken på halsen. Det var sorgligt, men lite får jag skylla mig själv, självklart ska man inte bära guldsmycken i fattiga städer.
Sedan har jag blivit bestulen på två cyklar. Den första stod parkerad i trädgården hos mina föräldrar i Västerås. Jag polisanmälde och någon vecka senare hittade jag den igen när jag kollade igenom polisens stulna-cykel-lager.
Den andra cykeln blev stulen en natt i Göteborg. Någonstans mellan en after work på Bitter, ett besök på en pub jag glömt vad den heter och en sen utgång på Excet låste jag fast min cykel vid en lyktstolpe. När jag skulle hämta den var den inte kvar. Ilsket gick jag hem och på vägen ringde jag nog väckte en och annan stackare för att beklaga mig.
Dagen efter hittade jag min cykel igen. Den stod fastlåst vid en lyktstolpe. Inte samma lyktstolpe som jag trodde att jag låst fast den vid dock. Jag skyller på den onda cykelmaffian som förflyttar cyklar i göteborgsnatten. För inte kan det väl ha varit det där extra glaset alkohol som inverkade på mitt cykelparkeringsminne?
Vi bor inte i några vilda kvarter, men tyvärr är det väl så att stölder sker överallt. Även där man minst anar det.
Själv har jag klarat mig hyfsat bra från stölder i mitt liv. (Tar i trä.) Jag blev rånad på min lilla guldelefant som jag alltid bar om halsen när jag var i Havanna. En kille på cykel svängde förbi och slet av mig halsbandet. En väl inövad rörelse från hans sida, det gick snabbt och allt jag hade kvar av min konfirmationspresent var lite röda märken på halsen. Det var sorgligt, men lite får jag skylla mig själv, självklart ska man inte bära guldsmycken i fattiga städer.
Sedan har jag blivit bestulen på två cyklar. Den första stod parkerad i trädgården hos mina föräldrar i Västerås. Jag polisanmälde och någon vecka senare hittade jag den igen när jag kollade igenom polisens stulna-cykel-lager.
Den andra cykeln blev stulen en natt i Göteborg. Någonstans mellan en after work på Bitter, ett besök på en pub jag glömt vad den heter och en sen utgång på Excet låste jag fast min cykel vid en lyktstolpe. När jag skulle hämta den var den inte kvar. Ilsket gick jag hem och på vägen ringde jag nog väckte en och annan stackare för att beklaga mig.
Dagen efter hittade jag min cykel igen. Den stod fastlåst vid en lyktstolpe. Inte samma lyktstolpe som jag trodde att jag låst fast den vid dock. Jag skyller på den onda cykelmaffian som förflyttar cyklar i göteborgsnatten. För inte kan det väl ha varit det där extra glaset alkohol som inverkade på mitt cykelparkeringsminne?
Telefonprat
Igår pratade jag förresten med Elliott i telefon. Jag tror att han sa "hej faster Sara" men jag är inte helt säker. Lite otydligt var det kanske, men han är ju trots allt bara fem dagar gammal och dessutom för tidigt född, så man får kanske inte begära alltför mycket.
Hans pappa fyllde i alla fall år igår och det är ju värt att uppmärksamma.
Hans pappa fyllde i alla fall år igår och det är ju värt att uppmärksamma.
Gräsänka - gräsanka - gräsand
Jag är gräsänka (en ogift sådan dock) i kväll och i natt. Cher monsieur fransman har åkt söderut för att festa med sina kompisar från tiden som ingenjörsstudent i Grenoble. Och här sitter jag alldeles ensam och vet inte riktigt vad jag ska hitta på.
Tycker lite synd om mig själv. Utan anledning förstås, det är inte dugg synd om mig, det var helt och hållet jag själv som valde att inte följa med. Jag ville hellre åka till Paris i morgon och träffa L. Ser fram emot att få prata lite svenska för en gångs skull. Men att det var mitt eget val hindrar ju inte mig från att känna mig lite ensam just nu.
Hm, undrar vad jag ska äta till middag i min ensamhet? Chokladglass kanske...
Tycker lite synd om mig själv. Utan anledning förstås, det är inte dugg synd om mig, det var helt och hållet jag själv som valde att inte följa med. Jag ville hellre åka till Paris i morgon och träffa L. Ser fram emot att få prata lite svenska för en gångs skull. Men att det var mitt eget val hindrar ju inte mig från att känna mig lite ensam just nu.
Hm, undrar vad jag ska äta till middag i min ensamhet? Chokladglass kanske...
Hej lille Elliott
En liten ny
Städa, städ, städare
Bilddagboken ligger nere. Jag som ville gå in och kolla efter något kul bland mina gamla bilder. Har de förstås på datorn också men det är en sådan oordning bland mina bilder. Jag skulle behöva en rejäl städa-datorn-dag. Och städa upp bland mejlen i min inbox skulle jag också behöva göra. Dessutom skulle jag behöva städa IRL, det vill säga lägenheten, men det är ju så tråkigt.
I brist på bättre publicerar jag en bild från helgen som gick. Från ett ställe som skulle behöva betydligt mer städning än min hårddisk, min inbox och min lägenhet tillsammans. Det är från ett hus som stått tomt sedan 1995 då de två gamla bröderna som bodde där gick bort. Nu är det ett mystiskt spökhus som står och förfaller. Det är tråkigt att ett charmigt gammalt hus får förfalla så. Men det är för mycket jobb med att renovera och ägarinnan vill inte sälja. Så huset står tomt och spindlarna härjar.
I brist på bättre publicerar jag en bild från helgen som gick. Från ett ställe som skulle behöva betydligt mer städning än min hårddisk, min inbox och min lägenhet tillsammans. Det är från ett hus som stått tomt sedan 1995 då de två gamla bröderna som bodde där gick bort. Nu är det ett mystiskt spökhus som står och förfaller. Det är tråkigt att ett charmigt gammalt hus får förfalla så. Men det är för mycket jobb med att renovera och ägarinnan vill inte sälja. Så huset står tomt och spindlarna härjar.