Aj
Etre et avoir
En av de första filmerna jag kom att tänka på var den franska dokumentären Être et avoir, eller Att vara och att ha - en lovsång till livet som den fick heta på svenska.
Jag såg den filmen på bio en kväll i Montréal. Det var en fransk kompis som ville gå och se den. Jag hade inte hört talas om filmen innan och kände mig från början inte speciellt lockad av att ge mig ut i den kanadensiska vinterkylan för att gå och se en dokumentärfilm. Dessutom kommer jag ihåg att vi hoppade av på fel tunnelbanestation och var tvungna att gå jättelångt på snöiga, iskalla gator innan vi hittade rätt. Men väl inne på bion tinade jag snabbt upp. För Etre et avoir är en varm film som kan få vilken istapp som helst att smälta.
Filmen följer en skolklass i en liten skola på den franska landsbygden under ett läsår. Man får följa barnens, som är mellan 4 och 11 år, och den vänlige, pedagogiske lärarens vardag. De glada stunderna och de lite mindre glada stunderna.
Det är ingenting för den som är sugen på en actionfilm. Livet i byn går, precis som filmen, i ett makligt tempo. Men filmen är fylld av fina personporträtt, rörande scener, charmiga barn och vackra bilder. Jag gillade den jättemycket.
Etre et avoir spelades in i en liten sömnig fransk by med dryga 200 invånare, närmare bestämt Saint-Etienne-sur-Usson i Auvergne, mitt i Frankrike. Då, den där vinterkvällen i Montréal när jag såg filmen visste jag inte att jag några månader senare skulle träffa en fransman som kom från en annan auvergnsk by, bara några mil från Saint-Etienne-sur-Usson. Det vet jag nu. Och jag har varit i Saint-Etienne-sur-Usson. Två gånger till och med. Första gången fanns där en liten utställning om filmen inne i festsalen, precis bakom den typiska bybaren. Nu, fyra år efter att filmen hade premiär, verkar livet återtagit sin gamla vanliga lugna gång i byn. Filmfestivaler i Cannes och biosuccé med miljontals besökare känns väldigt långt borta när man besöker Saint-Etienne-sur-Usson.
-
Byskolan i Saint-Etienne-sur-Usson, känd från filmen Etre et avoir.
Fotograferad av mig i juli 2006.
Tidvatten
Till exempel den här bilden som var den enda jag orkade ta på stranden igår:
När vi kom la vi oss inte alls långt från strandkanten. När vi gick var havet långt, långt bort i fjärran, som på bilden. Inte undra på att jag ser ut som en misslyckad version av den danska flaggan idag, vi var trots allt på stranden mer än halva dagen och när jag kom var jag vitare än sanden.
Idag har jag i alla fall införskaffat mig en ny solspray. Faktor hög. Usch vad dyr den var. Solskyddskrämer borde inte vara så dyra tycker jag. Ur folkhälsosynpunkt borde det ju vara att föredra att alla smörjer in sig ordentligt och inte får cancer och rynkor och annat hemskt, eller hur?
Om ni undrar vem de fula tårna i förgrunden tillhör kan jag tala om att de minsann är mina. Jag är lite missbildad. Det har jag alltid varit. Med tossiga tår och Kalle Anka-breda fötter är det inte lätt att hitta skor kan jag tala om. Men, men, ska man nu vara missbildad någonstans är tårna ändå ett rätt tacksamt ställe att vara det på...
Chez le dentiste
Jag visste att jag hade hål. Och jag vet att när man har hål i tänderna ska man inte vänta med att gå till tandläkaren. Ändå har jag gjort det. Och så har jag känt mig dum för att jag har väntat. Och så har jag väntat lite till för att jag har känt mig så dum som har väntat. En ond cirkel. Inte att rekommendera.
Tre stycken hål hade jag, och det var ju verkligen inte bra, men å andra sidan hade jag målat upp en hel rad olika skräckscenarier där tandläkaren bland annat talade om för mig att jag hade hål i varenda tand och att det enda som återstod att göra var att dra ut alla tänder och ge mig en gom löständer som låg och hackade i ett glas. Så illa var det faktiskt inte. Men jag får komma tillbaka och laga efter att tandläkaren, och jag själv, har kommit tillbaka från semestern. Vi får väl se om jag är lika hyper stressée (tandläkarens ordval) då som jag var idag.
20 euro fick jag för övrigt betala för en undersökning med lite pet, mojs och röntgen och sådant. Fast jag tror att min privata sjukförsäkring (mutuelle) ersätter det.
Olycka
Rödvit röra
Några smärre missöden dock. Bland annat en hel del bilköer för att komma in till och ut från Fort Mahon Plage, men det var inte bara vårt fel. Ja, och sedan att jag numera har en baksida som ser ut som en misslyckad variant av danska flaggan. Alltså, ojdå, jag har visst bränt mig. Att jag aldrig lär mig. Ändå smörjde jag in mig både innan jag åkte och flera gånger på stranden. Men jag hade bara solskyddsfaktor 10 dum som jag är. Så nu lider jag pin igen. Lite som Bernard i Mentos Ice-reklamen.
Ta mig till havet
Är tillbaka i kväll. Ta lite mer tårta så länge.
Tårtkalas
När jag höll på krångla med mina datorproblem lovade jag ju att alla som kom med tips skulle få tårta. Man ska hålla vad man lovar.
Eftersom ett riktigt tårtkalas med riktig tårta riskerar att bli lite krångligt, framför allt eftersom alla är så utspridda, tänkte jag att jag får bjuda på lite bloggtårta så länge. Jag hade ingen egen bra bild på en tårta så jag gjorde en google-bildsökning på "jättetårta". Google hittade inga lockande bilder men frågade artigt: Ville du egentligen söka efter "jättetuttar"?
Nej, det ville jag faktiskt inte.
I birst på jättetårta (och jättetuttar) funkar väl en klassisk jordgubbstårta? Säg till om ni har andra önskemål. Allt går att fixa.
Varsågoda!
Ta hur mycket ni vill. Det finns så det räcker till alla. De som kom med tips har förstås förtur men alla får tårta. Bara det faktum att ni hittat hit är ju värt att fira.
Och alla som tycker att en fejkad bloggtårta inte känns tillräckligt är förstås välkomna hit till den franska (bebyggda) obygden på ett riktigt tårtkalas. Säg till en stund i förväg bara så jag hinner baka...
(Tårtbilden kommer från Tasteline. Där har de mycket smarrigt.)
Nystart
Inte riktigt fullständiga än. Men det kommer. Man måste ju börja någonstans.
Och nu kan jag kopiera och klistra in igen:)
Och nu kan jag kopiera och klistra in igen:)
Och nu kan jag kopiera och klistra in igen:)
Och nu kan jag kopiera och klistra in igen:)
Jag är skyldig en hel massa tårtor nu.
Datorproblem
Fast alltså, förlåt, men tyvärr verkar det inte ha hjälpt...
Jag har nu varit på Microsoft Update och hämtat hem uppdateringar. Jag har gjort en scan med Windows Defender (den hittade två grejer som togs bort men problemet återstår). Jag har aktiverat Windows brandvägg, avinstallerat Norton och istället installerat Grisofts gratisantivirus. Grisoft har precis avslutat sin genomgång och den hittade ingenting.
Jag kan fortfarande inte klistra in något annat än en printscreen. I Word till exempel klistrar den in följande:
Den bild som Word klistrar in i dokumentet om man tryker på klistra in
Alltså den klistrar in en print screen som görs i samma sekund som jag klistrar in. Går man in i urklipp och kollar ligger där hela tiden två print screen och datorn säger att det inte finns plats för att lägga in fler. När jag trycker på urklippsfunktionens "Radera allt" är urklipp tom en sisådär kvarts sekund och sedan ligger där två nya, färska printscreen igen.
Nu vet jag inte vad jag ska hitta på. Mitt hår har jag ju redan slitit av. Kanske ska jag ominstallera Norton? Det hjälpte ju ett tag förra gången...
Tips mottages förstås mer än gärna. Alla tips (oavsett om de fungerar) belönas med tårta.
Bildat
Copy-paste-sjukan
Jag som trodde att vi var botade. Så enkelt var det tydligen inte. Nu har datorn återtagit sina dåliga vanor igen.
Jag kan inte koppi-pejsta! (Det ser nästan finskt ut när jag skriver det så...) Jag blir tokig. Jag sliter mitt hår som tjurfäktaren i Tjuren Ferdinand. Vare sig om jag använder mig av ctrl-c, ctrl-x, ctrl-v, högerklick, de små symbolerna eller redigeramenyn fungerar det. Klistrar jag in i Word, Photoshop eller liknande gör datorn automatiskt en print screen av sidan där jag är och klistrar in den istället för det jag kopierat eller klippt ut. I Internet Explorer kan jag inte klistra in alls. Antagligen för att det inte går att klistra in en print screen här bara så där.
Men så ibland funkar det plötsligt. Ett litet tag. Som ett litet ljus i mörkret, en svalkande vind i värmen. Plötsligt kan jag klistra in vad jag vill, och allting är som vanligt igen. Men de lyckostunderna kommer inte speciellt ofta och varar inte speciellt länge. Sedan återgår jag till hårslitningen.
Jag trodde att vi hade fått virus (inte ens en länk kan jag kopiera, jag får skriva in manuellt) och att jag lyckats bota det. Men nu vet jag inte längre. Ett återfall? Jag har Norton anti-virus och han hittar ingenting den här gången. Förut hittade han grejer och allting var frid och fröjd ett tag.
Är det någon som har haft samma problem och vet hur man blir frisk? Så här blir det när jag klistrar in i Photoshop till exempel (och nej jag har inte tryckt på Print Screen, bara på Paste):
Print screen, på print screen, på print screen...
Tour de France
Vi hade ju som sagt Tour de France på besök här för ett tag sedan. Jag visserligen inte i stan, men lite koll har jag ju ändå. De cyklade nämligen förbi bara en liten gata ifrån där vi bor. Längs med Route de Guise och vidare genom den nybyggda rondellen över järnvägs- och kanalbron och så i mål på Champs-Elysées. För jo, vi har faktiskt Champs-Elysées här också. Något mindre pampigt och välbesökt än vad det är i Paris. Glamourfaktorn och lokalhyran per kvadratmeter är något lägre också. Men namnet är detsamma.
--
I väntan på cyklisterna på Les Champs-Elysées de Saint-Quentin
(Korten är tagna av pojkvännen som dagen till ära fick eftermiddagen ledig från jobbet. Det går att klicka för att få en större version.)
Tour de France är ett stort reklamjippo. Dels för alla de företag som sponsrar och har sina reklambilar med snygga tjejer som kastar saker till publiken innan cyklisterna rullar förbi i full fart och dels för städerna där cyklisterna trampar i mål. Etappstäderna. För Saint-Quentin var Tour de France årets stora händelse. Självklart har man velat kosta på. Visa staden från dess bästa sida. På tv såg man stadshuset, glada människor och stranden på torget, som för övrigt var Frankrikes första uppbyggda strand inne i en stad, långt för Paris Plage.
Det var just ur pr-synpunkt som jag förundrades lite över att de valde att låta touren passera just på gatan här vid oss. Om man nu vill visa upp staden från dess bästa sida är det kanske inte här man ska hålla till. Det är nämligen en rätt ful gata, som till största del består av gamla slitna, igenbommade tegelbyggnader som en gång var delar av stadens textilindustri. Nu står de och förfaller. Bokstavligt talat.
Men å andra sidan, någonstans måste de ju passera för att komma i mål. Och staden har gjort sitt bästa för att dölja sina skavanker. Det började med de häckande cyklisterna. Sedan klistrade de upp stora pappersfjärilar på en av de slitna fabriksfasaderna. En gul fjäril, gul som ledartröjan. En grön, som poängtoppströjan. En vit- och rödprickig och så vidare.
Och så en morgon höll jag nästan på att köra av vägen av förvåning. Mitt i gatan hade de plötsligt smällt upp en stor skulptur. En skulptur föreställandes en kamera. En gul kamera med fingrar som knäpper ett kort på just gatan kameran blickar ut över. Jag är visserligen lite osäker på om den gula kameran verkligen gör gatan finare. Men tja, vad ska man säga, den syns ju i alla fall...
Tour de France-kameran är här för att stanna
Varmt
Det har varit helt vindstilla, kvavt och solgassigt hela dagen. Men nu börjar det blåsa upp. Det luktar sommaråskväder. Blixtrar och dunder. Magiska under.
De franska makthavarna har lärt sig en läxa efter värmeböljan 2003. Den ökända canicule de 2003 , då uppemot 15 000 personer uppskattas ha dött av värmen. Mest äldre. Nu vidtas åtgärder. Gamlingar som dricker vatten visas på nyheterna varje dag. Borgmästaren i vår lilla stad skickade ut informationsblad som sa att om vi var gamla och ensamma skulle vi kontakta rådhuset, la mairie, så skulle de se till att någon kommer och ser efter oss när vi svettas.
Hade jag kunnat ta kort när jag kör bil hade jag fotat de digitala skyltarna över motorvägen som talar om att det är varmt och uppmanar oss att dricka. Mycket.
Jag svettas och längtar efter svalkande mälardopp. Här finns inget hav och inga riktiga sjöar i närheten. Däremot har de byggt upp en strand på torget. La Plage de Saint Quentin. Mer om den en annan gång.
Bilden har jag lånat från Saint-Quentins hemsida
Skalla som Zidane
Klicka här för att spela.
Havsbaden
I Sverige!
På Hotell Havsbaden i Grisslehamn.
Vi åkte från Bryssel Charleroi igår kväll och sov hos min bror och hans sambo i natt. Lille Elliott väckte oss klockan sex och sedan åkte vi hem till mina föräldrar för att överraska pappa på hans 60-årsdag. Han blev överraskad. Minst sagt. Det var roligt.
Solen skiner. Himlen blå. Och blåbären likaså. Heja Sverige. Och heja Frankrike. Idag är det den franska nationaldagen.
Bilbrännan
Min Tour de France-bränna är dock inte speciellt jämn. Den omfattar nämligen bara vänster arm.
Clio-effekten kallas det.
Eller "det-är-över-trettio-grader-varmt-och-stekande-sol-ute-och-du-åker-landet-runt-i-en-bil-utan-luftkonditionering-effekten".
Ja, alltså, jag tänkte inte på att man blir bränd av att åka med nedvevad ruta. Men det blir man kan jag tala om.
Nästa gång jag åker ut och åker måste jag nog försöka hitta en engelsk bil. Med ratten på fel sida. För att få jämnvikt på brännan vill säga. Lite jobbigt att sitta på fel sida när man ska betala motorvägstullarna bara.
Med Gamla Clio vid péagen
Fotboll, fans och min egen Tour de France
Istället var jag i Normandie. Någon dag senare kom Tour de France till Normandie. Då var jag i Lille. I helgen var jag i Paris. Såg Susanne Kallur vinna en Golden League-tävling på Stade de France, vandrade längs med Seine och Ile de la Cités upplysta byggnader i natten, besökte det tekniska museet Cité des Sciences med tre ingenjörer.
Vi velade fram och tillbaka om vi skulle stanna i Paris igår natt. För att se finalen och festen live på Champs-Elysees. Vi bestämde oss för storbildsskärmen på torget i Saint-Quentin i stället. Vi var många där med, men inte så där hysteriskt trångt och bökigt som det ofta blir i Paris. Minst fem personer dog i det franska firandet av vinsten i semifinalen. Vi var i Arras då. Även där var det stökigt. Det började bra med folk som badade i fontänerna, tutande bilar, sjungande fransmän och vajande flaggor. Sedan blev det livligare och livligare. Mer och mer intensivt. De bilar som tutandes kördes runt torget stoppades av gäng som roade sig med att skaka bilarna, lyfta dem och ta sats för att springa upp på motorhuven och sedan hoppa från motorhuven upp på biltaket. Bilägarna blev förstås sura för de bucklorna på taket. Men det fanns inte så mycket de kunde göra, de som skakade och hoppade var för många.
Några mil bort, i Lens, föll en 20-årig flicka från ett bilfönster med sin flagga. Hon dog.
Men på de allra flesta håll var firande bara ett firande. Glädjetjut och biltut. "On est en finale, on est en finale..." sjöngs det med samma melodi som Segern är vår.
Tv-profilen Cauet, som för övrigt är från Saint-Quentin, en av "våra" få kändisar, lanserade i sitt program en sång som vars text är "Zidane il va marquer, Zidane il va marquer..." Den gick hem minst lika mycket som I love you, Ich liebe dich, Zlatan Ibramhimovic och sjöngs överallt i landet. Och Zidane il a marqué (marquer betyder göra mål), men i slutet av matchen skulle sångens text kunna göras om till "Zidane il a craqué". För det brast för honom. Craque, bom, skalle i magen. Journalisterna vill så gärna veta varför. Vad sa Materazzi? Diskussionen i fransk tv igår lutade åt at han sagt något om hans mamma. Engelsk press säger att han kallade honom terrorist. Men egentligen spelar det ju ingen roll. Man får inte göra så. Jag tycker att Zidane ska komma fram ur sitt gömställe och be om ursäkt. Även om ingen egentligen ber honom om det. För att Zidane ska få behålla sin hjältestatus letar man efter andra syndabockar. Materazzi, fjärdedomarens video, fulspelande italienare i största allmänhet.
Förbundskaptenen Domench sa på nyheterna i morse att om han får bestämma ska landslaget inte paradera på Champs-Elysées. En förlust är inget att fira. Men Domench, svälj din stolhet nu. En andraplats är stort och fotbollen vore inget utan fansen. Kan du inte ge dem bucklan, ge dem åtminstone paraden.
Nej, nu måste jag åka till Nancy.
Men Ziziou...
Det skulle bli fest hela natten. Det skulle jublas, bilarna skulle tuta, flaggorna skulle vaja, fyrverkerierna skulle smälla.
Det blev inte så.
Vi är redan hemma. Det är tyst på gatorna.
Och Zidane. Stjärnan. Hjälten. Förebilden för miljoner barn. Och vuxna. Det skulle inte sluta så här.
Han skulle gå av fotbollsscenen som en hjälte. Leva lyckligt på sina intjänade fotbollsmiljoner och feta reklamkontrakt. Inte skalla en italienare i bröstet. Oavsett vad italienaren sa eller gjorde.
Tråkigt.
Men han har gjort mycket annant fint. Zizou. Kanske kan vi glömma skallen. Och hylla hela laget. Att ta sig till vm-final är fantastiskt. Semifinalfesten var enorm. Merci les Bleus! Merci.
