Finistère, Aisne och Bodil Malmsten
Jag köpte en hög böcker på bokrean men eftersom de svenska internetbokhandlarna oftast bara fraktar till adresser inom Sverige har beställningen blivit liggande hemma hos mina föräldrar fram till nu. Nu har jag plötsligt en massa böcker. Böcker på svenska. Så många att jag började läsa tre på en gång. Kunde inte välja. Men nu har jag valt Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère. Hon berättar fint om att bryta upp och flytta utomlands. Till Frankrike och Bretagnekustens Finistère.
"Jag bor i Finistère för att jag har flyttat hit. Det är ingen slump, det finns ingen slump för en erfaren kvinna."
Så skriver Bodil på bokens första sida. Så skulle inte jag kunna skriva. Att jag bor i Aisne är bara en slump. (Aisne är ett departement precis som Finistère, Frankrike är indelat i knappt hundra departement som alla har en siffra. En siffra som återfinns i postnumren och på bilarnas registreringsskyltar. Aisne är 02, Finistère 29.) Men så är jag inte heller lika erfaren som Bodil Malmsten. Kanske hittar jag också någon gång min plats på jorden. Jag känner ingen bråska.
"På samma sätt som det finns en partner för varje människa, finns det en plats. Det gäller bara att hitta sin bland de miljarder som är någon annans, det gäller att vara vaken, det gäller att välja.
Min plats ligger där jörden tar slut i Europa - fin des terres, finis terrae - Finistère."
Finistère är dramatiskt. Det är läget och havet som gör det. Aisne är tråkigt. Platt jordbruksland utan hav, berg och dramatik. Men så har jag aldrig haft för avsikt att stanna här för alltid. Det här är inte min plats. Inte än.
Men en sak stör mig i början på Bodil Malmstens bok. När hon reser ner till Finistère kan jag inte följa med henne. Jag kanske märker ord, men jag gillar detaljer. I Bodils resa är hon först på tyska autobahn, sedan plockar hon gullvivor på en rastplast i Normandie. Och sedan:
"Jag lämnar gullvivskullen i Normandie, landstigningens Normandie, sedan kommer Picardie, sångens vackra Picardie rosorna blommar i Picardie. Och på den tredje dagens afton är jag i Finistère(...)."
Jag som kan min franska geografi kan inte låta bli att undra hur Bodil åkte för att passera Normandie innan Picardie på väg från Sverige till Finistère. Men som sagt, man ska inte märka ord och aldrig syna en bra story. Jag kom bara av mig i tankens resa. Kanske var det på Opalkusten som gullvivorna växte. Mer om den kusten i morgon.
"Jag bor i Finistère för att jag har flyttat hit. Det är ingen slump, det finns ingen slump för en erfaren kvinna."
Så skriver Bodil på bokens första sida. Så skulle inte jag kunna skriva. Att jag bor i Aisne är bara en slump. (Aisne är ett departement precis som Finistère, Frankrike är indelat i knappt hundra departement som alla har en siffra. En siffra som återfinns i postnumren och på bilarnas registreringsskyltar. Aisne är 02, Finistère 29.) Men så är jag inte heller lika erfaren som Bodil Malmsten. Kanske hittar jag också någon gång min plats på jorden. Jag känner ingen bråska.
"På samma sätt som det finns en partner för varje människa, finns det en plats. Det gäller bara att hitta sin bland de miljarder som är någon annans, det gäller att vara vaken, det gäller att välja.
Min plats ligger där jörden tar slut i Europa - fin des terres, finis terrae - Finistère."
Finistère är dramatiskt. Det är läget och havet som gör det. Aisne är tråkigt. Platt jordbruksland utan hav, berg och dramatik. Men så har jag aldrig haft för avsikt att stanna här för alltid. Det här är inte min plats. Inte än.
Men en sak stör mig i början på Bodil Malmstens bok. När hon reser ner till Finistère kan jag inte följa med henne. Jag kanske märker ord, men jag gillar detaljer. I Bodils resa är hon först på tyska autobahn, sedan plockar hon gullvivor på en rastplast i Normandie. Och sedan:
"Jag lämnar gullvivskullen i Normandie, landstigningens Normandie, sedan kommer Picardie, sångens vackra Picardie rosorna blommar i Picardie. Och på den tredje dagens afton är jag i Finistère(...)."
Jag som kan min franska geografi kan inte låta bli att undra hur Bodil åkte för att passera Normandie innan Picardie på väg från Sverige till Finistère. Men som sagt, man ska inte märka ord och aldrig syna en bra story. Jag kom bara av mig i tankens resa. Kanske var det på Opalkusten som gullvivorna växte. Mer om den kusten i morgon.