Cocotte

Första gången jag var på släktmiddag hos min pojkvän i Auvergne hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Jag flög Ryanair från Västerås på juldagen, tillbringade en inte alltför behaglig natt på golvet på Standsteds flygplats och kom sedan fram till Clermont-Ferrand lite lagom vimsig på förmiddagen någon gång. Dagen efter var det dags för familjens stora julmiddag med alla mostrar, morbröder, kusiner, far- och morföräldrar och jag vet inte allt.

Efter det obligatoriska kindpussande och fördrink med champagne var det dags att sätta sig till bords för att börja äta. Rätt efter rätt seglade in. Så fort man var klar med en tallrik dök det upp en ny. Allt var gott utom sniglarna. Jag klarar inte av att äta sniglar för de har antenner och en konstig konsistens. När även sniglarna (som för min del byttes ut mot rökt lax) var avklarade dök det upp ett glas med sorbet. Som man hällde alkohol över. Åh vad skönt med en så liten efterrätt tänkte jag. Jag hade nog inte klarat av en massa tårtor och grejor.
- Har ni sådant i Sverige också, frågade någon. 
- Vaddå? Sorbet? Javisst, det finns i en massa olika smaker, svarade jag.
- Nej jag menade det här, det vi som kallar un trou normand, ett normandiskt hål, att man mitt i måltiden tar en liten paus och äter en liten sorbet med alkohol för matsmältningen.
- Mitt i måltiden? Kommer det mera?
Allmänt skratt bredde ut sig.

Sniglarna, laxen, salladen, gåslevern, äggen och jag vet inte allt vi hade ätit var ju bara förrätterna. Sedan dök det upp kött och gratänger och nu kommer jag inte ihåg vad det var. Till efterrätt, den riktiga desserten fanns det, förutom den välfyllda ostbrickan, en rad olika pajer och den klassiska julkakan bûche de Noël. Men så åt vi också i princip i tolv timmar. Från tolv till tolv. Med paus för lite kortspel, bensträckare och mycket prat. Och fast jag egentligen var mätt innan det normandiska hålet så lyckades jag nog få i mig det mesta av det andra också utan någon större smärta.

Sedan dess har jag hunnit klämma ett par till stora släktmiddagar och börjar bli van. Och jag har lärt mig att aldrig ta om av någonting hur gott det än är för det kommer alltid mera.