Cocotte

Jag lovade en bild av utsikten från terrassen eller sovrumsfönstret i sommartid. Men det går inte. Inga bilder gör den rättvisa. Huset ligger på en höjd. I ensamt majestät blickar det ut över Puy de Dôme-departementets kuperade jordbrukslandskap och ner över den fridfulla byn med sin stenkyrka i mitten. Man ser långt. Åt alla håll. I förgrunden finns solrosfälten, som när som helst kommer slå ut och i samlad trupp vrida sina gula blomblad mot solen. I bakgrunden anar man Centralmassivets berg och sedan länge slocknade vulkaner. Mitt i Frankrike. Mitt i lugnet. Men långt ifrån mitt i smeten.

Men som sagt, något utsiktskort lyckades jag inte ta. Kanske har pappa lyckats bättre. Pappa Razzo kallar vi honom. Han har ständigt kameran redo. Knäpper och knäpper. Sådan far, sådan dotter tycker fransmannen som suckar varje gång jag plockar fram kameran. Jag tycker att jag skulle kunna knäppa mycket mer.

Föräldramötet gick bra i alla fall. Kommunikationen var inte helt okomplicerad, men det gick. Mina föräldrars skolfranska är inte alldeles igenrostad. Med hjälp av den och de franska föräldrarnas ansträngning att tala långsamt och förklarande samt mina och fransmannens översättningar fram och tillbaka, på franska, engelska och svenska, klarade vi oss bra. Jag tror att alla är nöjda och glada, utom möjligen vissa släktingar som hade hoppats att vi skulle offentliggöra en förlovning och bjuda dem på bröllop i Sverige. En annan gång kanske.

Jag tror att det var en upplevelse för mina föräldrar. Precis som det var för mig första gången jag var där för snart tre år sedan och som det egentligen fortfarande är för mig varje gång jag kommer dit. Det är annorlunda trots allt. Vi är inte från landet. Vi har inte en stor och samlad släkt. Vi har inga gamla lador med skördetröskor och gamla, uttjänta bilar. Vi är inte från Frankrike. 

Mina föräldrar har rest en hel del i Frankrike. Bilat genom igenbommade sömniga franska byar. Nu har de fått möjligheten att få komma bakom de stängda fönsterluckorna i en by dit turister inte hittar. Och kommer man bakom en lucka öppnar sig genast flera. För i byn bor inte bara föräldrarna utan även far- och morföräldrar och en hel bunt morbröder och mostrar. Det har sin charm. Bylivet.

Och så maten förstås. Den franska maten. Mer om den någon annan gång, det här inlägget är redan för långt.