Cocotte

1 408 fordon brann i natt. Lägg sedan till några skolor, köpcentra och lagerlokaler och ni har en ungefär bild av hur det ser ut. Snart blåser det upp igen. Det är ju snart natt. 395 personer haffades av polisen natten till måndagen. Personer. Det är ordet som Le Monde och Libération använder. Men skulle de inte lika gärna kunna skriva 395 män? Jag tror det.

Både Bodil Malmsten och Natalia Kazmierska undrar var tjejerna tog vägen i förortsupproret. Varför skriver ingen om dem? Enda gången man ser en tjej i upprorssammanhang är i gängen som städer upp dagen efter skriver Bodil. Natalia skriver att det inte har pratas om tjejerna: "För de känns inte så action. De drar inte på sig luvtröjan och sparkar på busskurer. De passar liksom inte in i fantasin om ung, stridsduglig och revolutionär förortsgringo."

Ändå är det tjejerna som har det kanske allra svårast i förorterna. Det finns en massa oskrivna regler och lagar de ska rätta sig efter. Många kan inte klä sig hur som helst, inte röra sig fritt var som helst. För vissa män som känner sig förtryckta av samhället väljer att själva förtrycka. Och ofta är kvinnorna de mest maktlösa. De som förtrycks.  

Mot förortsförtrycket och den manliga kontrollkulturen skapades rörelsen Ni Putes Ni Soumises (Varken horor eller kuvade) 2003. Genom demonstrationer, marscher och uppmaningar vill rörelsen belysa problemen som många kvinnor utsätt för i förortsghettona. Målet var till en början att ingen skulle kunna säga: "Men vi visste inget" om hur situationen ser ut. Ni Putes Ni Soumises, som blivit världskänt, är ett bevis på att det går att väcka uppmärksamhet på förortsproblemen utan att kasta sten på polisen och bränna bilar. Fast det tar längre tid.