Cocotte

Nej de har inte ringt. Och ja telefonen funkar fortfarande.

Jag har en känsla av att jag inte kommer att få jobbet. Det känns liksom lite snopet att ha gått i genom fyra grillningsintervjuer och så blir det ingenting av det hela. Samtidigt tvivlar jag lite på om det verkligen är rätt jobb för mig. Och sådant lyser väl i genom på anställningsintervjuer om något. Jag kommer självklart bli besviken om de ringer och säger nej, men får jag väl ta det som en spark i rumpan och tänka i genom vad det var som gick fel under intervjun och vad jag kan göra för att undvika det nästa gång. Ja det låter så klokt så klokt, men är mycket lättare sagt än gjort.

Har de inte ringt idag på eftermiddagen ringer jag. Fast vet inte riktigt vem jag ska ringa. De sa liksom "vi hör av oss" och lämnade inga nummer till mig utifall jag ville höra av mig om något. Och jag glömde förstås bort att fråga.

Jag går och väntar på att min mobil ska ringa men den gör ju inte det. Jo en gång ringde det men då var det pappa och det är förstås också trevligt men det var inte det jag ville.

Jag har varit på fyra intervjuer för ett jobb i Paris. Ett finansjobb på en bank. Kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men det verkade intressant, är ett bra företag och framförallt det är ett riktigt jobb och det är vad jag helst vill ha just nu. Den första intervjun tyckte jag inte gick speciellt bra. Men den gick i alla fall så pass bra att jag fick komma tillbaka. Den andra intervjun gick bra och så har jag nästan aldrig känt efter en anställningsinterju eftersom jag alltid ska gå och bli så himla nervös. Den tredje intervjun däremot gick helt åt skogen. Jag tror att han försökte stressa mig med flit för att se hur jag klarade av stress och tyvärr lyckades han alltför bra. Han ifrågasatte alla mina svar, och det är ju rätt normalt på en anställningsintervju och det brukar jag klara av, men den här gången gick det inte alls, jag blev helt ställd och kunde plötsligt inte svara på en enda fråga. Så dumt. Luften bara gick ur mig och jag kunde inte prata franska längre. Eller snarare inte prata alls. Blir så förbannad på mig själv att jag ska bli så osäker och inte våga stå för min svar. Den fjärde intervjun gick väl sådär, den var rätt kort. De sa att de skulle höra av sig i slutet av den här veckan. Men än har det inte ringt.

I natt låg jag och tänkte på att min mobil kanske var trasig. Jag vet ju egentligen att den inte är det men jag blev ändå tvungen att gå upp och testa att ringa till den från den fasta telefonen. Den funkade. Haha. Jag tror att jag är lite fixerad. Undrar om den kanske har slutat fungera sedan pappa ringde vid lunch ungefär. Tror jag ska testa igen. 

Ha, den funkar fortfarande...

Precis som med en inskrivning på arbetsförmedlingen så är rekryteringsprocesserna inte heller särskilt snabba här. Fast det beror förstås på. För det här jobbet har det i alla fall inte varit det. Tror att jag skickade iväg ansökan i slutet av augusti. Efter några veckor ringde de och bestämde en första intervju på koncernens gemensamma rekryteringscentrum några veckor fram i tiden. Ett par veckor efter den intervjun ringde de för att bestämma tid för ytterligare tre intervjuer. På dotterbolaget där jag skulle jobba denna gång. Och nu är vi plötsligt i oktober och jag väntar på ett telefonsamtal. Jag har sökt en massa andra jobb också, så telefonen får gärna ringa och erbjuda mig andra intervjuer också, men just det här samtalet vet jag ju ska komma. Imorgon antar jag. Undrar om telefonen funkar imorgon också.

Ibland kan jag bli tokig på att allting ska ta så lång tid här. När jag kom tillbaka till Sverige sist jag var hemma bestämde jag mig för att skriva in mig på Arbetsförmedlingen. Eftersom jag inte hade något jobb verkade det ju rätt rimligt. Jag kollade först in Arbetsförmedlings hemsida och fick där reda på att jag kunde fylla i ett formulär med diverse frågor om mig och mina erfarenheter innan jag tog kontakt med ett kontor så skulle allt gå lite snabbare. Det gjorde jag. Sedan knallade jag in på Arbetsförmedlingen på Stora gatan i Västerås och sa hej jag är arbetslös, vad ska jag göra. Den trevliga damen sa åt mig att vänta lite. Jag hann bara bläddra i några broschyrer om att arbeta i Frankrike innan jag blev kallad och fick träffa en handläggare. Jag sa att jag redan skrivit in mig på Internet. Hon kollade på det jag fyllt i och sa, oj har du gjort allt det här redan. Ja, sa jag. Jag förklarade min situation och hon konstaterade att jag var så pass "självgående" att jag inte behövde någon handledarträff utan vi kunde göra min handlingsplan på en gång. Det hela tog bara några minuter sedan var det klart. Några dagar senare fick jag gå på ett informationsmöte och det var allt.

Frankrike är inte Sverige. På gott och ont. Jag ville undersöka mina möjligheter att skriva in mig på den franska arbetsförmedlingen. Jag vet att det bland annat finns möjlighet att få ersättning för resor till och från anställningsintervjuer och liknande så det är ju dumt att inte försöka. Så jag knallade in på ANPE på rue Gabriel Péri i Saint Quentin. Där var det full action och trots att St Quentin statistiskt sett är ungefär hälften så stort som Västerås var det inte intrycket jag fick. Jag frågade damen i luckan hur jag skulle göra för att skriva in mig. Hon förklarade att jag skulle först ringa ASSEDIC och skriva in mig där och sedan ringa tillbaka till ANPE för att skriva in mig hos dem. Jag fick diverse papper och telefonnummer. Jag ringde ASSEDIC som är franska motsvarigheten till a-kassan ungefär och eftersom det var telefonkö fick jag veta att jag även kunde skriva in mig på Internet. Bra tänkte jag. Det testar jag.

Väl hemma öppnade jag ASSEDICs hemsida. Jag kunde inte skriva in mig eftersom jag inte har något franskt försäkringskassenummer (det håller jag också på att fixa men det är en annan historia). Nähä. Jag ringde upp ASSEDIC igen och fick veta att telefontiden var slut för dagen. Så klart. Nästa dag ringde jag igen. Jag fick veta att jag skulle få diverse papper att fylla i hemskickade och sedan fick jag en tid för ett möte med en handläggare lite drygt två veckor fram i tiden. Sedan var det bara att vänta. Papprena kom efter en vecka. Inskrivningsträffen gick bra efter det att damen gått iväg för att verifiera att Sverige verkligen är med i EU och att jag verkligen får jobba här. Jag fick en ny bunt papper att fylla i och damen förklarade att ANPE skulle kontakta mig och att jag inte behövde kontakta dem. Jag väntade ett par dagar utan att bli kontaktad. Jag ringde ANPE i måndags och fick prata med en förvirrad herre som sa att jag inte fanns med på deras lista över ASSEDIC-inskrivna. Jo det gör jag, sa jag. Till slut hittade han mig och jag fick tid för två olika obligatoriska inskrivningsträffar den 12 oktober. 12 oktober... Så nu är det bara att vänta igen. Och att tro att en inskrivning som arbetssökande ska ta mindre än en månad är att överskatta den franska administrationen.

Usch idag har jag inte varit effektiv. Sitter och försöker knåpa ihop svar på diverse HR-frågor som finns på Unilevers franska rekryteringssida. Känner en som känner en som eventuellt kan fixa lite så att min ansökan hamnar lite högre upp i högen. Men i vilket fall så måste jag svara på frågorna på deras hemsida. Frågorna är av typen "beskriv en situation där du har utfört något som du är stolt över", "där du har varit tvungen att hantera en konflikt", "där du har övertygat en eller flera personer", "där du har utfört något som du inte är nöjd med". Ja, översättningen är lite kass, frågorna låter betydligt bättre på franska. Det är väl egentligen inte särskilt svåra frågor, men jag lyckas ändå inte få ihop några svar som jag är nöjd med. Kan ju inte skriva vad som helst heller för om jag kommer på intervu får jag antagligen motivera mina svar. Suck, slår mig fortfarande fram i rekryteringsdjungeln.

Lyssnar på min bästa Kuba-skiva och önskar att jag kunde dansa. Tänker på en bilresa i Kanada. Det var snöstorm, vi rullade i trettio kilometer i timmen på motorvägen men inne i bilen var vi varma tack vare fläkt och kubanska rytmer. Aldrig har jag frusit så mycket som under min vinter i Montréal. Is i ögonfransarna och kaffe som frös till is i muggen innan jag hunnit dricka upp. Samtidigt var det en så vacker vinter, med klarblå himmel, sol, långa dagar (jämfört med Sverige) och mängder av snö.

Igår var det en dokumentär om Kuba på tv. Upptäckte ett nytt yrke. Högläsare i cigarrfabrik. Under tiden som arbetarna rullar cigarrer står det en kvinna och läser högt för dem. För att utbilda. Det kan vara allt möjligt från revolutionspropaganda till råd om hälsa och roliga historier.

En kvinna som rullat cigarrer i 14 år lyfter blicken mot reportern utan att sluta rulla sin tobak och säger att en dag utan högläsning är en tråkigt dag.

Okej, ja jag erkänner. Det var lite väl optimistiskt att gå ut i ballerinaskor utan strumpor idag. Det är kanske dags att inse att det faktiskt börjar bli höst på riktigt nu. Det är faktiskt oktober. Men himlen var blå så jag tänkte att det nog inte skulle vara så kallt. Jag undrar lite försynt var sommaren tog vägen...

Jag har helt övergett denna blogg. Eller snarare, jag kom aldrig riktigt igång med den. Jag tror jag ska göra ett nytt försök nu. Och låtsas som de tre blogglösa veckorna aldrig existerat.

Snart bär det av ner till Auvergne och till den lilla, superfranskt pittoreska byn St Julien de Coppel. Vi ska ner och fira A:s farmors åttioårsdag. Nu väntar hundratals kindpussar, timslånga måltider och miljoner frågor om vad jag gör nu, vad det är jag vill göra och vad jag söker för jobb.

Har nu provat i princip alla kläder jag har här i Frankrike för att komma fram till en otrevlig slutsats: Jag vet inte vad jag ska ha på mig imorgon på anställningsintervjun. Usch, jag vet inte alls. Det borde ju inte vara det största problemet men för mig är det viktigt att känna sig "rätt klädd". Nu har ju jag inga kläder som är speciellt "rätt" men jag vill ha på mig något som inte känns för uppklätt men ändå "business" och inte för nerklätt heller. Dessutom ska det bli 29 grader och sol i Paris imorgon och jag har bara svarta kavajer vilket känns väldigt osomrigt, och bara vintriga långbyxor så det får nog bli kjol även om jag inte trivs särskilt bra i det. Eller nej, (tog en paus för att prova lite mer) det får nog bli svarta byxor i alla fall även om det kommer bli varmt. Skulle vilja ha en somrig, snygg top till, men jag har ingen som känns tillräckligt snygg och som inte är svart. Har visserligen några timmar i Paris innan intervjun men att räkna med att jag ska hinna shoppa något då känns lite att ta i. Ska göra ett nytt försök att få till något piffigt.