Anna Gavalda
En sak som är trevlig med att åka tunnelbana i Paris på morgonen (det finns många otrevliga saker också men de utlämnar jag den här gången) är att man kan spana in vad folk läser för böcker. Väldigt många läser böcker på väg till jobbet på morgonen. I en stor stad som Paris är resvägarna ofta långa. Även om man lyckas rycka åt sig en Metro eller någon annan gratistidning någonstans så går de alldeles för fort att läsa för att räcka hela resan. När man tröttnat på att titta på folk, sova eller slöstirra ut i luften är boken ett bra sällskap i underjorden.
Förra hösten i Paris lästes det (förstås) Da Vinci-koden lite överallt. Och Änglar och demoner bland de som redan läst Da Vinci-koden och tyckte att den var så bra att de ville läsa mer av Dan Brown. Men så var det en annan bok, en riktig tegelsten med ett lite speciellt omslag, som syntes lite överallt. Det var nästan alltid kvinnor som läste den. Kvinnor som såg intressanta ut. Kvinnor som fick mig att tänka: det hon läser vill jag också läsa.
Det var Anna Gavaldas Ensemble c'est tout. Jag har stått och fingrat på den flera gånger i bokhandeln men aldrig kommit mig för att köpa den. Den var lite för stor och tjock. Men nu sist jag var och handlade såg jag att den kommit ut i pocket så då slog jag till. Tänkte börja läsa den nu ikväll. Jag har redan läst en novellsamling av Anna Gavalda - Je voudrais que quelqu'un m'attendes quelque part och den var bra. Jag gillar hennes sätt att skriva och att berätta en historia.
Nu sökte jag precis på Anna Gavalda på Google och ser att båda de två ovannämnda böckerna finns översatta till svenska. Det visste jag inte. På svenska heter de Tillsammans är man mindre ensam och Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Kanske kan vara ett lästips för någon. En recension av boken som jag tänker gå och lägga mig och läsa nu finns här.
Uppdatering: Jag hade fram till nu mest läst positva recensioner, både svenska och franska, av Tillsammans är man aldrig ensam. Men SvD:s Thomas Lunderquist kallar den "pekoral för ynkryggar" och skriver:
"Det är förutsägbar feel good-litteratur för ynkryggar som inte orkar se livet annat än som en töntig romantisk komedi."
Jag väljer att tro på de andra tills jag har bildat mig en egen uppfattning. Jag har ju trots allt spanat in den här boken i Paris tunnelbana.
Förra hösten i Paris lästes det (förstås) Da Vinci-koden lite överallt. Och Änglar och demoner bland de som redan läst Da Vinci-koden och tyckte att den var så bra att de ville läsa mer av Dan Brown. Men så var det en annan bok, en riktig tegelsten med ett lite speciellt omslag, som syntes lite överallt. Det var nästan alltid kvinnor som läste den. Kvinnor som såg intressanta ut. Kvinnor som fick mig att tänka: det hon läser vill jag också läsa.
Det var Anna Gavaldas Ensemble c'est tout. Jag har stått och fingrat på den flera gånger i bokhandeln men aldrig kommit mig för att köpa den. Den var lite för stor och tjock. Men nu sist jag var och handlade såg jag att den kommit ut i pocket så då slog jag till. Tänkte börja läsa den nu ikväll. Jag har redan läst en novellsamling av Anna Gavalda - Je voudrais que quelqu'un m'attendes quelque part och den var bra. Jag gillar hennes sätt att skriva och att berätta en historia.Nu sökte jag precis på Anna Gavalda på Google och ser att båda de två ovannämnda böckerna finns översatta till svenska. Det visste jag inte. På svenska heter de Tillsammans är man mindre ensam och Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Kanske kan vara ett lästips för någon. En recension av boken som jag tänker gå och lägga mig och läsa nu finns här.
Uppdatering: Jag hade fram till nu mest läst positva recensioner, både svenska och franska, av Tillsammans är man aldrig ensam. Men SvD:s Thomas Lunderquist kallar den "pekoral för ynkryggar" och skriver:
"Det är förutsägbar feel good-litteratur för ynkryggar som inte orkar se livet annat än som en töntig romantisk komedi."
Jag väljer att tro på de andra tills jag har bildat mig en egen uppfattning. Jag har ju trots allt spanat in den här boken i Paris tunnelbana.
Kommentarer
Trackback