Le grand nord
Pojkvännens morbror och moster samt två av deras vänner är ute på en långresa. Från Saint-Julien-de-Coppel i Auvergne till Nordkap och så hem igen. I husbil. Över tusen mil tror jag att de ska åka. Ungefär en månad ska de vara ute, och enligt senaste rapporten är de just nu i Bergen. En annan familjemedlem har skapat en reseblogg till dem där man kan följa deras resa, Auvernord.
Resrutt Saint-Julien-de-Coppel - Nordkap
---
Norge är vackert. Två bilder från förra sommarens resa. Norgefjord och norgenatt.
Resrutt Saint-Julien-de-Coppel - Nordkap
Jag har aldrig varit så långt norrut som Nordkap. I somras var jag för första gången norr om polcirkeln när jag var ute på en road trip med fem franska kompisar. För fransmännen var det en viktigt del av resan att vi skulle passera polcirkeln. Själv hade jag aldrig tänkt tanken på att åka norr om polcirkeln just för att åka norr om polcirkeln. Däremot hade jag länge velat åka norrut och upptäcka norra Sverige och Norge. Oftast blir det ju så att man åker söderut istället för norrut trots att det säkert finns massor se i norr. När jag pluggade i Göteborg kände jag en hel del Erasmusstudenter. De åkte nästa alla till Kiruna och tyckte det var konstigt att jag aldrig varit i Lappland, jag som var svensk och allt. Och det är kanske lite konstigt, men det är ju så himla långt. Nästan så att det är närmare till Frankrike...
För pojkvännens morbror har just Nordkap länge varit en dröm. Efter att vi pratat om och visat bilder från vår resa bestämde han sig till slut för att göra drömmen till verklighet. I ett år har de hållit på och planerat varje detalj av resan. Jag har försökt hjälpa till så gott jag kunnat, men de är mest intresserade av Norge, Sverige ser de mest som en genomfartsled för att nå den norska kusten och Nordkap. Jag förstår dem för Norge är verkligen vackert, men jag kan väl erkänna att jag är lite besviken över att de inte ens vill stanna till i Stockholm. Vår vackra hufvudstad.
För pojkvännens morbror har just Nordkap länge varit en dröm. Efter att vi pratat om och visat bilder från vår resa bestämde han sig till slut för att göra drömmen till verklighet. I ett år har de hållit på och planerat varje detalj av resan. Jag har försökt hjälpa till så gott jag kunnat, men de är mest intresserade av Norge, Sverige ser de mest som en genomfartsled för att nå den norska kusten och Nordkap. Jag förstår dem för Norge är verkligen vackert, men jag kan väl erkänna att jag är lite besviken över att de inte ens vill stanna till i Stockholm. Vår vackra hufvudstad.
--- Norge är vackert. Två bilder från förra sommarens resa. Norgefjord och norgenatt.
Om att resa tillbaka
Är tillbaka i sockerbetsland efter en trevlig helg i Göteborg. Flög med Fly Me för första gången. Helt okej, fast knöliga tider. Kom fram mitt i natten och åkte mitt på morgonen. Kändes ändå lite lyxigt för en ständig RyanAir-resenär som jag själv att få både en bestämd sittplats och dagens GP inne i planet.
Efter tre kvällar på rad med vin, kackel och utgång samt lägenhetsstädning och vindsrensning var det inte en Cocotte i toppform som inledde den långa resan tillbaka till Frankrike igår morse efter knappa tre timmars sömn. Själva flygresan är rätt snabb egentligen. Det är allt resande runt omkring som är det jobbiga.
Efter att ha åkte buss från Masthugget till Centralstationen, från busstationen till Landvetter och flygit från Landvetter till Beauvais återstod fortfarande flera etapper innan jag skulle komma fram. Buss från Beauvais in till Paris, tunnelbana med byte från Porte Maillot till Gare du Nord, tåg från Gare du Nord till Saint-Quentin och sedan bilen som stod och väntade på stationen i Saint-Quentin till lägenheten i Harly.
Helt inställd på mina krångliga resor och med tankarna långt borta höll jag på att ramla omkull av förvåning när jag ser min allra käraste favoritfransman stå inne i Beauvais minimala ankomsthall med en korg jordgubbar. Han hade åkt från sina föräldra i Auvergne klockan sex på morgonen för att kunna komma och möta mig på Beauvais, som inte alls ligger på vägen. Dessutom hade han lurat mig genom att skicka ett sms efter vägen där han sa att han satt och åt frukost på föräldrarnas terrass. Luring. Gullgris.
Jag blev i alla fall jätteglad över att han var där och över att få åka lyxgolf full av nyplockade jordgubbar, istället för flygplatsbuss full av gapiga parisresenärer.
Auvergnska gubbar
Efter tre kvällar på rad med vin, kackel och utgång samt lägenhetsstädning och vindsrensning var det inte en Cocotte i toppform som inledde den långa resan tillbaka till Frankrike igår morse efter knappa tre timmars sömn. Själva flygresan är rätt snabb egentligen. Det är allt resande runt omkring som är det jobbiga.
Efter att ha åkte buss från Masthugget till Centralstationen, från busstationen till Landvetter och flygit från Landvetter till Beauvais återstod fortfarande flera etapper innan jag skulle komma fram. Buss från Beauvais in till Paris, tunnelbana med byte från Porte Maillot till Gare du Nord, tåg från Gare du Nord till Saint-Quentin och sedan bilen som stod och väntade på stationen i Saint-Quentin till lägenheten i Harly.
Helt inställd på mina krångliga resor och med tankarna långt borta höll jag på att ramla omkull av förvåning när jag ser min allra käraste favoritfransman stå inne i Beauvais minimala ankomsthall med en korg jordgubbar. Han hade åkt från sina föräldra i Auvergne klockan sex på morgonen för att kunna komma och möta mig på Beauvais, som inte alls ligger på vägen. Dessutom hade han lurat mig genom att skicka ett sms efter vägen där han sa att han satt och åt frukost på föräldrarnas terrass. Luring. Gullgris.
Jag blev i alla fall jätteglad över att han var där och över att få åka lyxgolf full av nyplockade jordgubbar, istället för flygplatsbuss full av gapiga parisresenärer.
Auvergnska gubbar
Nostalgiblogg tillägnad Andrea
När jag var 19 bodde jag i Montpellier och läste franska några månader. Det var väl inga speciellt seriösa studier utan mer för att komma bort lite, åka utomlands och lära sig att klara sig själv. Vissa kallar det CSN-charter. Jag kallar det en nyttig erfarenhet och ett minne för livet.
I fredags var jag tillbaka i Montpellier. Gjorde en liten nostalgitur runt mina gamla kvarter. Visade fransmannen var jag bodde, vart jag brukade gå och vad jag gjorde då. Det känns som länge sedan nu. Staden var sig lik förutom att spårvägen som höll på att byggas när jag bodde där nu var färdig och blåa spårvagnar rullade över Place de la Comédie.
Vår hyresvärd var en gammal krutgumma, som tittade skeptiskt på vår inredning när hon kom för att hämta hyran. Vi hyrde möblerat men plockade bort alla spetsdukar och tantdraperier och ersatte dem med lite mer personliga saker som en uppblåsbar fåtölj, polisplast och en plansch med gröna gubbar.
Bortsett från en mindre trevlig incedent på min födelsedagsfest då några busar slog sönder vår ytterdörr och det faktum att det inte fanns något fungerande element i lägenheten utan vi var tvungna att sova med långkalsonger och plugga med fingervantar så trivdes vi bra på Adam de Crap.
Och Andrea, om du läser det här, Mustafa, Ahmed och alla de andra finns kvar. De hälsar att de saknar dig.
I fredags var jag tillbaka i Montpellier. Gjorde en liten nostalgitur runt mina gamla kvarter. Visade fransmannen var jag bodde, vart jag brukade gå och vad jag gjorde då. Det känns som länge sedan nu. Staden var sig lik förutom att spårvägen som höll på att byggas när jag bodde där nu var färdig och blåa spårvagnar rullade över Place de la Comédie.
Place de la Comédie
Jag gav det här inlägget rubriken Nostalgiblogg tillägnad Andrea, för det var Andrea jag tänkte på när jag gick längs med Boulevard Gambetta på väg mot den lite speciella lägenheten som vi delade. Jag och Andrea lärde känna varandra i Grenoble där vi läste franska en termin. Vi kände båda två att en termin i Frankrike inte riktigt räckte men vi var sugna på att se något nytt. Därför packade vi våra väskor och tog tåget till Montpellier och hamnade efter en del krångel i en billig lägenhet på rue Adam de Craponne med glasfasad mot gatan, väggar som inte gick upp till taket och toan i köket, bakom ett draperiet.
. 
. Vår gamla gata, också känd som Rue Adam de Crap och vår gallerbeklädda gamla lägenhet
Vår hyresvärd var en gammal krutgumma, som tittade skeptiskt på vår inredning när hon kom för att hämta hyran. Vi hyrde möblerat men plockade bort alla spetsdukar och tantdraperier och ersatte dem med lite mer personliga saker som en uppblåsbar fåtölj, polisplast och en plansch med gröna gubbar.
Bortsett från en mindre trevlig incedent på min födelsedagsfest då några busar slog sönder vår ytterdörr och det faktum att det inte fanns något fungerande element i lägenheten utan vi var tvungna att sova med långkalsonger och plugga med fingervantar så trivdes vi bra på Adam de Crap.
Och Andrea, om du läser det här, Mustafa, Ahmed och alla de andra finns kvar. De hälsar att de saknar dig.
Gatan som lät så mycket mer än man skulle kunna tro
När vi gick genom staden såg jag flera stycken som var som jag var då. I det stora shoppingcentret Polygone tog vi rulltrappan ner till mataffären Inno för att köpa tackpresent till morbrorn som lånat ut sin spanska lägenhet såg jag två svenska tjejer som var och handlade mat och dryck. På kvällen skulle de på fest. De letade efter vinhyllan. Jag hörde dem och sa att det var längst in till vänster. Vissa saker har jag inte glömt även om det var ett tag sedan jag var som dem.
Café Joseph fylls nu av nya utländska studenter
Café Joseph fylls nu av nya utländska studenter
Tillbaka från en resa genom Frankrike
Jag är tillbaka framför min Compaq efter en dryg vecka på resande fot. Har inte varit i närheten av en internetuppkoppling. Det har kliat lite i internetnerven, men inte så farligt. Nu har jag gått i genom alla mejl och tittat in hos Cocotte och sett att här har det dykit upp en och annan trevlig kommentar. Ça fait toujours plaisir!
Jag vill berätta lite om min resa, men vet inte riktigt var jag ska börja, eller sluta, så jag låter några bilder få illustrera det hela.
Vi började med att korsa Frankrike på diagonalen. Från Saint Quentin till Toulouse. Många kilometer motorväg. Toulouse är en trevlig stad. Ung och levande. Och varm. Det kändes verkligen att vi åkt söderut för våren var mycket längre kommen.
Jag vill berätta lite om min resa, men vet inte riktigt var jag ska börja, eller sluta, så jag låter några bilder få illustrera det hela.
Vi började med att korsa Frankrike på diagonalen. Från Saint Quentin till Toulouse. Många kilometer motorväg. Toulouse är en trevlig stad. Ung och levande. Och varm. Det kändes verkligen att vi åkt söderut för våren var mycket längre kommen.
Utsikt över en gata i Toulouse
I Toulouse var det fest hela helgen. Vi var ett gäng på elva personer, de flesta av oss känner varandra sedan vi var utbytesstudenter i Montréal och bor nu lite här och var i Frankrike. Vi sov på golvet i en renoveringslägenhet, tittade på staden och på stadens barer, drack Jacqueline, sjöng om Jacky och hans ruttna 4L och så var vi på mitt livs första rugbymatch. Toulouse mötte Paris. Fullsatt stadium. Det var mycket roligare än jag trodde med rugby. Trots att det enligt utsago var en rätt dålig match. Kanske var det stämningen snarare än matchen.
Påskharen omkom i Pyrenéerna
På kvällen hade vi grillfest i en kompis hus på landet mitt i ingenstans. Vi fick ta del av den i området klassiska påskomeletten som i vårt fall bestod av 42 ägg och lite socker flamberat med massa hemgjord plommonsprit i en jättepanna över öppen eld. Det var ungefär lika gott som det låter...
På annandagen sa vi hejdå till de andra och åkte vidare i riktning mot Spanien. Vid stannade till den medeltida borgstaden Carcassonne tillsammans med en hel drös andra turister. Där jag köpte jag ett vykort till mina föräldrar som jag fortfarande inte har skickat (men nu vet ni i alla fall vad som väntar er).
Cocotte i Carcassonne
Sedan spenderade vi några dagar i pojkvännens morbrors lägenhet i Spanien, i Roses på Costa Brava nära franska gränsen. Lite strand, sangria, hav, palmer och paella. Roses är ett riktigt fransmanshak. Fullt av franska turister året om. När jag försökte mig på ett gracias fick jag ett merci till svar. Det var i och för sig annorlunda att bli tagen för en fransyska för en gångs skull.
Utsikt från berget lägenheten låg på
På vägen från Spanien stannade vi i Montpellier. Lunchade med tre kompisar till A och sedan visade jag upp mina gamla kvarter och var nostalgisk. Det var sex år sedan jag bodde i Montpellier. Jag är gammal.
Sedan, på väg från Montpellier till fransmannens familj i Clermont-Ferrand åkte vi över den berömda bron Le Viaduc de Millau som invigdes för något år sedan. Fantastisk vacker. Min bild gör den inte rättvisa men den är mycket imponerande.
Viaduc de Millau på lite väl långt håll
Resan avslutades med en helg i Paris där två kompisar från Göteborg var på besök. En trevlig avslutning på en trevlig resa.
Golfen har skött sig utomordentligt hela veckan. Till och med på vägen från Clermont-Ferrand till Paris då vi trängdes med alla parisare som skulle tillbaka från semestern och fastnade i både en och annan bilkö var hon snäll och klagade inte alls.
Tack för den här gången kära Golf
(Det går att klicka på bilderna för att få dem större...)
Toulousain, toulousain...
På påskdagen åkte vi iväg i riktning mot Pyrenéerna och området Ariège. Där hade vi påskpicknick vid en sjö och påskchokladjakt. Det visade sig att påskharen blivit mördad. Påskharen omkom i Pyrenéerna
På kvällen hade vi grillfest i en kompis hus på landet mitt i ingenstans. Vi fick ta del av den i området klassiska påskomeletten som i vårt fall bestod av 42 ägg och lite socker flamberat med massa hemgjord plommonsprit i en jättepanna över öppen eld. Det var ungefär lika gott som det låter...
På annandagen sa vi hejdå till de andra och åkte vidare i riktning mot Spanien. Vid stannade till den medeltida borgstaden Carcassonne tillsammans med en hel drös andra turister. Där jag köpte jag ett vykort till mina föräldrar som jag fortfarande inte har skickat (men nu vet ni i alla fall vad som väntar er).
Cocotte i Carcassonne
Sedan spenderade vi några dagar i pojkvännens morbrors lägenhet i Spanien, i Roses på Costa Brava nära franska gränsen. Lite strand, sangria, hav, palmer och paella. Roses är ett riktigt fransmanshak. Fullt av franska turister året om. När jag försökte mig på ett gracias fick jag ett merci till svar. Det var i och för sig annorlunda att bli tagen för en fransyska för en gångs skull.
Utsikt från berget lägenheten låg på
På vägen från Spanien stannade vi i Montpellier. Lunchade med tre kompisar till A och sedan visade jag upp mina gamla kvarter och var nostalgisk. Det var sex år sedan jag bodde i Montpellier. Jag är gammal.
Sedan, på väg från Montpellier till fransmannens familj i Clermont-Ferrand åkte vi över den berömda bron Le Viaduc de Millau som invigdes för något år sedan. Fantastisk vacker. Min bild gör den inte rättvisa men den är mycket imponerande.
Viaduc de Millau på lite väl långt håll
Golfen har skött sig utomordentligt hela veckan. Till och med på vägen från Clermont-Ferrand till Paris då vi trängdes med alla parisare som skulle tillbaka från semestern och fastnade i både en och annan bilkö var hon snäll och klagade inte alls.
Tack för den här gången kära Golf
(Det går att klicka på bilderna för att få dem större...)
La Côte d'Opale
"Vi såg på varann då vi närmade oss land
när vi möttes mellan Dover Calais"
Varje gång jag ser en vägskylt där det står Calais börjar jag sjunga på den sången. Jag bor i norra Frankrike så det händer rätt ofta att det står Calais på en vägskylt, alltså blir det en hel del skrålande. Fransmannen har ännu inte förstått låtens storhet, men kanske är det min version som inte gör den rättvisa.
Calais ligger i nordöstra Frankrike. I landskapet Nord-Pas de Calais vid kusten som kallas för Opalkusten, Côte d'Opale. När man pratar om den franska kusten tänker man ofta på Medelhavet och franska rivieran. Sedan kanske på charmiga hus och landstigningar i Normandie eller surfing vid Atlantkustens Biarritz. Att turista i Nord-Pas de Calais är oftast inte förstahandsalternativet.
Men det är fint på Côte d'Opale. Vacker natur med långa sandstränder där Engelska kanalen höjer och sänker sig efter tidvattnets ritualer. När det är lågvatten och lågsäsong känns det lite som att vandra runt i ett månlandskap. Öde och buckligt. (Jag har aldrig varit på månen, men jag tänker mig ett månlandskap som öde och buckligt, och sedan är det ett fint ord som jag gärna ville skriva - månlandskap.)
Här finns möjlighet både till historiskt turistande, i form av otaliga krigsminnen, museer och kvarlämningar efter ockupationen, och till klassisk badortssemester. Den mest kända badorten är kanske Le Touquet-Paris-Plage som fått sitt namn efter den relativa närheten till huvudstaden och som på helger och i semestertider fylls av frisk-lufttörstande parisare. Det är ett rätt chict ställe med dyra butiker och hus till salu i mångmiljonersklassen.
Sedan finns badorten Berck med drakfestivalen som jag skrev om häromdagen samt hamn- och fiskestaden Boulogne-sur-Mer vars medeltida stadskärna skyddas av en ringmur man kan promenera på.
Mellan Calais och Boulogne ligger de två klippiga naturskyddsområdena Cap Blanc Nez och Cap Gris Nez. Vid Cap Gris Nez är man så nära England man kan komma i Frankrike. 34 kilometer. Så nära att man vid klart väder ser Dovers vita klippor och att min mobiltelefon snappade upp engelska vågor och hälsade mig Welcome to England.
-----
Cap Blanc Nez nerifrån och uppifrån
När mina föräldrar var på besök i helgen tog vi in på Hôtel de la Plage i den lilla staden Wissant som ligger mellan de två kapen. Rätt charmigt, men inget speciellt.
Vi hade hyfsad tur med vädret. Soligt men kallt. Och blåsigt. Vid Cap Blanc Nez tycks det alltid blåsa. I alla fall det gjort det alla två gångerna som jag har varit där. Men så är det väl med havet...
när vi möttes mellan Dover Calais"
Varje gång jag ser en vägskylt där det står Calais börjar jag sjunga på den sången. Jag bor i norra Frankrike så det händer rätt ofta att det står Calais på en vägskylt, alltså blir det en hel del skrålande. Fransmannen har ännu inte förstått låtens storhet, men kanske är det min version som inte gör den rättvisa.
Calais ligger i nordöstra Frankrike. I landskapet Nord-Pas de Calais vid kusten som kallas för Opalkusten, Côte d'Opale. När man pratar om den franska kusten tänker man ofta på Medelhavet och franska rivieran. Sedan kanske på charmiga hus och landstigningar i Normandie eller surfing vid Atlantkustens Biarritz. Att turista i Nord-Pas de Calais är oftast inte förstahandsalternativet.
Men det är fint på Côte d'Opale. Vacker natur med långa sandstränder där Engelska kanalen höjer och sänker sig efter tidvattnets ritualer. När det är lågvatten och lågsäsong känns det lite som att vandra runt i ett månlandskap. Öde och buckligt. (Jag har aldrig varit på månen, men jag tänker mig ett månlandskap som öde och buckligt, och sedan är det ett fint ord som jag gärna ville skriva - månlandskap.)
Lågvatten och lågsäsong i Le Touquet-Paris-Plage
Här finns möjlighet både till historiskt turistande, i form av otaliga krigsminnen, museer och kvarlämningar efter ockupationen, och till klassisk badortssemester. Den mest kända badorten är kanske Le Touquet-Paris-Plage som fått sitt namn efter den relativa närheten till huvudstaden och som på helger och i semestertider fylls av frisk-lufttörstande parisare. Det är ett rätt chict ställe med dyra butiker och hus till salu i mångmiljonersklassen.
Sedan finns badorten Berck med drakfestivalen som jag skrev om häromdagen samt hamn- och fiskestaden Boulogne-sur-Mer vars medeltida stadskärna skyddas av en ringmur man kan promenera på.
Mellan Calais och Boulogne ligger de två klippiga naturskyddsområdena Cap Blanc Nez och Cap Gris Nez. Vid Cap Gris Nez är man så nära England man kan komma i Frankrike. 34 kilometer. Så nära att man vid klart väder ser Dovers vita klippor och att min mobiltelefon snappade upp engelska vågor och hälsade mig Welcome to England.
-----Cap Blanc Nez nerifrån och uppifrån
När mina föräldrar var på besök i helgen tog vi in på Hôtel de la Plage i den lilla staden Wissant som ligger mellan de två kapen. Rätt charmigt, men inget speciellt.
Hotel de la Plage i Wissant
Vi hade hyfsad tur med vädret. Soligt men kallt. Och blåsigt. Vid Cap Blanc Nez tycks det alltid blåsa. I alla fall det gjort det alla två gångerna som jag har varit där. Men så är det väl med havet...
Det blåser vid Cap Blanc Nez
En resa i Nordfrankrike
Nyligen hemkommen från en liten helgresa runt de nordostliga delarna av Frankrike. Har varit på tur i landskapen Picardie och Nord-Pas de Calais med kära föräldrarna och den utmärkte lokalguiden, käre fransmannen.
Vädret har varit soligt men kallt. Vi har sett havet, minnen från kriget, pampiga kyrkor, flygande drakar och små franska byar. Vi har ätit mycket och gott. Och hela helgen har vi pratat en skamlös blandning av svenska, franska och engelska. Det finns mycket att berätta men jag orkar inte riktigt nu. Bjuder i alla fall på en bild från ett oväntat men uppenbarligen mycket skojigt möte på en gata i Arras.
Norra Frankrike har mycket att erbjuda;
vackra landskap, historiska sevärdheter och trevliga invånare.
Här möter jag två typiska fransoser från norr.
Vädret har varit soligt men kallt. Vi har sett havet, minnen från kriget, pampiga kyrkor, flygande drakar och små franska byar. Vi har ätit mycket och gott. Och hela helgen har vi pratat en skamlös blandning av svenska, franska och engelska. Det finns mycket att berätta men jag orkar inte riktigt nu. Bjuder i alla fall på en bild från ett oväntat men uppenbarligen mycket skojigt möte på en gata i Arras.
Norra Frankrike har mycket att erbjuda;
vackra landskap, historiska sevärdheter och trevliga invånare.
Här möter jag två typiska fransoser från norr.
Bloggtoppen och resor
Nu har jag registrerat mig på Bloggtoppen. Eller egentligen hade jag redan gjort det innan, men jag hade inte länkat som man skulle så det funkade inte. Jag tvekade lite inför vilken kategori jag skulle placera mig under men valde till slut Resor. Inte för att jag är ute och reser i vanlig mening, men för att jag bor i ett annat land än Sverige. Och visst är det väl litet av en resa som jag är ute på? Det är bara det att jag inte riktigt vad resmålet är än.
Apropå resor så är pappa är på väg tillbaka till Kina igen. Han frågade om jag vill att han skulle köpa något till mig därborta i shoppingparadiset på andra sidan världen. Jag kom inte på något. Vad skulle jag kunna önska mig?
Apropå resor så är pappa är på väg tillbaka till Kina igen. Han frågade om jag vill att han skulle köpa något till mig därborta i shoppingparadiset på andra sidan världen. Jag kom inte på något. Vad skulle jag kunna önska mig?
Kina
Nämen åh. Jag vill också gå på kinesiska muren och snacka tjingtjong.
Ska jag behöva vänta tills jag blir gammal och höftledsopererad?
Ska jag behöva vänta tills jag blir gammal och höftledsopererad?
Ryanair
Ska Ryanair sluta flyga från Västerås? Det har jag missat. Synd tycker jag, nu när träden på Björnön kapas och allt. Helst skulle jag vilja att de öppnade en linje Paris Beauvais - Västerås men det är kanske att hoppas för mycket...
Jag är en van Ryanair-resenär. Har flugit med dem fler gånger än jag kan räkna på rak arm. Mest har jag nog rest mellan Paris Beauvais och Stockholm Skavsta. (Att kalla Beauvais för Paris är förresten minst lika konstigt som att kalla Nyköping och Västerås för Stockholm, men så är det ju med Ryanair.) Dessutom har jag flugit från Säve (Göteborg) ett par gånger. Till London och Frankfurt. Från Paris till Rom, från Frankfurt till Milano, från London till Clermont-Ferrand, och säkert någon mer stans som jag har glömt just nu.
Jag gillar Ryanair. Jag har aldrig haft problem med dem. Har ju läst om säkerhetsslarv och tråkig personalpolitik, men jag fortsätter flyga med dem ändå. Priset är den avgörande faktorn. Lite tråkigt kanske, men just nu är det så i alla fall. Hittar jag en billigare och bättre resa med ett annat flygbolag väljer jag den. Ryanair har sina fördelar, men "vanliga" flygbolag har andra fördelar som ibland kan väga upp priset. Som flygplatslokalisering, tidtabeller och tillgänglighet.
Det jobbigaste med Ryanair är att eftersom de inte har några bestämda sittplatser vill alla komma först in på planet och det är ett himla knuffande och puffande i boardingkön. Jag reser oftast själv och har därför inget som helst intresse av att komma ombord först. Jag brukar lugnt sitta på en bänk och titta på alla som knuffas och puffas en bra stund innan det egentligen är dags att gå ombord. Sedan när det lugnat ner sig lite kliver jag på, utan att knuffas för det mesta. Plats finns det ju alltid när man är ensam, det enda som kan vara jobbigt är om man har mycket handbagage och alla hyllorna är fulla. Men det brukar lösa sig, med lite knuffande och puffande.
Jag är en van Ryanair-resenär. Har flugit med dem fler gånger än jag kan räkna på rak arm. Mest har jag nog rest mellan Paris Beauvais och Stockholm Skavsta. (Att kalla Beauvais för Paris är förresten minst lika konstigt som att kalla Nyköping och Västerås för Stockholm, men så är det ju med Ryanair.) Dessutom har jag flugit från Säve (Göteborg) ett par gånger. Till London och Frankfurt. Från Paris till Rom, från Frankfurt till Milano, från London till Clermont-Ferrand, och säkert någon mer stans som jag har glömt just nu.
Jag gillar Ryanair. Jag har aldrig haft problem med dem. Har ju läst om säkerhetsslarv och tråkig personalpolitik, men jag fortsätter flyga med dem ändå. Priset är den avgörande faktorn. Lite tråkigt kanske, men just nu är det så i alla fall. Hittar jag en billigare och bättre resa med ett annat flygbolag väljer jag den. Ryanair har sina fördelar, men "vanliga" flygbolag har andra fördelar som ibland kan väga upp priset. Som flygplatslokalisering, tidtabeller och tillgänglighet.
Det jobbigaste med Ryanair är att eftersom de inte har några bestämda sittplatser vill alla komma först in på planet och det är ett himla knuffande och puffande i boardingkön. Jag reser oftast själv och har därför inget som helst intresse av att komma ombord först. Jag brukar lugnt sitta på en bänk och titta på alla som knuffas och puffas en bra stund innan det egentligen är dags att gå ombord. Sedan när det lugnat ner sig lite kliver jag på, utan att knuffas för det mesta. Plats finns det ju alltid när man är ensam, det enda som kan vara jobbigt är om man har mycket handbagage och alla hyllorna är fulla. Men det brukar lösa sig, med lite knuffande och puffande.