Cocotte

Häromdagen när jag skulle gå ner med soporna satt det en lapp på soprumsdörren. "För att undvika att vårt soprum ska bli ett luffartillhåll ber vi er alla att se till att soprummet är låst" stod det. Fast på franska då. Jag har aldrig sett någon luffare bland soporna. Och om det nu skulle vara någon frusen luffare som gick in där ett tag är väl inte det hela världen. Sorgligt att inte ha någon annanstans att gå än ett soprum i Harly förstås, men att någon rotar runt bland mina sopor oroar mig inte speciellt.

Soprummet var låst och jag hade ingen nyckel. Letade igenom hela lägenheten på nycklar. Hittade en hel massa nycklar utan identitet. Ingen passade. Till slut ställde jag soppåsen utanför soprummet och tänkte att nästa person som går ut med soporna kan väl ta in den. Några dagar senare satt en ny lapp under den andra lappen: "Vänligen ställ inte soppåsar utanför dörren. Har ni ingen nyckel be om en i lägenhet nummer 1." Jag ringde på hos lägenhet nummer 1. Där bodde en galen liten knähund som hoppade upp på mig gång på gång men som inte nådde mig längre än till knät. Hans tassar gled på golvet i trapphuset. Där bodde också en kvinna som sa att hyresvärden lånat hennes nycklar för att göra kopior till dem som behövde. Vi räknades tydligen inte till dem som behövde eftersom vi inte fått någon kopia och på vårt kontrakt står det att vi redan har en nyckel. Jag fick låna hennes nyckel och gjorde en kopia. Nu har jag också tillgång till soprummet. Undrar om jag ska lämna det upplåst bara för att provocera. Kanske kan jag framkalla en ny lapp: "Vänligen sluta lämna soprummet upplåst bara för att provocera."

Upptäckte precis att det är första advent idag. Det hade jag glömt bort. Advent tycks inte vara någon tradition som firas här. Det står i och för sig avent i kalendern, men det här med att tända adventsljusstaken finns inte på samma sätt. Kanske behöver man här inte lika mycket ljusen i mörkret och kylan eftersom det är lite mindre mörkt och lite mindre kallt jämfört med Sverige. Men den här kalla helgen hade en adventsljusstake passat fint. Imorgon ska vi göra en liten tur till IKEA utanför Lille. Kanske slår jag till på en adventsljusstake.

Har nyss kommit tillbaka från Paris med ett försenat tåg. Paris var kallt men trevligt. Juldekorationerna har kommit upp. Julshoppingen har börjat. Tillbringade natten på en skum luftmadrass på ett kallt golv. Även om vi gick och la oss efter fyra lyckades jag inte sova på den. Känner mig som prinsessan på ärten. Brukar kunna sova på det mesta men i natt gick det inte. Så nu ska jag krypa ner i den riktiga sängen och sussa så att jag vaknar utvilad inför morgondagens besök i den blågula ikeavärlden.

Det har snöat i natt! Det är vitt på marken och träden. Jag får julkänslor. Nu ska vi springa iväg till stationen och ta tåget till Paris. Men ett litet snöbollskrig hinns nog med på vägen. Inne i Paris brukar inte snön ligga kvar på samma sätt. Det är för mycket stad.

Nu har vinterkylan nått Frankrike på riktigt. Det är svinkallt och idag snöade det lite, lite. Några flingor trots att det var sol och blå himmel mest överallt. Gick ner på stan och kollade lite. Jag frös så in i bomben. Ändå tyckte jag att jag hade klätt på mig hyfsat. Två långärmade tröjor, kappa, halsduk, vantar... Var tvungen att ta bussen hem och har inte slutat frysa än.

När jag i Frankrike säger att jag fryser får jag ALLTID kommentarer av typen "men du måste väl vara van". "Ni vikingar klarar väl lite kyla." "Du måste väl ha varit om värre" och så vidare, och så vidare. Men nej, nej, man vänjer sig inte. Att komma från Sverige betyder inte automatiskt att man gillar kyla och mörker. Snarare tvärtom tror jag. Ändå är jag inte den mest frusna typen. Jag är oftast rätt varmblodig.

Jag har ju trots allt överlevt en vinter i Montréal. Där var det riktig vinter och riktig kyla. -35 grader var det under karnevalen i Québec (-55 om man räknade in vinden). Hur klarade jag det? Jag tror inte ens att det var minusgrader idag. Runt noll var det nog.

Imorgon bär det av till Paris. Jag packar ner ett par långkalsonger.

Första gången jag var på släktmiddag hos min pojkvän i Auvergne hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Jag flög Ryanair från Västerås på juldagen, tillbringade en inte alltför behaglig natt på golvet på Standsteds flygplats och kom sedan fram till Clermont-Ferrand lite lagom vimsig på förmiddagen någon gång. Dagen efter var det dags för familjens stora julmiddag med alla mostrar, morbröder, kusiner, far- och morföräldrar och jag vet inte allt.

Efter det obligatoriska kindpussande och fördrink med champagne var det dags att sätta sig till bords för att börja äta. Rätt efter rätt seglade in. Så fort man var klar med en tallrik dök det upp en ny. Allt var gott utom sniglarna. Jag klarar inte av att äta sniglar för de har antenner och en konstig konsistens. När även sniglarna (som för min del byttes ut mot rökt lax) var avklarade dök det upp ett glas med sorbet. Som man hällde alkohol över. Åh vad skönt med en så liten efterrätt tänkte jag. Jag hade nog inte klarat av en massa tårtor och grejor.
- Har ni sådant i Sverige också, frågade någon. 
- Vaddå? Sorbet? Javisst, det finns i en massa olika smaker, svarade jag.
- Nej jag menade det här, det vi som kallar un trou normand, ett normandiskt hål, att man mitt i måltiden tar en liten paus och äter en liten sorbet med alkohol för matsmältningen.
- Mitt i måltiden? Kommer det mera?
Allmänt skratt bredde ut sig.

Sniglarna, laxen, salladen, gåslevern, äggen och jag vet inte allt vi hade ätit var ju bara förrätterna. Sedan dök det upp kött och gratänger och nu kommer jag inte ihåg vad det var. Till efterrätt, den riktiga desserten fanns det, förutom den välfyllda ostbrickan, en rad olika pajer och den klassiska julkakan bûche de Noël. Men så åt vi också i princip i tolv timmar. Från tolv till tolv. Med paus för lite kortspel, bensträckare och mycket prat. Och fast jag egentligen var mätt innan det normandiska hålet så lyckades jag nog få i mig det mesta av det andra också utan någon större smärta.

Sedan dess har jag hunnit klämma ett par till stora släktmiddagar och börjar bli van. Och jag har lärt mig att aldrig ta om av någonting hur gott det än är för det kommer alltid mera.

I somras var jag i Norge med ett gäng franska kompisar. De tyckte förstås att Norge var mycket vackert, för det är det ju, men de tyckte också att norrmännen hade barbariska matvanor. Inte nog med att vi hittade valkött till extrapris, vi hittade också barn på burk. Fransmännen tyckte att det var synnerligen osmakligt att man i Norge äter barn. Inlagda på burk dessutom. Jag försökte förklara att det var leverpastej - pâté de foie - men det hjälpte inte. Fransmännen tyckte fortfarande att norrmännen var konstiga. För i Frankrike äter man inte barn. Inte ens som leverpastej.

Jag har en gratisblogg och får dras med ett par googleannonser om dagen. Det stör väl inte så mycket. Men jag funderar lite på hur urvalet av annonser fungerar. Det måste finnas någon slags mackapär som hittar ord i min blogg och pusslar ihop dem med passande annonser. I början fick jag mycket annonser på franska om var jag kunde köpa en cocotte-minute till lägsta pris. Vilket väl inte var helt oväntat med tanke på namnet på min blogg. Sedan skrev jag något om linser och det dök genast upp reklam om var jag kan köpa kontaktlinser på internet. Inte heller en överraskning.
Men sedan gick det steget längre. När jag satt och var sugen på choklad kom det annonser om att skicka chokladogram. När jag kämpade med att få ihop ett bra ansökningsbrev på franska och kände mig allmänt kass ploppade det upp annonser om språkkurser i franska. När jag var trött kom annonserna om ginseng och uppiggande naturläkemedel. Google läser inte bara min blogg utan även mina tankar. Inte konstigt att deras börsvärde närmar sig en biljon.

Men så dök det upp en annons på norska om hårtransplantation. Och jag börjar tvivla.

Fransk tv, TF 1, visar Domino Day. Två och en halv timme av fallande dominobrickor. I direktsändning. Med två kommentatorer plus en kommentator som är på plats bland brickorna och intervjuar olika experter. De olika experterna säger ungefär: "Man får inte gör fel. Är en bricka fel faller det inte som det ska." Kommentatorerna kommenterar de olika mönstren som ramlar i stil med: "Nu kommer räven. Räven. Nu faller räven." Oerhört fascinerande. Eller inte kanske. Två och en halv timme. Faller en faller alla heter det ju. Och det kan väl sammanfatta dryga två timmar direktsänd Domino Day ganska bra. 

I Grenoble. Lite dimma över bergen. Vackra höstfärger. Lite kallt. Alla är lite slitna efter gardagens Soirée Rose. Snart väntar "frukost" pa McDonalds. Klockan är ju trots allt bara tva.

Jag är pa landet. I Auvergne. Med utsikt över vulkanerna. Det regnar. Men luften är frisk och vulkanerna gröna.

Dagens husmorstips 2:
Undvik att låta ett stort ugnssäkert glasfat ramla från diskstället ner på din fot. Det gör ont och du riskerar att yttra ett flertal vulgära ord. Är du dessutom barfota är risken stor att du gör blodspår på golvet vilket av många uppfattas som synnerligen otrevligt.

Dagens franska ord blir därför pansement som betyder plåster.

Här kommer dagens husmorstips:
Lämna inte skeden i senapsburken under flera veckors tid för då bildas det någon kemisk reaktion (jag har gått sam på gymnasiet så mer än så kan jag inte förklara) som gör att skeden blir alldeles svart med små hål i och senapen ser lite suspekt ut.