Om cyklar och cyklister
De har klippt till cyklister i häcken på vägen som leder hem till oss. En förberedelse inför den 5 juli. Då står nämligen Saint-Quentin för målgången i en av etapperna i Tour de France.
Det kostar kommunen en förmögenhet att vara etappstad i Tour de France. Men det kan det väl vara värt. För stadens marknadsförare betyder det exponering och för dess befolkning betyder det folkfest. För cyklisterna antar jag att det betyder ont i rumpan och mjölksyra i benen, även om det platta landskapet mellan Belgien och norra Frankrike knappast bjuder på den hårdaste etappen.
..
Häckande cyklister
Synen på cykeln skiljer sig åt mellan Frankrike och Sverige tycker jag. Jag har alltid sett cykeln som ett transportmedel. Som ett sätt att ta sig från en punkt till en annan. Jag har alltid cyklat mycket. Till skolan, till stallet, till vänner. Här är däremot cykeln som transportmedel inte alls speciellt vanlig. Jag ser i och för sig ofta cyklister när jag promenerar längs med kanalen på helgerna men då är det nästan alltid personer iförda cykelbyxor, med avancerade vattenflaskor, smala däck och en hel massa växlar. De cyklar för att sporta. Inte för att transportera sig. Det är Tour de France eller inget liksom.
Jag bor till exempel bredvid ett högstadium och där har jag nog nästan aldrig sett någon cykel. Moppar däremot finns det några stycken, men inte överdrivet många. Istället kommer det sju stora bussar och hämtar barnen klockan fem när skoldagen är slut. En hel del bilar med föräldrar eller far- och morföräldrar trängs också på parkeringen utanför. Men inga cyklar.
Staden är heller inte gjord för att cykla. Det finns inga cykelbanor, vägarna är smala och det är mycket bilar överallt. Folk kör fort. Och cykelställ. Vad är det liksom? Mina franska kompisar tog kort på cykelställ i Sverige för att de tyckte att det var exotiskt och annorlunda.
Cykelställ. Inte i Sverige utan i Köpenhamn visserligen...
Det kostar kommunen en förmögenhet att vara etappstad i Tour de France. Men det kan det väl vara värt. För stadens marknadsförare betyder det exponering och för dess befolkning betyder det folkfest. För cyklisterna antar jag att det betyder ont i rumpan och mjölksyra i benen, även om det platta landskapet mellan Belgien och norra Frankrike knappast bjuder på den hårdaste etappen.
..Häckande cyklister
Synen på cykeln skiljer sig åt mellan Frankrike och Sverige tycker jag. Jag har alltid sett cykeln som ett transportmedel. Som ett sätt att ta sig från en punkt till en annan. Jag har alltid cyklat mycket. Till skolan, till stallet, till vänner. Här är däremot cykeln som transportmedel inte alls speciellt vanlig. Jag ser i och för sig ofta cyklister när jag promenerar längs med kanalen på helgerna men då är det nästan alltid personer iförda cykelbyxor, med avancerade vattenflaskor, smala däck och en hel massa växlar. De cyklar för att sporta. Inte för att transportera sig. Det är Tour de France eller inget liksom.
Jag bor till exempel bredvid ett högstadium och där har jag nog nästan aldrig sett någon cykel. Moppar däremot finns det några stycken, men inte överdrivet många. Istället kommer det sju stora bussar och hämtar barnen klockan fem när skoldagen är slut. En hel del bilar med föräldrar eller far- och morföräldrar trängs också på parkeringen utanför. Men inga cyklar.
Staden är heller inte gjord för att cykla. Det finns inga cykelbanor, vägarna är smala och det är mycket bilar överallt. Folk kör fort. Och cykelställ. Vad är det liksom? Mina franska kompisar tog kort på cykelställ i Sverige för att de tyckte att det var exotiskt och annorlunda.
Cykelställ. Inte i Sverige utan i Köpenhamn visserligen...
Det är lite samma sak med universiteten. Jag tänkte på det när jag var i Montpellier för ett tag sedan. Det är jättemånga studenter som har bil. Universitetet har flera stora parkeringar och alla var fulla. Under mina år som student har jag nästan aldrig haft någon kompis med bil. Trots att vi svenskar i allmänhet är förhållandevis förmögna studenter. Vi får ju faktiskt betalt för att studera, och det får man inte i många andra länder i Europa. Här är det föräldrarna som betalar. Men ett svenskt studiemedel räcker väl knappast till att köpa bil. Å andra sidan behöver man oftast ingen bil för lokaltrafiken är bra och man kan cykla.
I Paris och säkert i andra städer också satsas det i och för sig en del på att utveckla cyklismen. Det finns rätt mycket cykelbanor i Paris och vissa av stadens kvarter stängs av för biltrafik under helgerna inom projektet Paris Respire (Paris andas) för att ge plats åt fotgängare, cyklister och inlinesåkare. Det ordnas cykeldagar – Tous à vélo och lite annat smått och gott. Vi får väl se när, eller om, det når oss i småstäderna.
I Paris och säkert i andra städer också satsas det i och för sig en del på att utveckla cyklismen. Det finns rätt mycket cykelbanor i Paris och vissa av stadens kvarter stängs av för biltrafik under helgerna inom projektet Paris Respire (Paris andas) för att ge plats åt fotgängare, cyklister och inlinesåkare. Det ordnas cykeldagar – Tous à vélo och lite annat smått och gott. Vi får väl se när, eller om, det når oss i småstäderna.
Fête de la musique
Gårdagens Fête de la musique firade vi i Arras. Kvällen började inte speciellt lovande när regnet föll på Gamla Clio medan vi susade fram på landsvägen mellan sockerbetsfält och krigskyrkogårdar. Men väl framme i Arras klarnade det upp och det blev en klar, om än något kylig, kväll bland musikanterna.
Fête de la musique firade sin 25:e upplaga igår. Det var en idé som drevs igenom av den franske kulturpersonligheten och dåvarande kulturministern Jack Lang i början av 80-talet. Namnet, Fête de la musique, är väl uttänkt. Ordet fête betyder fest men också fira. I sammanhanget blir det dessutom en ordlek eftersom fête uttalas på samma sätt som faites, som är presens av verbet göra. Så fête de la musique skapades som en musikfest, en hyllning till musiken men också som en uppmaning. Gör musik! Musicera! Alla musiker, amatörer som professionella, uppmanades att gå ut och spela på gatorna.
Fête de la musique blev en succé redan från början och firas idag inte bara runt om i Frankrike utan lite här och där runt om i hela världen. Ingen svensk tycks ha nappat på konceptet dock. Kanske räcker det med Små grodorna i musikväg för oss så här i midsommartider.
Rockstjärnedrömmen lever, på en trottoar i Arras.
Merguezmannen
Fête de la musique firade sin 25:e upplaga igår. Det var en idé som drevs igenom av den franske kulturpersonligheten och dåvarande kulturministern Jack Lang i början av 80-talet. Namnet, Fête de la musique, är väl uttänkt. Ordet fête betyder fest men också fira. I sammanhanget blir det dessutom en ordlek eftersom fête uttalas på samma sätt som faites, som är presens av verbet göra. Så fête de la musique skapades som en musikfest, en hyllning till musiken men också som en uppmaning. Gör musik! Musicera! Alla musiker, amatörer som professionella, uppmanades att gå ut och spela på gatorna.
Fête de la musique blev en succé redan från början och firas idag inte bara runt om i Frankrike utan lite här och där runt om i hela världen. Ingen svensk tycks ha nappat på konceptet dock. Kanske räcker det med Små grodorna i musikväg för oss så här i midsommartider.
Rockstjärnedrömmen lever, på en trottoar i Arras.
Det fina med Fête de la musique är att alla får vara med. Som sossarnas devis – alla ska med. Fast på riktigt. För alla är med på Fête de la musique. Publiken är lika blandad som de som spelar. Det är trångt och musikutbudet är brett. Man hittar allt från söta fransmän som spelar hemmagjord rock på franska till damerna i kyrkokören. Från cannabistung reggeamusik till barnkören med den sexåriga solisten Léa. Från gymnasiepunkbandet via hobby-dj:n till bartrubaduren och jazzgubbarna. Alla får spela. Och alla får lyssna.
Alla åldrar är ute. Barn, pensionärer, tonåringar och så alla vi som är någonstans mittemellan. Stämningen igår var hög trots kylslagna vindar och det var svårt att låta bli att le när en liten tant med Chanelväska lät sig ryckas med och började sjunga Antisocial ihop med alla andra.
Vissa spelar på en scen. Andra direkt på gatan.
Alla åldrar är ute. Barn, pensionärer, tonåringar och så alla vi som är någonstans mittemellan. Stämningen igår var hög trots kylslagna vindar och det var svårt att låta bli att le när en liten tant med Chanelväska lät sig ryckas med och började sjunga Antisocial ihop med alla andra.
Vissa spelar på en scen. Andra direkt på gatan.
Det är förstås i Paris som det händer mest. Men det är inte nödvändigtvis där det är bäst. Man får vara beredd på att trängas och hålla hårt i handväskan sa en kompis om musikfirandet i Paris.
Arras är rätt litet. Men igår var det levande. Vi köpte varsin grillad merguez och öl i plastglas för 2 euro styck och vandrade runt i musiken.
Arras är rätt litet. Men igår var det levande. Vi köpte varsin grillad merguez och öl i plastglas för 2 euro styck och vandrade runt i musiken.
Merguezmannen
Annandag pingst – to be or not be
Det har inte blivit så mycket bloggande de sista dagarna. Dels för att jag varit i Paris och utom räckhåll för allt som har med internetuppkoppling att göra trots att stadens luft nästan dallrar av wifi-vågor. Dels för att vår uppkoppling här hemma har varit lite ur form och för att jag helt enkelt inte har haft speciellt mycket att skriva om.
Igår var det i alla fall annandag pingst eller Lundi de Pentecôte som det heter här. Fram till år 2004 var annandag pingst en helgdag i Frankrike. Men landets förre, och annars rätt osynlige, premiärminister Jean-Pierre Raffarin tog beslutet att sudda ut den röda färgen på annandag pingst i almanackan och ersätta helgdagen med en slags solidaritetsdag där delar av företagens inkomster skulle gå till de gamla och utsatta i samhället. Beslutet togs till följd av den värmebölja som Frankrike drabbades av 2003 och som direkt eller indirekt ledde till att 15.000 personer, mest äldre, omkom.
Det är ett rätt krångligt system det här med hur mycket företagen ska avsätta till solidaritet gentemot äldre på annandag pingst, och det är lite osäkert om det verkligen har fått den effekt som det var tänkt. Dessutom är det inte så okomplicerat att man bara kan plocka bort en helgdag ur fransmännens kalendrar hur som helst. Det må officiellt vara en vanlig arbetsdag, men bara ungefär varannan fransman behagar arbeta, många skolor är stängda, tågen rullar som under helgtrafik och brevbäraren ligger hemma och pillar sig i naveln. Transportarbetarna arbetar, men inga transporter får rulla. En helgdag är en helgdag, den suddas inte bara ut utan protester. I Sverige tog vi i och för sig också bort den i ungefär samma veva, men vi fick ju en annan helgdag som kompensation, nationaldagen. Leve konungen.
Annandag pingst har blivit lite som en helgdag som inte är röd och som inte är helgdag för alla.. De flesta av mina kompisar jobbade trots allt. Pojkvännen var ledig däremot. Vi var ute och sprang i parken.
Igår var det i alla fall annandag pingst eller Lundi de Pentecôte som det heter här. Fram till år 2004 var annandag pingst en helgdag i Frankrike. Men landets förre, och annars rätt osynlige, premiärminister Jean-Pierre Raffarin tog beslutet att sudda ut den röda färgen på annandag pingst i almanackan och ersätta helgdagen med en slags solidaritetsdag där delar av företagens inkomster skulle gå till de gamla och utsatta i samhället. Beslutet togs till följd av den värmebölja som Frankrike drabbades av 2003 och som direkt eller indirekt ledde till att 15.000 personer, mest äldre, omkom.
Det är ett rätt krångligt system det här med hur mycket företagen ska avsätta till solidaritet gentemot äldre på annandag pingst, och det är lite osäkert om det verkligen har fått den effekt som det var tänkt. Dessutom är det inte så okomplicerat att man bara kan plocka bort en helgdag ur fransmännens kalendrar hur som helst. Det må officiellt vara en vanlig arbetsdag, men bara ungefär varannan fransman behagar arbeta, många skolor är stängda, tågen rullar som under helgtrafik och brevbäraren ligger hemma och pillar sig i naveln. Transportarbetarna arbetar, men inga transporter får rulla. En helgdag är en helgdag, den suddas inte bara ut utan protester. I Sverige tog vi i och för sig också bort den i ungefär samma veva, men vi fick ju en annan helgdag som kompensation, nationaldagen. Leve konungen.
Annandag pingst har blivit lite som en helgdag som inte är röd och som inte är helgdag för alla.. De flesta av mina kompisar jobbade trots allt. Pojkvännen var ledig däremot. Vi var ute och sprang i parken.
Gatan som suger
Jag gick på en gata häromdagen. Den sög. Precis som vädret ute och telefonen som inte ringer.
Vi fryser
Frankrike har drabbats av…vad heter det nu igen…motsatsen till värmebölja. Ja, det är svinkallt helt enkelt. Temperaturer under tio grader trots att vi nästan är inne i juni. Fransmännen har aldrig sett på maken. De beklagar sig, fryser och hackar tänder. I vår lägenhet är värmen avstängd sedan länge och nu går jag här i mina en-euros-uggs och min fleecefilt. Och jag fryser.
Igår på en pendeltågsstation i en förort till Paris mötte jag lokalpressen. En ung journalist med en mindre ung fotograf. De frågade lokalbefolkningen vad de tyckte om vädret, om kylan gjorde dem deprimerade. Tur att de inte frågade mig. Jag hade säkert släppt ur mig något i stil med att jag som svensk var van vid mycket värre, att dagens väder motsvarade en vanlig högsommardag i Sverige, och därmed spätt på myten jag egentligen vill avliva. Myten som säger att svenskar är vikingar som är vana vid kylan, och som rent av tycker om den. Men så är det ju inte. Svenskar fryser och klagar på vädret. Minst lika mycket som fransmännen. Sedan är förstås allting relativt. Vi har kallare och längre vinter med mer snö. Men det betyder inte automatiskt att man gillar kylan och man vant sig vid den. Man vänjer sig inte. Inte jag i alla fall. Jag fryser.
Massmord i parken
De klippte gräset i parken idag. Motorgräsklippare. Brum, brum. Tusentals sköna tusenskönor avrättade. Halshuggna.
Jag tittade anklagade på mannen på motorgräsklipparen. Famlade fram kameran ur handväskan och knäppte fumligt ett par kort för att en sista gång föreviga det vita täcket som nu rakades bort. Korten blev dåliga. Motorgräsklipparen spottade tusenskönor åt alla håll.
En äldre herre gick förbi. Han log och sa:
- Ne vous inquiétez pas, mademoiselle. Elles repousseront.
Oroa er inte. De kommer att växa upp igen.
Jag tittade anklagade på mannen på motorgräsklipparen. Famlade fram kameran ur handväskan och knäppte fumligt ett par kort för att en sista gång föreviga det vita täcket som nu rakades bort. Korten blev dåliga. Motorgräsklipparen spottade tusenskönor åt alla håll.
En äldre herre gick förbi. Han log och sa:
- Ne vous inquiétez pas, mademoiselle. Elles repousseront.
Oroa er inte. De kommer att växa upp igen.
Champagne och geografin
En fransk tjänsteman sa en gång till mig att den franska administrationen är fyrkantig. Jag är benägen att hålla med. Den är i alla fall inte rund och inte heller är den formbar och flexibel som en barbapapa.
När man tittar på Frankrike på en karta däremot är det inte fyrkantigt. Snarare sexkantigt. Frankrike kallas ibland för L'Hexagone, hexagonen, sexhörningen. En fyrkantig adminstration i ett sexkantigt land leder till en hel massa hörn och kanter.
Till exempel finns det hela 36.500 kommuner i Frankrike. Varje kommun, utom de allra minsta, har sin egen borgmästare, maire. Det blir en hel massa borgmästare. Om man satte alla borgmästare på ett ställe skulle det bli trångt.
Kommunerna är sedan uppdelade i 100 departement. Varje departement har ett nummer. Numren följer en bokstavsordning. Det börjar med Ain (01) och slutar med Yveslines (78). Det kan ju tyckas lite konstigt att det slutar med nummer 78 när det finns 100 departement, men det är bara för att numren i slutet tappar bokstavsordningen lite. Eller helt hållet. Det är framför allt alla departement runt Paris och de utomeuropeiska departementen som ställer till det hela. Men fram till någonstans i slutet är de i alla fall nästan i bokstavsordning, departementen.
Det är lite roligt att kunna de olika departementens nummer eftersom man då kan tala var olika bilar kommer ifrån. De två sista siffrorna på bilnumret motsvarare nämligen departementskoden. Ja, sådant tycker jag är kul. Det krävs inte mycket för att roa mig.
Sedan är departementen i sin tur indelade i 26 regioner varav 22 i själva Hexagonen och resten de så kallade DOM-TOM-länderna. Utöver det är landet indelat i kantoner, agglomerationer och arrondissement också, och en rad mindre officiella distrikt och områden, men det tänker jag inte skriva om nu. Det var inte meningen att det här inlägget skulle bli en geografilektion. Det bara blev så.
Jag bor i alla fall i kommunen Harly, i agglomerationen Saint-Quentin, i departementet Aisne (02), i regionen Picardie. Den angränsande regionen i söder är Champagne-Ardennes. Där var jag igår. Och drack (surprise, surprise) champagne.
Blomma i champagnedistriktet, mellan Reims (uttalas typ Rää(n)s) och Epernay.
Bakom blomman nere i dalen ligger vinodlingarna.
När man tittar på Frankrike på en karta däremot är det inte fyrkantigt. Snarare sexkantigt. Frankrike kallas ibland för L'Hexagone, hexagonen, sexhörningen. En fyrkantig adminstration i ett sexkantigt land leder till en hel massa hörn och kanter.
Till exempel finns det hela 36.500 kommuner i Frankrike. Varje kommun, utom de allra minsta, har sin egen borgmästare, maire. Det blir en hel massa borgmästare. Om man satte alla borgmästare på ett ställe skulle det bli trångt.
Kommunerna är sedan uppdelade i 100 departement. Varje departement har ett nummer. Numren följer en bokstavsordning. Det börjar med Ain (01) och slutar med Yveslines (78). Det kan ju tyckas lite konstigt att det slutar med nummer 78 när det finns 100 departement, men det är bara för att numren i slutet tappar bokstavsordningen lite. Eller helt hållet. Det är framför allt alla departement runt Paris och de utomeuropeiska departementen som ställer till det hela. Men fram till någonstans i slutet är de i alla fall nästan i bokstavsordning, departementen.
Det är lite roligt att kunna de olika departementens nummer eftersom man då kan tala var olika bilar kommer ifrån. De två sista siffrorna på bilnumret motsvarare nämligen departementskoden. Ja, sådant tycker jag är kul. Det krävs inte mycket för att roa mig.
Sedan är departementen i sin tur indelade i 26 regioner varav 22 i själva Hexagonen och resten de så kallade DOM-TOM-länderna. Utöver det är landet indelat i kantoner, agglomerationer och arrondissement också, och en rad mindre officiella distrikt och områden, men det tänker jag inte skriva om nu. Det var inte meningen att det här inlägget skulle bli en geografilektion. Det bara blev så.
Jag bor i alla fall i kommunen Harly, i agglomerationen Saint-Quentin, i departementet Aisne (02), i regionen Picardie. Den angränsande regionen i söder är Champagne-Ardennes. Där var jag igår. Och drack (surprise, surprise) champagne.
Blomma i champagnedistriktet, mellan Reims (uttalas typ Rää(n)s) och Epernay.
Bakom blomman nere i dalen ligger vinodlingarna.
Karriärbyte
Är det kanske dags att börja fundera på att byta jobb och satsa på en helt ny karriär?
Världens är full av oväntade karriärmöjligheter och lustiga jobb. Ett jobb av det litet mer annorlunda slaget upptäckte jag igår under ett besök i Moët & Chandons champagnekällare i Epernay i Frankrike.
Under ett av de sista stegen i tillverkningsprocessen för champagne står champagneflaskorna lutade fråmåt i ställningarna som ser ut så här:
Anledningen till att man lutar flaskorna är för att bottensatsen som bildats under fermenteringen ska hamna framme vid kapsylen och lätt kunnas tas bort i nästa steg. Men för att all bottensats ska komma bort måste man vrida på flaskorna. Helst en gång om dagen ska de vridas. Därav det lustiga yrket:
Flasksnurrare hos Moët & Chandon.
Viktiga egenskaper hos en flasksnurrare är tålamod och god kondition. En flasksnurrare vrider under en arbetsdag mellan 50 och 70.000 flaskor. Ofta krävs långa promenader för att utföra yrket eftersom Moët & Chandons vinkällare sträcker sig över 28 kilometer.
Arbetsmarknaden för flasksnurrare är tyvärr ganska begränsad. Dels är den begränsad geografiskt till en viss region, nämligen champagneregionen och då främst städerna Epernay och Reims. Dels begränsas den mer och mer av det faktum att champagnehusen numera använder maskiner för att snurra flaskorna. Men helt död är den inte än. Moët & Chandon har idag fem heltidsanställda flasksnurrare. Trots att de vrider och snurrar för allt vad de har motsvarar deras arbete ändå bara en tiondel av det totala flasksnurreriet. Resten sköts av maskinerna.
Löneläget för flasksnurrare framgick inte under gårdagens guidade rundtur. Antagligen är den inte speciellt hög. Men kanske får man personalrabatt på de färdigsnurrade flaskorna?
Världens är full av oväntade karriärmöjligheter och lustiga jobb. Ett jobb av det litet mer annorlunda slaget upptäckte jag igår under ett besök i Moët & Chandons champagnekällare i Epernay i Frankrike.
Under ett av de sista stegen i tillverkningsprocessen för champagne står champagneflaskorna lutade fråmåt i ställningarna som ser ut så här:
Anledningen till att man lutar flaskorna är för att bottensatsen som bildats under fermenteringen ska hamna framme vid kapsylen och lätt kunnas tas bort i nästa steg. Men för att all bottensats ska komma bort måste man vrida på flaskorna. Helst en gång om dagen ska de vridas. Därav det lustiga yrket:
Flasksnurrare hos Moët & Chandon.
Viktiga egenskaper hos en flasksnurrare är tålamod och god kondition. En flasksnurrare vrider under en arbetsdag mellan 50 och 70.000 flaskor. Ofta krävs långa promenader för att utföra yrket eftersom Moët & Chandons vinkällare sträcker sig över 28 kilometer.
Arbetsmarknaden för flasksnurrare är tyvärr ganska begränsad. Dels är den begränsad geografiskt till en viss region, nämligen champagneregionen och då främst städerna Epernay och Reims. Dels begränsas den mer och mer av det faktum att champagnehusen numera använder maskiner för att snurra flaskorna. Men helt död är den inte än. Moët & Chandon har idag fem heltidsanställda flasksnurrare. Trots att de vrider och snurrar för allt vad de har motsvarar deras arbete ändå bara en tiondel av det totala flasksnurreriet. Resten sköts av maskinerna.
Löneläget för flasksnurrare framgick inte under gårdagens guidade rundtur. Antagligen är den inte speciellt hög. Men kanske får man personalrabatt på de färdigsnurrade flaskorna?
Åh eau
Therese skriver i sin blogg om svenskar som tror att allt vatten söder om Trelleborg är förpestat och bör undvikas till varje pris.
För mig låter det väldigt stenålder att det skulle stå i guideböcker att vattnet i Sydeuropa inte går att dricka. Att det inte smakar som i Sverige däremot, det kan jag förstå. Sverige är helt fantastiskt på den punkten. Där är vattnet i kranen alltid kallt och alltid gott. Så är det långt ifrån överallt.
I Frankrike är kranvattnet helt okej. Trots det köper genomsnittsfransmannen 150 liter vatten i flaska per år. Antagligen för smaken. Eller av gammal vana från tiden då vattnet inte var så nyttigt att dricka.
Hos oss är det bara en av medlemmarna i hushållet som dricker köpevatten. Det är ångstrykjärnet.
Vattnet här i Saint-Quentin är väldigt kalkrikt. Använder man inte antikalkmedel i tvättmaskinen och flaskvatten till strykjärnet riskerar de att kalka ihop och gå sönder. Kalk är jobbigt. Det blir avlagringar överallt. Dessutom smakar det inte toppen. Man måste låta vattnet rinna ett tag för att det ska sluta vara vitt och ljummet.
Bästa knepet är att ha en flaska vatten i kylskåpet. Då är det kallt och när vattnet stått ett tag smakar det mindre. Eller kanske inbillar jag mig bara. Man vänjer sig rätt snabbt vid smaken av vattnet.
Sedan varierar smaken och kvaliteten rätt mycket mellan olika städer och regioner. I Paris är vattnet helt okej, det smakar inte som i Sverige men det är godare än här, hos pojkvännens föräldrar på landet i Auvergne är vattnet minst lika gott som i Sverige.
Kalkvattenscoctail i Saint-Quentin
För mig låter det väldigt stenålder att det skulle stå i guideböcker att vattnet i Sydeuropa inte går att dricka. Att det inte smakar som i Sverige däremot, det kan jag förstå. Sverige är helt fantastiskt på den punkten. Där är vattnet i kranen alltid kallt och alltid gott. Så är det långt ifrån överallt.
I Frankrike är kranvattnet helt okej. Trots det köper genomsnittsfransmannen 150 liter vatten i flaska per år. Antagligen för smaken. Eller av gammal vana från tiden då vattnet inte var så nyttigt att dricka.
Hos oss är det bara en av medlemmarna i hushållet som dricker köpevatten. Det är ångstrykjärnet.
Vattnet här i Saint-Quentin är väldigt kalkrikt. Använder man inte antikalkmedel i tvättmaskinen och flaskvatten till strykjärnet riskerar de att kalka ihop och gå sönder. Kalk är jobbigt. Det blir avlagringar överallt. Dessutom smakar det inte toppen. Man måste låta vattnet rinna ett tag för att det ska sluta vara vitt och ljummet.
Bästa knepet är att ha en flaska vatten i kylskåpet. Då är det kallt och när vattnet stått ett tag smakar det mindre. Eller kanske inbillar jag mig bara. Man vänjer sig rätt snabbt vid smaken av vattnet.
Sedan varierar smaken och kvaliteten rätt mycket mellan olika städer och regioner. I Paris är vattnet helt okej, det smakar inte som i Sverige men det är godare än här, hos pojkvännens föräldrar på landet i Auvergne är vattnet minst lika gott som i Sverige.
Kalkvattenscoctail i Saint-Quentin
Här bor jag
Franska gula sidorna, Pages Jaunes, har nu inte bara kartor och fasadbilder från storstäderna. De har satellitbilder också. Från hela landet.
Så här mina vänner, här bor jag:
Eller ja, nu satte de krysset mitt på parkeringen och inte på huset. Man måste gå över gatan och fram till huset med de rosa balkongerna för att hamna hos mig på riktigt. Bakom ligger en kyrkogård och snett mittemot ett högstadium med tillhörande idrottshall. Spännande va?
När jag bodde i Paris bodde jag här:
Snäppet mer tätbefolkat. Eller snarare en hel massa snäpp mer tätbefolkat. Kanske bodde det fler personer bara på min gata i Paris (avenue Parmentier) än vad det gör i hela kommunen där jag bor idag (Harly).
Satellitbilder är jättekul. Hitta.se har en liknande tjänst för svenska adresser. Och så finns ju Google Earth förstås.
Bilder från pagesjaunes.fr
Så här mina vänner, här bor jag:
Eller ja, nu satte de krysset mitt på parkeringen och inte på huset. Man måste gå över gatan och fram till huset med de rosa balkongerna för att hamna hos mig på riktigt. Bakom ligger en kyrkogård och snett mittemot ett högstadium med tillhörande idrottshall. Spännande va?
När jag bodde i Paris bodde jag här:
Snäppet mer tätbefolkat. Eller snarare en hel massa snäpp mer tätbefolkat. Kanske bodde det fler personer bara på min gata i Paris (avenue Parmentier) än vad det gör i hela kommunen där jag bor idag (Harly).
Satellitbilder är jättekul. Hitta.se har en liknande tjänst för svenska adresser. Och så finns ju Google Earth förstås.
Bilder från pagesjaunes.fr
Regn och deklarationer
Helgdag och regn idag. Då kan det ju vara en idé att passa på att deklarera. Fransmännen har för första gången fått förifyllda deklarationsblanketter i år. En omställning som vi väl hade i Sverige för några år sedan. Underlättar för de flesta, men vissa är misstänksamma. Och misstänksam ska man vara, för även om de flesta blanketter är korrekta finns det också åtskilliga tusen med fel på. Förstås. Nobody is perfect, inte ens den franska skattemyndigheten.
Dessutom kan man deklarera på Internet. Då "tjänar" man 20 euro tror jag att det var. De dra av de när skatteinbetalninglappen kommer. Så modernt så. Det artar sig.
Dessutom kan man deklarera på Internet. Då "tjänar" man 20 euro tror jag att det var. De dra av de när skatteinbetalninglappen kommer. Så modernt så. Det artar sig.
8 maj
Det är helgdag i Frankrike idag. 8 maj är en minnesdag för krigsslutet 1945. President Chirac har traditionsenligt varit och lagt blommor på Den okände soldatens grav under Triumfbågen. Den okände soldaten stupade under första världskriget, under slaget vid Verdun, men han har kommit att bli en symbol för alla soldater som stupat i krig.
Under Triumfbågen brinner ett ljus vid den okända soldatens grav
Här i Saint Quentin i landskapet Picardie har borgmästaren lagt en krans vid det lite mindre pampiga monumentet intill stationen. Monumentet, som är fult och slitet, är täckt av namn på personer som omkom under de två världskrigen.
Krigsmonument i Saint Quentin
Under Triumfbågen brinner ett ljus vid den okända soldatens grav
Här i Saint Quentin i landskapet Picardie har borgmästaren lagt en krans vid det lite mindre pampiga monumentet intill stationen. Monumentet, som är fult och slitet, är täckt av namn på personer som omkom under de två världskrigen.
Krigsmonument i Saint Quentin
11 november är också en helgdag. L'armistice, vapenstilleståndsdagen 1918.
När man färdas genom Picardies platta jordbrukslandskap möts man ofta av stora krigskyrkogårdar. Rader av kors. Minnen från stupade soldater. Under slaget vid Somme 1916 stupade 100 000 soldater redan första dagen. 100 000. Redan första dagen. Det är ofattbart.
Slaget fortsatte i fyra månader. Båda sidor led stora förluster. De officella siffrorna säger att omkring en miljon soldater miste sina liv på Sommes slätter. Picardies åkrar är fulla av historia.
När man färdas genom Picardies platta jordbrukslandskap möts man ofta av stora krigskyrkogårdar. Rader av kors. Minnen från stupade soldater. Under slaget vid Somme 1916 stupade 100 000 soldater redan första dagen. 100 000. Redan första dagen. Det är ofattbart.
Slaget fortsatte i fyra månader. Båda sidor led stora förluster. De officella siffrorna säger att omkring en miljon soldater miste sina liv på Sommes slätter. Picardies åkrar är fulla av historia.
Om påsken
Jag kokar ett ägg bara för att.
Bara för att det är påsk men kanske mest för att jag vill tömma kylskåpet innan vi åker bort.
Jag tror inte att man äter så mycket ägg här över påsken. Inte riktiga i alla fall. Bara stora ihåliga i choklad. Men jag har inte jättekoll på franska påsktraditioner. De fransmän jag känner tycks inte ha så mycket traditioner just när det gäller påsken. Gömma chokladägg i trädgården till barnen möjligen. Men inga ris med fjädrar, inga påskkärringar och ingen sill.
Det spelar inte så stor roll. Vi ska ändå åka bort. När käre fransmannen kommer hem från jobbet (det är inte helgdag här idag) ska vi korsa landet. Från Saint Quentin till Toulouse. 84 mil. Vi ska hälsa på några kompisar från Montréal. (När jag skriver från Montréal betyder det inte att de är från Montréal utan att vi träffade dem när vi bodde i Montréal. De är vanliga fransmän.) Vi blir runt tio stycken. Jag har packat sovsäcken och hoppas att golven är varma och mjuka i Sydfrankrike.
Efter Toulouse åker vi nog till Spanien en sväng. Vi har fått låna nycklarna till en lägenhet i Roses, inte långt från franska gränsen. Sedan ett besök hos några bekanta i min gamla hemstad Montpellier. Kanske hinner vi hälsa på Anne-Isabelle i Marseille också. Kanske inte. Det visar sig. Jag blir nog borta ett tag. En vecka skulle jag tro. Det visar sig det också. Undrar vad jag ska packa. Eller först och främst vad jag ska packa i.
Jag skriver nog någonstans på vägen. Oavsett om jag hittar en dator eller inte så kan jag ju passa på att hälsa glad påsk. Joyeuses Pâques !
Bara för att det är påsk men kanske mest för att jag vill tömma kylskåpet innan vi åker bort.
Jag tror inte att man äter så mycket ägg här över påsken. Inte riktiga i alla fall. Bara stora ihåliga i choklad. Men jag har inte jättekoll på franska påsktraditioner. De fransmän jag känner tycks inte ha så mycket traditioner just när det gäller påsken. Gömma chokladägg i trädgården till barnen möjligen. Men inga ris med fjädrar, inga påskkärringar och ingen sill.
Det spelar inte så stor roll. Vi ska ändå åka bort. När käre fransmannen kommer hem från jobbet (det är inte helgdag här idag) ska vi korsa landet. Från Saint Quentin till Toulouse. 84 mil. Vi ska hälsa på några kompisar från Montréal. (När jag skriver från Montréal betyder det inte att de är från Montréal utan att vi träffade dem när vi bodde i Montréal. De är vanliga fransmän.) Vi blir runt tio stycken. Jag har packat sovsäcken och hoppas att golven är varma och mjuka i Sydfrankrike.
Efter Toulouse åker vi nog till Spanien en sväng. Vi har fått låna nycklarna till en lägenhet i Roses, inte långt från franska gränsen. Sedan ett besök hos några bekanta i min gamla hemstad Montpellier. Kanske hinner vi hälsa på Anne-Isabelle i Marseille också. Kanske inte. Det visar sig. Jag blir nog borta ett tag. En vecka skulle jag tro. Det visar sig det också. Undrar vad jag ska packa. Eller först och främst vad jag ska packa i.
Jag skriver nog någonstans på vägen. Oavsett om jag hittar en dator eller inte så kan jag ju passa på att hälsa glad påsk. Joyeuses Pâques !
Hemfärd, kontrakt och drakar
Kära föräldrarna har åkt tillbaka. Från bristande knoppar i Picardie till de sista gråaktiga snöhögarna i Västerås. Våren har lite försprång här, men nu verkar även mälarisen vara på väg att smälta.
Chirac har dragit tillbaka ungdomsanställningskontraktet CPE. Folket på gatan har vunnit över den välkammande premiärministern. Syndikalisterna skålar i champagne men säger att än är inte kampen över. Dominque de Villepin talar vackert om motgångar och framgångar och det mesta tycks vara tillbaka på ruta ett. Hur det ska gå med de arbetslösa ungdomarna glöms nästan bort någonstans i kampen.
I Berck-sur-Mer vid Nordfrankrikes kust pågår VM i drakflygning hela veckan. Vi var där igår. Solen sken och vinden var tillräcklig för att få de mesta fantasifulla kreationer att flyga högt över sandstränderna.
Alla svävade utom en tunggumpad Musse Pigg som aldrig tycktes få tillräckligt med luft i öronen för att lyckas lyfta och sväva ut över Engelska kanalen.
Chirac har dragit tillbaka ungdomsanställningskontraktet CPE. Folket på gatan har vunnit över den välkammande premiärministern. Syndikalisterna skålar i champagne men säger att än är inte kampen över. Dominque de Villepin talar vackert om motgångar och framgångar och det mesta tycks vara tillbaka på ruta ett. Hur det ska gå med de arbetslösa ungdomarna glöms nästan bort någonstans i kampen.
I Berck-sur-Mer vid Nordfrankrikes kust pågår VM i drakflygning hela veckan. Vi var där igår. Solen sken och vinden var tillräcklig för att få de mesta fantasifulla kreationer att flyga högt över sandstränderna.
Drakfestival i Berck-sur-Mer
Alla svävade utom en tunggumpad Musse Pigg som aldrig tycktes få tillräckligt med luft i öronen för att lyckas lyfta och sväva ut över Engelska kanalen.
Stackars Musse drömde om att flyga bort till fjärran sagoland
men föll gång på gång framstupa i sanden
men föll gång på gång framstupa i sanden
Foto: Anders Lif
I skuld till bagarbilen
Har precis varit ute och betalat min skuld till bagarbilen. Vi har en bagarmadame som kör förbi varje morgon med sin vita skåpbil och tutar högt så alla små tanter ska höra och knata ut i tofflorna för att köpa sin dagliga baguette.
Jag brukar aldrig lyckas att tajma in bagarbilen, men nu när jag har frukostgäster har jag lyckats två mornar i rad. Igår hade jag inga småpengar, och hon ingen växel. Därav min skuld till bagarbilen.
Nu ska jag duka frukostbord med baguette, pain au chocolat, croissant och hemkokt (fast inte i mitt hem) marmelad. Vilken lyx.
Jag brukar aldrig lyckas att tajma in bagarbilen, men nu när jag har frukostgäster har jag lyckats två mornar i rad. Igår hade jag inga småpengar, och hon ingen växel. Därav min skuld till bagarbilen.
Nu ska jag duka frukostbord med baguette, pain au chocolat, croissant och hemkokt (fast inte i mitt hem) marmelad. Vilken lyx.
Yttepyttepaket
Eftersom jag tar min nya roll som faster på största allvar har jag varit runt i stadens bäbisbutiker och pillat på en massa söta bäääbikläder. Ni vet sådana där yttepyttiga små strumpor som man själv knappt skulle få in stortån i, gullepluttiga små minitröjor och snusselusspyjamasar och en massa annat nuttinutt. Det är så gulligt. Jag tror jag dööör.
Jag köpte några små saker, vek ihop de fint och stoppade i ett kuvert tillsammans med ett kort. Sedan gick jag till posten. Tanten i luckan vägde mitt lilla paket och sa sedan:
- Det blir 15 euro tack.
Men jösses. 15 euro? För mina små yttepyttsaker? De är ju mer än vad är värda tillsammans. För det får man nästan en enkelbiljett till Skavsta med RyanAir. Kuvertet vägde 102 gram enligt min berömda hushållsvåg men enligt damen i kassan fanns det ingen möjlighet att skicka det för mindre än 15 euro.
Jag lyckades engagera hela lilla postkontoret. Damen bakom mig i kön tyckte också att det var dyrt och jag sa att det var bebiskläder och sedan frågade damen lite längre bak i kön vems bebisen var och sedan var kacklet igång. Frågor om vad en svensk gör i Saint Quentin och om bebisen var en flicka eller en pojke och hej hå. Folk är liksom inte så stressade i småstäder.
Jag skickade inte paket till slut. Och Elliott om du läser det här (jag är osäker på om du kan läsa än och om du har tillgång till Internet på BB), det är inte så att jag inte tycker att du är värd 15 euro. Men som du kanske vet så kommer ju din farmor och farfar hit i helgen och då kan jag skicka paketet med dem. Och kanske köpa dig en finare present för de där 15 europengarna. OK?
Jag köpte några små saker, vek ihop de fint och stoppade i ett kuvert tillsammans med ett kort. Sedan gick jag till posten. Tanten i luckan vägde mitt lilla paket och sa sedan:
- Det blir 15 euro tack.
Men jösses. 15 euro? För mina små yttepyttsaker? De är ju mer än vad är värda tillsammans. För det får man nästan en enkelbiljett till Skavsta med RyanAir. Kuvertet vägde 102 gram enligt min berömda hushållsvåg men enligt damen i kassan fanns det ingen möjlighet att skicka det för mindre än 15 euro.
Jag lyckades engagera hela lilla postkontoret. Damen bakom mig i kön tyckte också att det var dyrt och jag sa att det var bebiskläder och sedan frågade damen lite längre bak i kön vems bebisen var och sedan var kacklet igång. Frågor om vad en svensk gör i Saint Quentin och om bebisen var en flicka eller en pojke och hej hå. Folk är liksom inte så stressade i småstäder.
Jag skickade inte paket till slut. Och Elliott om du läser det här (jag är osäker på om du kan läsa än och om du har tillgång till Internet på BB), det är inte så att jag inte tycker att du är värd 15 euro. Men som du kanske vet så kommer ju din farmor och farfar hit i helgen och då kan jag skicka paketet med dem. Och kanske köpa dig en finare present för de där 15 europengarna. OK?
Tummen ner för franska posten
Första april
Klickar förstrött runt på den svenska dagspressens hemsidor för att hitta några aprilskämt. Det är roligare i pappersform. Då får man bläddra, inte klicka. Dessutom kan man fuska på aftonbladet.se där de olika tidningarnas aprilskämt resumeras på bara ett klick.
I Frankrike tror jag inte att man skämtar i tv och tidningar. Däremot finns tradition med poisson d'avril, aprilfisken utklippt i papper som man obemärkt försöker klistra fast på någons rygg. När personen med fisken på ryggen upptäcker den ropar man poisson d'avril, eller jag ropar poisson d'avril din dumma sill, men det är bara för att jag är tvåspråkig... Jättekul i alla fall. Att klistra fiskar.
Nu åker jag till Paris. Är nog tillbaka i morgon. Tar med mig några fiskar i handväskan. Trevlig helg.
I Frankrike tror jag inte att man skämtar i tv och tidningar. Däremot finns tradition med poisson d'avril, aprilfisken utklippt i papper som man obemärkt försöker klistra fast på någons rygg. När personen med fisken på ryggen upptäcker den ropar man poisson d'avril, eller jag ropar poisson d'avril din dumma sill, men det är bara för att jag är tvåspråkig... Jättekul i alla fall. Att klistra fiskar.
Nu åker jag till Paris. Är nog tillbaka i morgon. Tar med mig några fiskar i handväskan. Trevlig helg.
Våren
Msn:ar lite med en kompis som pluggar i Örnsköldsvik. Hon säger att de har snöstorm. Fastän det nästan är april. Ska de aldrig få vår där uppe?
Själv såg jag både påskliljor, tusenskönor, tussilagosar och en del andra blommor som jag inte vet vad de heter på min promenad från stationen. Här är det vår på riktigt nu.
Hade inte kameran med mig bland påskliljorna men här i alla fall en bild från Auvergne förra helgen. Vad det är för små blommor har jag ingen aning om, de var mindre än blåsippor. Och i samma ögonblick som jag knäppte kortet gick bäste herr fransman förbi och skuggade solen.
Själv såg jag både påskliljor, tusenskönor, tussilagosar och en del andra blommor som jag inte vet vad de heter på min promenad från stationen. Här är det vår på riktigt nu.
Hade inte kameran med mig bland påskliljorna men här i alla fall en bild från Auvergne förra helgen. Vad det är för små blommor har jag ingen aning om, de var mindre än blåsippor. Och i samma ögonblick som jag knäppte kortet gick bäste herr fransman förbi och skuggade solen.
Sommartiden och djuren
Idag var det dags att ställa om klockorna till sommartid. Lite surt för oss morgontrötta att få sova en timme mindre, men å andra sidan är det trevligt med ljusare mornar tider.
Det känns i luften att sommartiden är här. Termometern på balkongen visade på nästan 20 grader idag, trots att det var mulet. Jag har varit ute och promenerat i ballerinaskor och uppknäppt vårjacka och det var svårt att låta bli att le.
I natt när vi åkte hem efter en bio med mingel och middag hos ett par kompisar i Arras visade Golfens termometer på 12,5 grader trots att klockan var ett par timmar efter midnatt. Den försvunna kylan tycks ha lett till att alla har fått vårkänslor, även djuren. Vi höll på att köra över minst två kaniner och ett par råttor igår. En liten bebiskanin skuttade orädd ut mitt i vägen, såg bilens lysen, stannade till och vände sedan tillbaka mot åkern. En hårsmån från döden.
Det är läskigt med djur på vägen. Kaniner och råttor är en sak, men när det blir större som vildsvin och älgar blir det riktigt läskigt. Här finns inga älgar men jag har ett minne från en resa till Sälen för länge sedan då vi såg en bil som krockat med en älgko. När vi åkte förbi levde älgen fortfarande. Hon låg vid sidan av vägen och tittade på bilarna med vettskrämda ögon, fjunig nos och brutna ben. Kanske tänkte hon på sina älgbebisar och undrade om de var i trygghet någonstans i den stora mörka skogen.
Det känns i luften att sommartiden är här. Termometern på balkongen visade på nästan 20 grader idag, trots att det var mulet. Jag har varit ute och promenerat i ballerinaskor och uppknäppt vårjacka och det var svårt att låta bli att le.
I natt när vi åkte hem efter en bio med mingel och middag hos ett par kompisar i Arras visade Golfens termometer på 12,5 grader trots att klockan var ett par timmar efter midnatt. Den försvunna kylan tycks ha lett till att alla har fått vårkänslor, även djuren. Vi höll på att köra över minst två kaniner och ett par råttor igår. En liten bebiskanin skuttade orädd ut mitt i vägen, såg bilens lysen, stannade till och vände sedan tillbaka mot åkern. En hårsmån från döden.
Det är läskigt med djur på vägen. Kaniner och råttor är en sak, men när det blir större som vildsvin och älgar blir det riktigt läskigt. Här finns inga älgar men jag har ett minne från en resa till Sälen för länge sedan då vi såg en bil som krockat med en älgko. När vi åkte förbi levde älgen fortfarande. Hon låg vid sidan av vägen och tittade på bilarna med vettskrämda ögon, fjunig nos och brutna ben. Kanske tänkte hon på sina älgbebisar och undrade om de var i trygghet någonstans i den stora mörka skogen.
No English for Chirac
Chirac vägrar prata engelska - lämnade möte i protest, så lyder en rubrik på Svd.se.
Det är inte bara att han vägrar prata, han vägrar dessutom lyssna. Det som störde honom var att det var en fransman, Ernest-Antoine Seillière, som valde att hålla sitt tal på engelska trots att Chirac kämpat så för att hålla franskan levande inom EU. Och Chirac är väl inte direkt typen som sitter snällt och lyssnar när något inte behagar honom så han reste sig upp och gick.
I Le Monde kan man läsa mer om hans lilla utspel.
Det är inte bara att han vägrar prata, han vägrar dessutom lyssna. Det som störde honom var att det var en fransman, Ernest-Antoine Seillière, som valde att hålla sitt tal på engelska trots att Chirac kämpat så för att hålla franskan levande inom EU. Och Chirac är väl inte direkt typen som sitter snällt och lyssnar när något inte behagar honom så han reste sig upp och gick.
I Le Monde kan man läsa mer om hans lilla utspel.