Cocotte

Camenbertklämningen sist jag var och handlade gick visst inget vidare. Jag lyfte på locket, klämde lite försiktigt, sniffade lite och kände mig rätt fransk. Tyvärr var jag lite förkyld och mitt luktsinne var inte i toppform så jag lyckades få med mig en riktigt stinkbomb hem. Okej att jag är i Frankrike och att franska ostar ska stinka men den här går ändå till överdrift. När jag öppnar kylskåpet luktar det ända in till sovrummet och då har jag ändå packat in den i en sisådär fyra plastpåsar. Jag ville slänga den men A tycker att den är god och säger att han ska äta upp den. Han får gärna äta snabbt. Hu. Det stinker.

Kom att tänka på en fransk kompis i Montréal, Sylvain. Han syster kom på besök från Frankrike och Sylvain hade beställt en reblochon-ost för att bjuda sin vänner på tartiflette. För att ostens smak verkligen ska komma fram ska den förvaras i rumstemperatur. Sylvain hade lagt den i en påse på köksbänken. När hans australienska rumskompis kom hem från skolan undrade hon vad det var som stank. Hon hittade en påse på köksbänken som såg mystisk ut och som hon genast slängde. Sylvains franska kompisar, och jag, kom och man såg hur det vattnades i munnen på dem när någon sa tartiflette eller reblochon. Allting var förberett. Potatisen var skivad, vinflaskorna uppkorkade. Det saknades bara osten. Den heliga osten. Aldrig hade den stackars australiensiskan sett så många upprörda fransmän på en gång. Men precis som tartifletten så var slutet gott. Osten låg kvar i sin påse och gick att rädda från soptunnan. Skulle tro att tiden i soptunna bara lyfta fram ostens aromer, och odörer, ytterligare.