Cocotte

Jag har försummat Cocotte lite på sista tiden. Har haft mycket annat i huvudet.

Just nu är jag i Sverige. Det är valborgsmässoafton. Våren har inte riktigt hunnit hit än, inte jämfört med Frankrike i alla fall. Men snart exploderar det väl. Eller jo, visst är det vår. Jag har plockat vitsippor och tussilagosar idag till fransmannens förvåning. Han undrade om jag var säker på att jag verkligen fick plocka blommor där, längs med cykelbanan.

Snart ska vi kolla på brasa.

Jag har ätit alldeles för mycket av mammas goda mat. Jag kommer rulla till brasan. Oavsett om vi tar cykel, bil eller apostlahästarna.

Och jag har sett lille Elliott. Världens sötaste lille Elliott.

Inte konstigt att det var lite folk på bion i tisdags. 11,5 miljoner fransmän kollade på filmen Les choristes, Gosskören på tv. Det måste vara något slags rekord.

Inte för att det brukar vara särskilt mycket folk på bion här i Saint-Quentin. De har en stor bio med 6-7 salonger mitt i centrum. Lite gammal kanske men inte så det stör. Ändå har de som bestämmer i staden beslutat sig för att bygga en ny jättebio lite utanför centrum. Ett multiplexe som de kallar det. Det ska innehåll elva biosalonger, en restaurang och ett konferenscentrum. 1951 fåtöljer ska de ha. 1951. Det vet de redan fastän grunden är långt ifrån påbörjad.

Vad som händer med bion i stan vet jag inte. Fler och fler affärer flyttar ut från stadens centrum och flyttar in i ett ombyggt köpcentrum en bra bit utanför stan. Det är kanske praktiskt. I alla fall för dem som har bil, och det har de flesta här. Men det är sorgligt att stadens centrum töms.

Just nu är det Crouching tiger, hidden dragon på tv. Men det är en sådan film som hamnar i kategorin "filmer jag inte klarar av att se dubbade", så jag låter bli.

Okej, jag erkänner. Jag har fastnat för Nouvelle Star. Franska versionen av Idol. Jag tycker att det är kul. Och jag hejar på Christophe. Fast det har inte gått så långt att jag skulle få för mig att ringa in och rösta. Vilka är det egentligen som ringer och röstar på gejer som Idol och Melodifestivalen? Själv är jag både för snål och för oengagerad.

Svenska Idol har jag i och för sig aldrig sett. Men när jag bodde i Kanada följde jag och mina sambos American Idol 2 med största koncentration. Vår favorit var Ruben och han vann.

Samtidigt som nya stjärnor hoppas på genombrott på kanal sex (M6), hoppas gamla mer eller mindre kända före detta stjärnor på en comeback i ettans (TF1) nya dokusåpa Je suis une celebrité, sortez-moi de là. Programmet är baserat på något som heter I'm a celebrity get me out of here och handlar om ett gäng föredettingar som i brasilianska jungeln får olika insekter och larver hällda över sig. Ungefär. Riktigt fånigt. Så fånigt att det tydligen har fått så få tittare att de nu istället för att rösta ut en person per vecka röstar ut en per dag för att få slut på det hela upptäckte jag nu när jag tittade på programmets hemsida.

Kändisdokusåpor har ju annars varit på modet här ett tag nu. För ett tag sedan skrev jag om Jordy, den rappande bebisen, som försökte sig på en comeback i franska kändisfarmen. Men ju fler varianter och ju mindre kända "kändisarna" blir, desto svalare blir intresset. Jag tror att det börjar lukta slutet på kändisdokusåpor, men vad vet jag.
 
En av de franska kändisarna som är med i det nya programmet är förresten svensk. Sångerskan Indra från Göteborg. Jag har sett henne på tv någon innan. I Frankrike. I Sverige har jag aldrig hört talas om henne och jag tror att hon bara är känd här. Hon flyttade till Paris som ung och hade några discohittar på tidigt nittotal. På hennes hemsida kan man läsa att ett av de finaste minnen hon har från sin karriär var när hon var förband till Prince på Bercy. Där står också att hon är "la suédoise préférée des français", fransmännens favoritsvenska. Inte illa. Och nu pillar hon på larver i direktsändning.

Har precis varit och sett L'Age de glace 2, eller Ice Age 2, eller vad den nu kan tänkas heta på svenska.

Den var gullig och sevärd, mest för ekorrens skull.

På tv visades samtidigt den franska succéfilmen Koristerna Gosskören, Les Choristes. Men den har jag sett för inte alltför länge sedan. Hann hem till det söta slutet i alla fall. Fem miljoner fransmän gick och såg Gosskören under de första åtta veckorna som den visades på bio och lät sig charmas av de skönsjungande gossarna. Filmen har sedan visats i en rad länder och ledde bland annat till att intresset för körsång fick ett rejält uppsving i de franska skolorna.

Gosskören spelades precis som en annan fransk succéfilm med skolbarn, Etre et avoir, in i pojkvännens hemtrakter, departementet Puy de Dôme. Men där slutar nog likheterna mellan de två filmerna. Båda är sevärda i alla fall. Vissa scener i Etre et avoir, som är en dokumentärfilm om en liten fransk landsortsskola, är helt fantastiska.

När jag var 19 bodde jag i Montpellier och läste franska några månader. Det var väl inga speciellt seriösa studier utan mer för att komma bort lite, åka utomlands och lära sig att klara sig själv. Vissa kallar det CSN-charter. Jag kallar det en nyttig erfarenhet och ett minne för livet.

I fredags var jag tillbaka i Montpellier. Gjorde en liten nostalgitur runt mina gamla kvarter. Visade fransmannen var jag bodde, vart jag brukade gå och vad jag gjorde då. Det känns som länge sedan nu. Staden var sig lik förutom att spårvägen som höll på att byggas när jag bodde där nu var färdig och blåa spårvagnar rullade över Place de la Comédie.

Place de la Comédie

Vår hyresvärd var en gammal krutgumma, som tittade skeptiskt på vår inredning när hon kom för att hämta hyran. Vi hyrde möblerat men plockade bort alla spetsdukar och tantdraperier och ersatte dem med lite mer personliga saker som en uppblåsbar fåtölj, polisplast och en plansch med gröna gubbar.

Bortsett från en mindre trevlig incedent på min födelsedagsfest då några busar slog sönder vår ytterdörr och det faktum att det inte fanns något fungerande element i lägenheten utan vi var tvungna att sova med långkalsonger och plugga med fingervantar så trivdes vi bra på Adam de Crap.

Och Andrea, om du läser det här, Mustafa, Ahmed och alla de andra finns kvar. De hälsar att de saknar dig.

Jag kokar ett ägg bara för att.

Bara för att det är påsk men kanske mest för att jag vill tömma kylskåpet innan vi åker bort.

Jag tror inte att man äter så mycket ägg här över påsken. Inte riktiga i alla fall. Bara stora ihåliga i choklad. Men jag har inte jättekoll på franska påsktraditioner. De fransmän jag känner tycks inte ha så mycket traditioner just när det gäller påsken. Gömma chokladägg i trädgården till barnen möjligen. Men inga ris med fjädrar, inga påskkärringar och ingen sill.

Det spelar inte så stor roll. Vi ska ändå åka bort. När käre fransmannen kommer hem från jobbet (det är inte helgdag här idag) ska vi korsa landet. Från Saint Quentin till Toulouse. 84 mil. Vi ska hälsa på några kompisar från Montréal. (När jag skriver från Montréal betyder det inte att de är från Montréal utan att vi träffade dem när vi bodde i Montréal. De är vanliga fransmän.) Vi blir runt tio stycken. Jag har packat sovsäcken och hoppas att golven är varma och mjuka i Sydfrankrike.

Efter Toulouse åker vi nog till Spanien en sväng. Vi har fått låna nycklarna till en lägenhet i Roses, inte långt från franska gränsen. Sedan ett besök hos några bekanta i min gamla hemstad Montpellier. Kanske hinner vi hälsa på Anne-Isabelle i Marseille också. Kanske inte. Det visar sig. Jag blir nog borta ett tag. En vecka skulle jag tro. Det visar sig det också. Undrar vad jag ska packa. Eller först och främst vad jag ska packa i.

Jag skriver nog någonstans på vägen. Oavsett om jag hittar en dator eller inte så kan jag ju passa på att hälsa glad påsk. Joyeuses Pâques !

"Vi såg på varann då vi närmade oss land
när vi möttes mellan Dover Calais"

Varje gång jag ser en vägskylt där det står Calais börjar jag sjunga på den sången. Jag bor i norra Frankrike så det händer rätt ofta att det står Calais på en vägskylt, alltså blir det en hel del skrålande. Fransmannen har ännu inte förstått låtens storhet, men kanske är det min version som inte gör den rättvisa.

Calais ligger i nordöstra Frankrike. I landskapet Nord-Pas de Calais vid kusten som kallas för Opalkusten, Côte d'Opale. När man pratar om den franska kusten tänker man ofta på Medelhavet och franska rivieran. Sedan kanske på charmiga hus och landstigningar i Normandie eller surfing vid Atlantkustens Biarritz. Att turista i Nord-Pas de Calais är oftast inte förstahandsalternativet.

Men det är fint på Côte d'Opale. Vacker natur med långa sandstränder där Engelska kanalen höjer och sänker sig efter tidvattnets ritualer. När det är lågvatten och lågsäsong känns det lite som att vandra runt i ett månlandskap. Öde och buckligt. (Jag har aldrig varit på månen, men jag tänker mig ett månlandskap som öde och buckligt, och sedan är det ett fint ord som jag gärna ville skriva - månlandskap.)


Här finns möjlighet både till historiskt turistande, i form av otaliga krigsminnen, museer och kvarlämningar efter ockupationen, och till klassisk badortssemester. Den mest kända badorten är kanske  Le Touquet-Paris-Plage som fått sitt namn efter den relativa närheten till huvudstaden och som på helger och i semestertider fylls av frisk-lufttörstande parisare. Det är ett rätt chict ställe med dyra butiker och hus till salu i mångmiljonersklassen.

Sedan finns badorten Berck med drakfestivalen som jag skrev om häromdagen samt hamn- och fiskestaden Boulogne-sur-Mer vars medeltida stadskärna skyddas av en ringmur man kan promenera på.

Mellan Calais och Boulogne ligger de två klippiga naturskyddsområdena Cap Blanc Nez och Cap Gris Nez. Vid Cap Gris Nez är man så nära England man kan komma i Frankrike. 34 kilometer. Så nära att man vid klart väder ser Dovers vita klippor och att min mobiltelefon snappade upp engelska vågor och hälsade mig Welcome to England.

-----
Cap Blanc Nez nerifrån och uppifrån

När mina föräldrar var på besök i helgen tog vi in på Hôtel de la Plage i den lilla staden Wissant som ligger mellan de två kapen. Rätt charmigt, men inget speciellt.


Vi hade hyfsad tur med vädret. Soligt men kallt. Och blåsigt. Vid Cap Blanc Nez tycks det alltid blåsa. I alla fall det gjort det alla två gångerna som jag har varit där. Men så är det väl med havet...

Har fått en inbjudan till en klassfest via klassfest.com. Tydligen var det redan tio år sedan jag slutade högstadiet. Tiden flyger. Skulle det vara något att fira?

Det är inte många från min högstadieklass som jag har kontakt med. Det blir lätt så. Alla flyttar eller utvecklas åt olika håll. Det är inget konstigt med det. Så är det ju. Många har jag lite koll på ändå. Via direkt eller indirekt information. Man träffar någon och frågar om någon annan.

Jag minns inte min högstadieklass som en speciellt sammansvetsad klass. Vi kom från två olika skolor. Skolan i villaområdet och skolan i hyreslägenhetsområdet. Vi var de osportiga typerna som valt att inte dra nytta av skolans profilering, idrottsklass. Tonåringar.

Högstadiet var väl inte speciellt kul. Tror att få tycker det så här i efterhand. Men ändå finns en liten nyfikenhet där. Vad har det blivit av folk? Några pluggar fortfarande vet jag, en flyttade till Frankrike (ja, det var jag det), någon jobbar i en affär i centrum, en vek ut sig och fick barn med en kändis. Flera stycken har barn faktiskt. En tjej har gift sig och bytt efternamn. En ska bli tandläkare, en annan lärare, en tredje socionom. Någon är sjukskriven för depression.

Tiden flyger. På gott och ont.

Klassfesten är den 20 maj. På Stadshotellet. Jag kommer nog inte att gå.

Lille Elliott har fått komma hem från BB nu. Liten men frisk.

Samma dag som Elliott föddes var jag i Paris på Champs-Elysées. Jag kunde inte låta bli att gå in på Disney Store och pilla lite på en reapyjamas med en flygande elefant. Genast var en trevlig säljare med ett Disney smile på plats för att erbjuda sin hjälp. Han frågade vilken storlek jag letade efter. Jag sa att jag inte visste. Han frågade hur gammalt barnet var. Då kunde jag inte låta bli att le och sa att han var alldeles ny, född tidigare samma dag. Då frågade försäljaren en mycket konstig fråga.

- Jaha, är det ert barn?

Vad skulle jag svara? Javisst, det första jag gör direkt efter att ha blivit förlöst är att springa ut på Champs-Elysées och pilla på pyjamasar på Disney Store?

Nej, det sa jag förstås inte. Försäljaren var ju så ung och log så fint och jag kände mig så gammal och sa artigt att det inte var min nyfödde bebis det handlade om utan min neveu.

Jag köpte aldrig någon pyjamas med flygande elefant. Istället gick jag vidare och stannade ett tag förundrad framför ett skyltfönster som inte bara hade skyltdockor med två ben utan också fyra och som sålde dyra accessoarer till våra håriga vänner som smutsar ner Paris gator och bidrar till stadens charm.

Via Therese hittade jag till Solidaritetsbloggen.

Ett bra initiativ som förtjänar att uppmärksammas. Gå dit och kolla.

Kära föräldrarna har åkt tillbaka. Från bristande knoppar i Picardie till de sista gråaktiga snöhögarna i Västerås. Våren har lite försprång här, men nu verkar även mälarisen vara på väg att smälta.

Chirac har dragit tillbaka ungdomsanställningskontraktet CPE. Folket på gatan har vunnit över den välkammande premiärministern. Syndikalisterna skålar i champagne men säger att än är inte kampen över. Dominque de Villepin talar vackert om motgångar och framgångar och det mesta tycks vara tillbaka på ruta ett. Hur det ska gå med de arbetslösa ungdomarna glöms nästan bort någonstans i kampen.

I Berck-sur-Mer vid Nordfrankrikes kust pågår VM i drakflygning hela veckan. Vi var där igår. Solen sken och vinden var tillräcklig för att få de mesta fantasifulla kreationer att flyga högt över sandstränderna.

Drakfestival i Berck-sur-Mer

Alla svävade utom en tunggumpad Musse Pigg som aldrig tycktes få tillräckligt med luft i öronen för att lyckas lyfta och sväva ut över Engelska kanalen.

Foto: Anders Lif

Pollys blogg gör mig ofta sugen på Polly. Tur för mig att inte Polly finns i Frankrike (godisarna alltså, inte bloggerskan hon får gärna komma hit och prata lite bonjour bonjour och träffa franskmän), annars skulle jag säkert sätta i mig mer än vad som vore nyttigt.

Men idag dök helt oväntat en direktimporterad påse med massor av pollykulor upp. De ska med glädje få fylla cocottekulan så att den blir rund och gla' - pollychokla'.

Jag måste städa. I kväll får vi nämligen finfint besök från mälardalsregionen.

Jag gillar inte att städa. Det är tråkigt, och ibland rent utav farligt. Sist jag gjorde ett städförsök städade jag bort mitt svenska visakort. Jag var tvungen att städa en gång till för att det skulle komma fram igen. Jag hade förstås lagt det på att smart ställe för att jag inte skulle glömma var jag lagt det. Börjar jag redan bli åldersglömsk? Hur ska det bli vid 85?

En gång i Montréal städade jag också bort mitt visakort. Eller kanske tappade jag bort det. Borta var det i alla fall och jag lyckades aldrig städa fram det igen. Jag fick ringa och spärra det och att få ett nytt kort är inte helt okrångligt när man befinner sig i utlandet. Till saken hörde också att jag hade en New York-resa inplanerad två dagar efter att mitt kort försvunnit. New York utan pengar är väl som en caffe latte utan mjölk, eller hur är det man säger? Som tur var hade jag snälla kompisar som givmilt erbjöd sig att öppna sina plånböcker för mig.

Det hela slutade i alla fall med att New York-resan blev inställd. Men det hade egentligen inget med mitt visakort att göra. Istället berodde det på att en viss herr Bush i de stora förenade staterna bestämde sig att i samma veva förklara krig mot Irak. Gränsen mellan Kanada och USA var blockerad, köerna var milslånga och vår bussresa ställdes in.

Ja, kontentan av den här texten är alltså att det är farligt att städa. Men nu måste jag göra det ändå. Jag ser en dammtuss.

Eftersom jag tar min nya roll som faster på största allvar har jag varit runt i stadens bäbisbutiker och pillat på en massa söta bäääbikläder. Ni vet sådana där yttepyttiga små strumpor som man själv knappt skulle få in stortån i, gullepluttiga små minitröjor och snusselusspyjamasar och en massa annat nuttinutt. Det är så gulligt. Jag tror jag dööör.

Jag köpte några små saker, vek ihop de fint och stoppade i ett kuvert tillsammans med ett kort. Sedan gick jag till posten. Tanten i luckan vägde mitt lilla paket och sa sedan:
- Det blir 15 euro tack.

Men jösses. 15 euro? För mina små yttepyttsaker? De är ju mer än vad är värda tillsammans. För det får man nästan en enkelbiljett till Skavsta med RyanAir. Kuvertet vägde 102 gram enligt min berömda hushållsvåg men enligt damen i kassan fanns det ingen möjlighet att skicka det för mindre än 15 euro.

Jag lyckades engagera hela lilla postkontoret. Damen bakom mig i kön tyckte också att det var dyrt och jag sa att det var bebiskläder och sedan frågade damen lite längre bak i kön vems bebisen var och sedan var kacklet igång. Frågor om vad en svensk gör i Saint Quentin och om bebisen var en flicka eller en pojke och hej hå. Folk är liksom inte så stressade i småstäder.

Jag skickade inte paket till slut. Och Elliott om du läser det här (jag är osäker på om du kan läsa än och om du har tillgång till Internet på BB), det är inte så att jag inte tycker att du är värd 15 euro. Men som du kanske vet så kommer ju din farmor och farfar hit i helgen och då kan jag skicka paketet med dem. Och kanske köpa dig en finare present för de där 15 europengarna. OK?

Jag har aldrig förstått mig på Louis Vuitton. Och jag utger mig inte heller för att vara någon som förstår sig på Louis Vuitton. För mig är det dyrt, fult och fascinerande.

Ett mysterium inte riktigt i klass med Mona Lisa, men nästan. Hur har dessa fula märkesväskor blivit så världsberömda? Vuittonbutiken på Champs-Elysées sägs vara Paris sjätte mest populära turistattraktion. Så populär att folk köar för att få komma in trots att den allra billigaste lilla saken till salu därinne kostar runt 100 euro.


Kön på bilden är nog ganska representativ. Det är mycket asiater. De är ofta de största Louis Vuittonfansen. De är så mycket fans att de inte får köpa hur många väskor de vill. För att förhindra kopieringar och olaglig återförsäljning i länder där en äkta Vuittonväska kostar tredubbelt så mycket som i Frankrike, försöker LV begränsa inköpen till ett visst antal väskor (eller är det kanske en väska) per asiat. Världen är konstig. Jag har till och med kompisar som tjänat pengar på att "köpa ut" Louis Vuitton-väskor till lyxkonsumtionssugna japaner som uppfyllt sin väskkvot.

Och visst, jag vet att Louis Vuittons väskor inte är "vilka väskor som helst". Det tillverkas till största delen för hand, i Paris dessutom, inte i några låglöneländer. Jag känner en tjej som jobbar som läderutvecklare på Louis Vuitton och hon har förklarat att det är inte vilket skinn som helst som får bli märkesväska. Bara de finaste kossorna, krokodilerna och ormarna är goda nog. Dessutom ska de ibland vara dödade på ett visst sätt för att inte skinnet ska förstöras och så vidare. Bara skinnbehandlingen verkar vara en konstform i sig. Men när jag tittar i Louis Vuitton-butikens skyltfönster kan jag ändå inte låta bli att tycka att det är alldeles snurrigt alltihop.

Läskiga plastväskor i 15000-kronorsklassen visas i skyltfönstret på Champs-Elysées

Grannens bil har tydligen blivit stulen på parkering här utanför i natt. Jag hörde hur han pratade högt i trapphuset i morse och sedan såg jag honom åka iväg i en polisbil. (Känner mig som värsta kärringen som spionerar på mina grannar, men jag bara råkade höra faktiskt.)

Vi bor inte i några vilda kvarter, men tyvärr är det väl så att stölder sker överallt. Även där man minst anar det.

Själv har jag klarat mig hyfsat bra från stölder i mitt liv. (Tar i trä.) Jag blev rånad på min lilla guldelefant som jag alltid bar om halsen när jag var i Havanna. En kille på cykel svängde förbi och slet av mig halsbandet. En väl inövad rörelse från hans sida, det gick snabbt och allt jag hade kvar av min konfirmationspresent var lite röda märken på halsen. Det var sorgligt, men lite får jag skylla mig själv, självklart ska man inte bära guldsmycken i fattiga städer.

Sedan har jag blivit bestulen på två cyklar. Den första stod parkerad i trädgården hos mina föräldrar i Västerås. Jag polisanmälde och någon vecka senare hittade jag den igen när jag kollade igenom polisens stulna-cykel-lager.

Den andra cykeln blev stulen en natt i Göteborg. Någonstans mellan en after work på Bitter, ett besök på en pub jag glömt vad den heter och en sen utgång på Excet låste jag fast min cykel vid en lyktstolpe. När jag skulle hämta den var den inte kvar. Ilsket gick jag hem och på vägen ringde jag nog väckte en och annan stackare för att beklaga mig.

Dagen efter hittade jag min cykel igen. Den stod fastlåst vid en lyktstolpe. Inte samma lyktstolpe som jag trodde att jag låst fast den vid dock. Jag skyller på den onda cykelmaffian som förflyttar cyklar i göteborgsnatten. För inte kan det väl ha varit det där extra glaset alkohol som inverkade på mitt cykelparkeringsminne?

Frankrike är ett land med många fina traditioner. En av dem är att klistra fiskar på ryggen den 1 april, en annan är att första söndagen varje månad har alla statliga museer fritt inträde. Igår var första söndagen i april och dessutom en fin vårdag, så då kröp alla vi fattiga museifans ut ur våra hålor. 

Vi valde igår att besöka Musée Rodin som ligger på Paris södra sida, inte så långt från Les Invalides.


Rodinmuseet var ett mycket bra val att söndagsutflykt som jag rekommenderar helhjärtat för alla parisbesökare. Betyget blir en jätteglad Cocotte av en möjlig.

Igår pratade jag förresten med Elliott i telefon. Jag tror att han sa "hej faster Sara" men jag är inte helt säker. Lite otydligt var det kanske, men han är ju trots allt bara fem dagar gammal och dessutom för tidigt född, så man får kanske inte begära alltför mycket.

Hans pappa fyllde i alla fall år igår och det är ju värt att uppmärksamma.

Klickar förstrött runt på den svenska dagspressens hemsidor för att hitta några aprilskämt. Det är roligare i pappersform. Då får man bläddra, inte klicka. Dessutom kan man fuska på aftonbladet.se där de olika tidningarnas aprilskämt resumeras på bara ett klick.

I Frankrike tror jag inte att man skämtar i tv och tidningar. Däremot finns tradition med poisson d'avril, aprilfisken utklippt i papper som man obemärkt försöker klistra fast på någons rygg. När personen med fisken på ryggen upptäcker den ropar man poisson d'avril, eller jag ropar poisson d'avril din dumma sill, men det är bara för att jag är tvåspråkig... Jättekul i alla fall. Att klistra fiskar.

Nu åker jag till Paris. Är nog tillbaka i morgon. Tar med mig några fiskar i handväskan. Trevlig helg.