Cocotte

Bloggandet hinns inte riktigt med just nu. Sitter och matar in adresser i min GPS och ska när som helst bege mig ut på vägarna igen. Tour de France passerade Saint-Quentin i onsdags. Jag var inte här. När det för en gångs skull händer något här var jag någon annanstans. Inte för att jag egentligen bryr mig speciellt mycket om cyklisterna i Tour de France, men det hade varit roligt att se allt runtomkring om inte annat.

Istället var jag i Normandie. Någon dag senare kom Tour de France till Normandie. Då var jag i Lille. I helgen var jag i Paris. Såg Susanne Kallur vinna en Golden League-tävling på Stade de France, vandrade längs med Seine och Ile de la Cités upplysta byggnader i natten, besökte det tekniska museet Cité des Sciences med tre ingenjörer.

Vi velade fram och tillbaka om vi skulle stanna i Paris igår natt. För att se finalen och festen live på Champs-Elysees. Vi bestämde oss för storbildsskärmen på torget i Saint-Quentin i stället. Vi var många där med, men inte så där hysteriskt trångt och bökigt som det ofta blir i Paris. Minst fem personer dog i det franska firandet av vinsten i semifinalen. Vi var i Arras då. Även där var det stökigt. Det började bra med folk som badade i fontänerna, tutande bilar, sjungande fransmän och vajande flaggor. Sedan blev det livligare och livligare. Mer och mer intensivt. De bilar som tutandes kördes runt torget stoppades av gäng som roade sig med att skaka bilarna, lyfta dem och ta sats för att springa upp på motorhuven och sedan hoppa från motorhuven upp på biltaket. Bilägarna blev förstås sura för de bucklorna på taket. Men det fanns inte så mycket de kunde göra, de som skakade och hoppade var för många.

Några mil bort, i Lens, föll en 20-årig flicka från ett bilfönster med sin flagga. Hon dog.

Men på de allra flesta håll var firande bara ett firande. Glädjetjut och biltut. "On est en finale, on est en finale..." sjöngs det med samma melodi som Segern är vår.

Tv-profilen Cauet, som för övrigt är från Saint-Quentin, en av "våra" få kändisar, lanserade i sitt program en sång som vars text är "Zidane il va marquer, Zidane il va marquer..." Den gick hem minst lika mycket som I love you, Ich liebe dich, Zlatan Ibramhimovic och sjöngs överallt i landet. Och Zidane il a marqué (marquer betyder göra mål), men i slutet av matchen skulle sångens text kunna göras om till "Zidane il a craqué". För det brast för honom. Craque, bom, skalle i magen. Journalisterna vill så gärna veta varför. Vad sa Materazzi? Diskussionen i fransk tv igår lutade åt at han sagt något om hans mamma. Engelsk press säger att han kallade honom terrorist. Men egentligen spelar det ju ingen roll. Man får inte göra så. Jag tycker att Zidane ska komma fram ur sitt gömställe och be om ursäkt. Även om ingen egentligen ber honom om det. För att Zidane ska få behålla sin hjältestatus letar man efter andra syndabockar. Materazzi, fjärdedomarens video, fulspelande italienare i största allmänhet.

Förbundskaptenen Domench sa på nyheterna i morse att om han får bestämma ska landslaget inte paradera på Champs-Elysées. En förlust är inget att fira. Men Domench, svälj din stolhet nu. En andraplats är stort och fotbollen vore inget utan fansen. Kan du inte ge dem bucklan, ge dem åtminstone paraden.

Nej, nu måste jag åka till Nancy.