Semester
Gotland är vackert. Vädret har fint än så länge. Trots att vi är här. Peppar peppar. Vi har badat i träsket och i brottet. Norra Gotland. Nu vid ett trådlös nätverk på Fårö. Internet bland raukarna. Det är fint.
En vacances
Håll ut. Snart kommer vi med kylan och regnet.
Trevlig sommar nu åker jag på semester!
Väderförbannelsen
Nästa gång han kom var det januari. Första dagen snöstorm, resten av dagarna massor av minusgrader och kindbitande Göteborgsvind. Trots det ville han komma tillbaka.
Han kom en midsommar. 2004. Det var kallt och regnet låg i luften men jag och min familj envisades ändå med att vi skulle äta ute på altanen. På midsommar äter man ute förklarade vi och satte på oss våra fleecejackor. Han nickade oförstående, huttrade och åt lite sill.
Förra sommaren bilade jag, pojkvännen och fyra franska kompisar runt i Sverige och Norge. Eftersom jag bodde i Västerås för tillfället skulle de andra hämta ut hyrbilen på Skavsta flygplats och sedan komma till mig och sova första natten i Västerås. Under dagen när jag väntade på att de skulle komma var det soligt och varmt. Men framåt kvällen, ungefär samtidigt som Ryanairs flight från Paris Beauvais gled ner på Stockholm Skavsta, slog det om. Det blev grått. Och kallt.
Jag sa: Det har varit fint väder hela veckan. Soligt och varmt. Jag lovar.
Pojkvännen sa: Oui, oui, ma chérie, det där har jag hört förut.
Vi lämnade Västerås och åkte genom ett regnigt Dalarna. Vi passerade Åreskutan men såg ingenting för det var alldeles mulet. Sedan åkte vi in i Norge. Där sken solen och vi hade vackert väder längst hela norska kusten. Glittrande fjordar och varma vindar. Ända upp till Polcirkeln.
Norge - 27 grader
Sedan passerade vi riksgränsen och åkte in i Sverige. Plötsligt var bilden annorlunda. Närmare bestämt såhär:
Sverige - 8 grader
I morgon åker vi till Sverige igen. Vi ska bila upp. Första veckan ska vi vara på Gotland, i huset mina föräldrar hyrt en vecka varje sommar sedan min bror och jag var ganska små. Vi brukar ha tur med vädret på Gotland. Sol och bad. Det hör till. Mina föräldrar har sagt på skämt till fransmannen att det kanske inte är en så bra idé att han kommer trots allt. Med tanke på hans otur med vädret.
Det är torka på Gotland just nu. Det har inte regnat sedan midsommar och det är varmt. Jag antar att de gotländska bönderna gnäller mindre än de franska, men de måste ändå vara rätt glada att vi kommer. Ja, för klicka här så får ni se själva vad det är vi kommer med.
Det verkar onekligen vara så att det vilar en väderförbannelse över oss. Jag är bara lite osäker på om förbannelsen vilar över honom eller över mig själv för att jag till varje pris vill visa upp mitt Sverige från dess bästa sida. Kan vara bra att veta utifall att vi går till en sådan där väderförbannelsebrytare.
Och sedan undrar jag vad som skulle hända om vi flyttar till Sverige? Översvämningar och olycka? Eller kanske till och med en ny istid?
Jag bara undrar.
Guldet blev till sand
Västeråsblogg
Det var ju kul, men undrar hur den har hamnat där? Jag är visserligen född och uppvuxen i Västerås, men bloggens lokalanknytning känns ganska begränsad.
Det ska jag förstås genast ändra på. Här kommer en bild på Svartån:
Vackra Västerås i juli 2005
Jag gillar Västerås. Samtidigt är jag glad att jag lämnade Västerås efter gymnasiet. Det krävdes att jag skulle flyga och fara runt i världen lite för att kunna det se det fina med min gamla hemstad.
Så, det var den lokalanknytningen. Vill ni läsa en mer lokal Västeråsblogg, som ofta innehåller fina bilder och lokalhistoria, tycker jag att ni ska surfa vidare till Anderslif.se.
La Plage de Saint-Quentin
Staden jag bor i ligger två timmars bilresa från havet. Här finns, till skillnad från nästan överallt i Sverige, inga badsjöar i närheten. Den enda sjön som ligger hyfsat nära är en konstgjord badsjö i en liten grannstad. Jag har aldrig varit där, men att betala inträde för att få trängas med en massa andra i en liten konstgjord sjö känns inte speciellt lockande. Framför allt när man som jag är uppäxt bara några (långa) stenkast från Mälaren.
Det finns alltså inga naturliga stränder eller badplatser att tillgå. Däremot finns det uppenbarligen driftiga personer. Personer som en gång tänkte i banorna: "Vi kan inte få hit havet, men en strand kan vi väl fixa i alla fall." Därefter åkte de och hämtade en hel massa sand, hällde ut den på torget, och vips så var Saint-Quentins strand skapad.
Nej, ärligt talat känner jag inte till strandens historia. Vad jag vet är att varje år, från början av juli till mitten av augusti, omvandlas Saint-Quentins största torg, La Place de l'Hôtel de Ville, till en sandstrand med pooler, palmer och vattenrutschbana.
--
Jag tycker att idén är kul. Det har tydligen en del andra franska städer också tyckt, och strand-mitt-i-stan-konceptet finns numera på flera ställen, bland annat i Paris och den högra Seinekajens Paris-Plage. Däremot kan jag väl erkänna att jag personligen inte går och badar på torget. Jag är kanske inte riktigt tillräckligt exhibitionistiskt lagd för att springa runt i bikini mitt i stan. Sedan är det mest tänkt för barn också och jag är visst inget sådant längre.
För de lite mindre bad- och sandsugna, och för övervakande föräldrar finns det uteserveringar med strandutsikt. Dit var det ingen rusning när jag tog det här kortet, men om man nu ska hitta något uteliv i Saint-Quentin är det i vanliga fall på torget man ska börja leta.
Inte nog med att här finns strand på sommaren förresten. På vintern byts stranden mot snö och torget fylls av julmarknad, skridskobana och en uppbyggd pulkabacke. Minsann.
--
Vinter på torget
Saint-Quentin är varken Frankrikes vackraste eller mest levande stad. Här finns inte speciellt många sevärdheter i krokarna och staden ligger inte i speciellt natursköna områden. Men jag tycker ändå att det är en stad som är bra på att göra det bästa av vad den har. Och det ska den väl ha credit för.
Ma pastèque et moi
Att promenera med en jättemelon är tydligen inte speciellt vanligt här. Det var minst två bilar som tutade och kanske tre personer på gatan som kommenterade min melon. Jag förstår inte riktigt uppståndelsen. Det var ju bara en jättemelon. Okej om jag hade promenerat omkring naken med två jättemeloner, då kanske kommentarerna hade varit befogade. Men nu var det ju faktiskt bara en jättemelon. En tung en.
Del av min numera slaktade jättemelon
Aj
Etre et avoir
En av de första filmerna jag kom att tänka på var den franska dokumentären Être et avoir, eller Att vara och att ha - en lovsång till livet som den fick heta på svenska.
Jag såg den filmen på bio en kväll i Montréal. Det var en fransk kompis som ville gå och se den. Jag hade inte hört talas om filmen innan och kände mig från början inte speciellt lockad av att ge mig ut i den kanadensiska vinterkylan för att gå och se en dokumentärfilm. Dessutom kommer jag ihåg att vi hoppade av på fel tunnelbanestation och var tvungna att gå jättelångt på snöiga, iskalla gator innan vi hittade rätt. Men väl inne på bion tinade jag snabbt upp. För Etre et avoir är en varm film som kan få vilken istapp som helst att smälta.
Filmen följer en skolklass i en liten skola på den franska landsbygden under ett läsår. Man får följa barnens, som är mellan 4 och 11 år, och den vänlige, pedagogiske lärarens vardag. De glada stunderna och de lite mindre glada stunderna.
Det är ingenting för den som är sugen på en actionfilm. Livet i byn går, precis som filmen, i ett makligt tempo. Men filmen är fylld av fina personporträtt, rörande scener, charmiga barn och vackra bilder. Jag gillade den jättemycket.
Etre et avoir spelades in i en liten sömnig fransk by med dryga 200 invånare, närmare bestämt Saint-Etienne-sur-Usson i Auvergne, mitt i Frankrike. Då, den där vinterkvällen i Montréal när jag såg filmen visste jag inte att jag några månader senare skulle träffa en fransman som kom från en annan auvergnsk by, bara några mil från Saint-Etienne-sur-Usson. Det vet jag nu. Och jag har varit i Saint-Etienne-sur-Usson. Två gånger till och med. Första gången fanns där en liten utställning om filmen inne i festsalen, precis bakom den typiska bybaren. Nu, fyra år efter att filmen hade premiär, verkar livet återtagit sin gamla vanliga lugna gång i byn. Filmfestivaler i Cannes och biosuccé med miljontals besökare känns väldigt långt borta när man besöker Saint-Etienne-sur-Usson.
-
Byskolan i Saint-Etienne-sur-Usson, känd från filmen Etre et avoir.
Fotograferad av mig i juli 2006.
Tidvatten
Till exempel den här bilden som var den enda jag orkade ta på stranden igår:
När vi kom la vi oss inte alls långt från strandkanten. När vi gick var havet långt, långt bort i fjärran, som på bilden. Inte undra på att jag ser ut som en misslyckad version av den danska flaggan idag, vi var trots allt på stranden mer än halva dagen och när jag kom var jag vitare än sanden.
Idag har jag i alla fall införskaffat mig en ny solspray. Faktor hög. Usch vad dyr den var. Solskyddskrämer borde inte vara så dyra tycker jag. Ur folkhälsosynpunkt borde det ju vara att föredra att alla smörjer in sig ordentligt och inte får cancer och rynkor och annat hemskt, eller hur?
Om ni undrar vem de fula tårna i förgrunden tillhör kan jag tala om att de minsann är mina. Jag är lite missbildad. Det har jag alltid varit. Med tossiga tår och Kalle Anka-breda fötter är det inte lätt att hitta skor kan jag tala om. Men, men, ska man nu vara missbildad någonstans är tårna ändå ett rätt tacksamt ställe att vara det på...
Chez le dentiste
Jag visste att jag hade hål. Och jag vet att när man har hål i tänderna ska man inte vänta med att gå till tandläkaren. Ändå har jag gjort det. Och så har jag känt mig dum för att jag har väntat. Och så har jag väntat lite till för att jag har känt mig så dum som har väntat. En ond cirkel. Inte att rekommendera.
Tre stycken hål hade jag, och det var ju verkligen inte bra, men å andra sidan hade jag målat upp en hel rad olika skräckscenarier där tandläkaren bland annat talade om för mig att jag hade hål i varenda tand och att det enda som återstod att göra var att dra ut alla tänder och ge mig en gom löständer som låg och hackade i ett glas. Så illa var det faktiskt inte. Men jag får komma tillbaka och laga efter att tandläkaren, och jag själv, har kommit tillbaka från semestern. Vi får väl se om jag är lika hyper stressée (tandläkarens ordval) då som jag var idag.
20 euro fick jag för övrigt betala för en undersökning med lite pet, mojs och röntgen och sådant. Fast jag tror att min privata sjukförsäkring (mutuelle) ersätter det.
Olycka
Rödvit röra
Några smärre missöden dock. Bland annat en hel del bilköer för att komma in till och ut från Fort Mahon Plage, men det var inte bara vårt fel. Ja, och sedan att jag numera har en baksida som ser ut som en misslyckad variant av danska flaggan. Alltså, ojdå, jag har visst bränt mig. Att jag aldrig lär mig. Ändå smörjde jag in mig både innan jag åkte och flera gånger på stranden. Men jag hade bara solskyddsfaktor 10 dum som jag är. Så nu lider jag pin igen. Lite som Bernard i Mentos Ice-reklamen.
Ta mig till havet
Är tillbaka i kväll. Ta lite mer tårta så länge.
Tårtkalas
När jag höll på krångla med mina datorproblem lovade jag ju att alla som kom med tips skulle få tårta. Man ska hålla vad man lovar.
Eftersom ett riktigt tårtkalas med riktig tårta riskerar att bli lite krångligt, framför allt eftersom alla är så utspridda, tänkte jag att jag får bjuda på lite bloggtårta så länge. Jag hade ingen egen bra bild på en tårta så jag gjorde en google-bildsökning på "jättetårta". Google hittade inga lockande bilder men frågade artigt: Ville du egentligen söka efter "jättetuttar"?
Nej, det ville jag faktiskt inte.
I birst på jättetårta (och jättetuttar) funkar väl en klassisk jordgubbstårta? Säg till om ni har andra önskemål. Allt går att fixa.
Varsågoda!
Ta hur mycket ni vill. Det finns så det räcker till alla. De som kom med tips har förstås förtur men alla får tårta. Bara det faktum att ni hittat hit är ju värt att fira.
Och alla som tycker att en fejkad bloggtårta inte känns tillräckligt är förstås välkomna hit till den franska (bebyggda) obygden på ett riktigt tårtkalas. Säg till en stund i förväg bara så jag hinner baka...
(Tårtbilden kommer från Tasteline. Där har de mycket smarrigt.)
Nystart
Inte riktigt fullständiga än. Men det kommer. Man måste ju börja någonstans.
Och nu kan jag kopiera och klistra in igen:)
Och nu kan jag kopiera och klistra in igen:)
Och nu kan jag kopiera och klistra in igen:)
Och nu kan jag kopiera och klistra in igen:)
Jag är skyldig en hel massa tårtor nu.
Datorproblem
Fast alltså, förlåt, men tyvärr verkar det inte ha hjälpt...
Jag har nu varit på Microsoft Update och hämtat hem uppdateringar. Jag har gjort en scan med Windows Defender (den hittade två grejer som togs bort men problemet återstår). Jag har aktiverat Windows brandvägg, avinstallerat Norton och istället installerat Grisofts gratisantivirus. Grisoft har precis avslutat sin genomgång och den hittade ingenting.
Jag kan fortfarande inte klistra in något annat än en printscreen. I Word till exempel klistrar den in följande:
Den bild som Word klistrar in i dokumentet om man tryker på klistra in
Alltså den klistrar in en print screen som görs i samma sekund som jag klistrar in. Går man in i urklipp och kollar ligger där hela tiden två print screen och datorn säger att det inte finns plats för att lägga in fler. När jag trycker på urklippsfunktionens "Radera allt" är urklipp tom en sisådär kvarts sekund och sedan ligger där två nya, färska printscreen igen.
Nu vet jag inte vad jag ska hitta på. Mitt hår har jag ju redan slitit av. Kanske ska jag ominstallera Norton? Det hjälpte ju ett tag förra gången...
Tips mottages förstås mer än gärna. Alla tips (oavsett om de fungerar) belönas med tårta.
Femfaldig lista
Fem saker i min frys:
1. Ett paket glasspinnar från Lidl inköpta värmeböljan till ära.
2. Isbitar.
3. Köpehallon.
4. En gammal soppa som nog borde ha ätits upp för länge sedan, men nu är det ju inte soppväder.
5. Kycklingfilé.
Fem saker i min garderob:
(Nu har inte vi någon garderob för tillfället men väl några hyllor och ett järnrör. Det funkar det med.)
1. En röd klänning som jag tänkte ha på bröllopet jag ska på i augusti trots att jag har fått höra att om man bär rött på bröllop betyder det att man strulat med brudgummen (vilket jag verkligen inte har).
2. Min lilla behändiga sovsäck som ryms i weekend-handväskan.
3. Pojkvännens skjortor som jag inte stryker till hans mammas förvåning.
4. En hel del vinterkläder som skulle kunna ligga någon annanstans nu när det är 35 grader varmt hela tiden.
5. En kavaj som borde tvättas.
Fem saker i min bil:
(Gamla Clio är visserligen inte min, men mitt namn står på försäkringen och jag är den som oftast tar ut henne på promenad.)
1. En gosedjursnyckelring i form av en Sankt Bernardshund (present från pojkvännens farmor efter att hon varit på bussresa i Alperna).
2. En bunt Frankrikekartor från Michelin.
3. Två vulkanstenar från Auvergne.
4. En hårsnodd runt växelspaken som pojkvännen vill att jag ska ta bort eftersom det faktiskt inte är någon "tjejbil".
5. Några flaskor vatten "utifall att hon skulle börja brinna". (Très rassurant...)
Fem saker i min handväska:
1. Plånbok med alldeles för mycket småcentimesmynt.
2. Kamera (alltid redo).
3. Ett gäng använda metrobiljetter som borde kastas.
4. Penna och anteckningsbok.
5. Oups, pojkvännens plånbok upptäckte jag nu när jag tittade efter. Inte så bra eftersom han kör bil till jobbet och dessutom behöver han pengar till fredagens apéritif.
Voilà. Datorn scannar fortfarande men än har den inte hittat något lurt...
Bildat
Copy-paste-sjukan
Jag som trodde att vi var botade. Så enkelt var det tydligen inte. Nu har datorn återtagit sina dåliga vanor igen.
Jag kan inte koppi-pejsta! (Det ser nästan finskt ut när jag skriver det så...) Jag blir tokig. Jag sliter mitt hår som tjurfäktaren i Tjuren Ferdinand. Vare sig om jag använder mig av ctrl-c, ctrl-x, ctrl-v, högerklick, de små symbolerna eller redigeramenyn fungerar det. Klistrar jag in i Word, Photoshop eller liknande gör datorn automatiskt en print screen av sidan där jag är och klistrar in den istället för det jag kopierat eller klippt ut. I Internet Explorer kan jag inte klistra in alls. Antagligen för att det inte går att klistra in en print screen här bara så där.
Men så ibland funkar det plötsligt. Ett litet tag. Som ett litet ljus i mörkret, en svalkande vind i värmen. Plötsligt kan jag klistra in vad jag vill, och allting är som vanligt igen. Men de lyckostunderna kommer inte speciellt ofta och varar inte speciellt länge. Sedan återgår jag till hårslitningen.
Jag trodde att vi hade fått virus (inte ens en länk kan jag kopiera, jag får skriva in manuellt) och att jag lyckats bota det. Men nu vet jag inte längre. Ett återfall? Jag har Norton anti-virus och han hittar ingenting den här gången. Förut hittade han grejer och allting var frid och fröjd ett tag.
Är det någon som har haft samma problem och vet hur man blir frisk? Så här blir det när jag klistrar in i Photoshop till exempel (och nej jag har inte tryckt på Print Screen, bara på Paste):
Print screen, på print screen, på print screen...
Tour de France
Vi hade ju som sagt Tour de France på besök här för ett tag sedan. Jag visserligen inte i stan, men lite koll har jag ju ändå. De cyklade nämligen förbi bara en liten gata ifrån där vi bor. Längs med Route de Guise och vidare genom den nybyggda rondellen över järnvägs- och kanalbron och så i mål på Champs-Elysées. För jo, vi har faktiskt Champs-Elysées här också. Något mindre pampigt och välbesökt än vad det är i Paris. Glamourfaktorn och lokalhyran per kvadratmeter är något lägre också. Men namnet är detsamma.
--
I väntan på cyklisterna på Les Champs-Elysées de Saint-Quentin
(Korten är tagna av pojkvännen som dagen till ära fick eftermiddagen ledig från jobbet. Det går att klicka för att få en större version.)
Tour de France är ett stort reklamjippo. Dels för alla de företag som sponsrar och har sina reklambilar med snygga tjejer som kastar saker till publiken innan cyklisterna rullar förbi i full fart och dels för städerna där cyklisterna trampar i mål. Etappstäderna. För Saint-Quentin var Tour de France årets stora händelse. Självklart har man velat kosta på. Visa staden från dess bästa sida. På tv såg man stadshuset, glada människor och stranden på torget, som för övrigt var Frankrikes första uppbyggda strand inne i en stad, långt för Paris Plage.
Det var just ur pr-synpunkt som jag förundrades lite över att de valde att låta touren passera just på gatan här vid oss. Om man nu vill visa upp staden från dess bästa sida är det kanske inte här man ska hålla till. Det är nämligen en rätt ful gata, som till största del består av gamla slitna, igenbommade tegelbyggnader som en gång var delar av stadens textilindustri. Nu står de och förfaller. Bokstavligt talat.
Men å andra sidan, någonstans måste de ju passera för att komma i mål. Och staden har gjort sitt bästa för att dölja sina skavanker. Det började med de häckande cyklisterna. Sedan klistrade de upp stora pappersfjärilar på en av de slitna fabriksfasaderna. En gul fjäril, gul som ledartröjan. En grön, som poängtoppströjan. En vit- och rödprickig och så vidare.
Och så en morgon höll jag nästan på att köra av vägen av förvåning. Mitt i gatan hade de plötsligt smällt upp en stor skulptur. En skulptur föreställandes en kamera. En gul kamera med fingrar som knäpper ett kort på just gatan kameran blickar ut över. Jag är visserligen lite osäker på om den gula kameran verkligen gör gatan finare. Men tja, vad ska man säga, den syns ju i alla fall...
Tour de France-kameran är här för att stanna
Varmt
Det har varit helt vindstilla, kvavt och solgassigt hela dagen. Men nu börjar det blåsa upp. Det luktar sommaråskväder. Blixtrar och dunder. Magiska under.
De franska makthavarna har lärt sig en läxa efter värmeböljan 2003. Den ökända canicule de 2003 , då uppemot 15 000 personer uppskattas ha dött av värmen. Mest äldre. Nu vidtas åtgärder. Gamlingar som dricker vatten visas på nyheterna varje dag. Borgmästaren i vår lilla stad skickade ut informationsblad som sa att om vi var gamla och ensamma skulle vi kontakta rådhuset, la mairie, så skulle de se till att någon kommer och ser efter oss när vi svettas.
Hade jag kunnat ta kort när jag kör bil hade jag fotat de digitala skyltarna över motorvägen som talar om att det är varmt och uppmanar oss att dricka. Mycket.
Jag svettas och längtar efter svalkande mälardopp. Här finns inget hav och inga riktiga sjöar i närheten. Däremot har de byggt upp en strand på torget. La Plage de Saint Quentin. Mer om den en annan gång.
Bilden har jag lånat från Saint-Quentins hemsida
Skalla som Zidane
Klicka här för att spela.
Havsbaden
I Sverige!
På Hotell Havsbaden i Grisslehamn.
Vi åkte från Bryssel Charleroi igår kväll och sov hos min bror och hans sambo i natt. Lille Elliott väckte oss klockan sex och sedan åkte vi hem till mina föräldrar för att överraska pappa på hans 60-årsdag. Han blev överraskad. Minst sagt. Det var roligt.
Solen skiner. Himlen blå. Och blåbären likaså. Heja Sverige. Och heja Frankrike. Idag är det den franska nationaldagen.
Bilbrännan
Min Tour de France-bränna är dock inte speciellt jämn. Den omfattar nämligen bara vänster arm.
Clio-effekten kallas det.
Eller "det-är-över-trettio-grader-varmt-och-stekande-sol-ute-och-du-åker-landet-runt-i-en-bil-utan-luftkonditionering-effekten".
Ja, alltså, jag tänkte inte på att man blir bränd av att åka med nedvevad ruta. Men det blir man kan jag tala om.
Nästa gång jag åker ut och åker måste jag nog försöka hitta en engelsk bil. Med ratten på fel sida. För att få jämnvikt på brännan vill säga. Lite jobbigt att sitta på fel sida när man ska betala motorvägstullarna bara.
Med Gamla Clio vid péagen
Fotboll, fans och min egen Tour de France
Istället var jag i Normandie. Någon dag senare kom Tour de France till Normandie. Då var jag i Lille. I helgen var jag i Paris. Såg Susanne Kallur vinna en Golden League-tävling på Stade de France, vandrade längs med Seine och Ile de la Cités upplysta byggnader i natten, besökte det tekniska museet Cité des Sciences med tre ingenjörer.
Vi velade fram och tillbaka om vi skulle stanna i Paris igår natt. För att se finalen och festen live på Champs-Elysees. Vi bestämde oss för storbildsskärmen på torget i Saint-Quentin i stället. Vi var många där med, men inte så där hysteriskt trångt och bökigt som det ofta blir i Paris. Minst fem personer dog i det franska firandet av vinsten i semifinalen. Vi var i Arras då. Även där var det stökigt. Det började bra med folk som badade i fontänerna, tutande bilar, sjungande fransmän och vajande flaggor. Sedan blev det livligare och livligare. Mer och mer intensivt. De bilar som tutandes kördes runt torget stoppades av gäng som roade sig med att skaka bilarna, lyfta dem och ta sats för att springa upp på motorhuven och sedan hoppa från motorhuven upp på biltaket. Bilägarna blev förstås sura för de bucklorna på taket. Men det fanns inte så mycket de kunde göra, de som skakade och hoppade var för många.
Några mil bort, i Lens, föll en 20-årig flicka från ett bilfönster med sin flagga. Hon dog.
Men på de allra flesta håll var firande bara ett firande. Glädjetjut och biltut. "On est en finale, on est en finale..." sjöngs det med samma melodi som Segern är vår.
Tv-profilen Cauet, som för övrigt är från Saint-Quentin, en av "våra" få kändisar, lanserade i sitt program en sång som vars text är "Zidane il va marquer, Zidane il va marquer..." Den gick hem minst lika mycket som I love you, Ich liebe dich, Zlatan Ibramhimovic och sjöngs överallt i landet. Och Zidane il a marqué (marquer betyder göra mål), men i slutet av matchen skulle sångens text kunna göras om till "Zidane il a craqué". För det brast för honom. Craque, bom, skalle i magen. Journalisterna vill så gärna veta varför. Vad sa Materazzi? Diskussionen i fransk tv igår lutade åt at han sagt något om hans mamma. Engelsk press säger att han kallade honom terrorist. Men egentligen spelar det ju ingen roll. Man får inte göra så. Jag tycker att Zidane ska komma fram ur sitt gömställe och be om ursäkt. Även om ingen egentligen ber honom om det. För att Zidane ska få behålla sin hjältestatus letar man efter andra syndabockar. Materazzi, fjärdedomarens video, fulspelande italienare i största allmänhet.
Förbundskaptenen Domench sa på nyheterna i morse att om han får bestämma ska landslaget inte paradera på Champs-Elysées. En förlust är inget att fira. Men Domench, svälj din stolhet nu. En andraplats är stort och fotbollen vore inget utan fansen. Kan du inte ge dem bucklan, ge dem åtminstone paraden.
Nej, nu måste jag åka till Nancy.
Men Ziziou...
Det skulle bli fest hela natten. Det skulle jublas, bilarna skulle tuta, flaggorna skulle vaja, fyrverkerierna skulle smälla.
Det blev inte så.
Vi är redan hemma. Det är tyst på gatorna.
Och Zidane. Stjärnan. Hjälten. Förebilden för miljoner barn. Och vuxna. Det skulle inte sluta så här.
Han skulle gå av fotbollsscenen som en hjälte. Leva lyckligt på sina intjänade fotbollsmiljoner och feta reklamkontrakt. Inte skalla en italienare i bröstet. Oavsett vad italienaren sa eller gjorde.
Tråkigt.
Men han har gjort mycket annant fint. Zizou. Kanske kan vi glömma skallen. Och hylla hela laget. Att ta sig till vm-final är fantastiskt. Semifinalfesten var enorm. Merci les Bleus! Merci.
Ute på vägarna
Från Västmanland till Auvergne
Jag lovade en bild av utsikten från terrassen eller sovrumsfönstret i sommartid. Men det går inte. Inga bilder gör den rättvisa. Huset ligger på en höjd. I ensamt majestät blickar det ut över Puy de Dôme-departementets kuperade jordbrukslandskap och ner över den fridfulla byn med sin stenkyrka i mitten. Man ser långt. Åt alla håll. I förgrunden finns solrosfälten, som när som helst kommer slå ut och i samlad trupp vrida sina gula blomblad mot solen. I bakgrunden anar man Centralmassivets berg och sedan länge slocknade vulkaner. Mitt i Frankrike. Mitt i lugnet. Men långt ifrån mitt i smeten.
Men som sagt, något utsiktskort lyckades jag inte ta. Kanske har pappa lyckats bättre. Pappa Razzo kallar vi honom. Han har ständigt kameran redo. Knäpper och knäpper. Sådan far, sådan dotter tycker fransmannen som suckar varje gång jag plockar fram kameran. Jag tycker att jag skulle kunna knäppa mycket mer.
Föräldramötet gick bra i alla fall. Kommunikationen var inte helt okomplicerad, men det gick. Mina föräldrars skolfranska är inte alldeles igenrostad. Med hjälp av den och de franska föräldrarnas ansträngning att tala långsamt och förklarande samt mina och fransmannens översättningar fram och tillbaka, på franska, engelska och svenska, klarade vi oss bra. Jag tror att alla är nöjda och glada, utom möjligen vissa släktingar som hade hoppats att vi skulle offentliggöra en förlovning och bjuda dem på bröllop i Sverige. En annan gång kanske.
Jag tror att det var en upplevelse för mina föräldrar. Precis som det var för mig första gången jag var där för snart tre år sedan och som det egentligen fortfarande är för mig varje gång jag kommer dit. Det är annorlunda trots allt. Vi är inte från landet. Vi har inte en stor och samlad släkt. Vi har inga gamla lador med skördetröskor och gamla, uttjänta bilar. Vi är inte från Frankrike.
Mina föräldrar har rest en hel del i Frankrike. Bilat genom igenbommade sömniga franska byar. Nu har de fått möjligheten att få komma bakom de stängda fönsterluckorna i en by dit turister inte hittar. Och kommer man bakom en lucka öppnar sig genast flera. För i byn bor inte bara föräldrarna utan även far- och morföräldrar och en hel bunt morbröder och mostrar. Det har sin charm. Bylivet.
Och så maten förstås. Den franska maten. Mer om den någon annan gång, det här inlägget är redan för långt.
Det luktade lavendel
Hallonen var mogna i trädgården
Solros på franska heter tournesol eftersom de vrider sig efter solen. Men jag undrar om det inte är efter utsikten de egentligen vrider sig...