Helgnöjen
När man bor i en liten stad som varken ligger nära havet eller bergen eller speciellt mycket annat heller för den delen är helgaktiviterna ganska begränsade. Jag upptäckte ganska snabbt att Saint-Quentinbornas favoritsysselsättning på lördagar heter les centres commericaux. Stadens shoppingcentrum alltså. Centrum i plural för de är flera stycken. Egentligen orimligt många i förhållande till stadens invånarantal men jag antar att de lockar kunder från alla närliggande kommuner också.
Shoppingcentrumen ligger utspridda runt omkring staden. Inne i själva stadskärnan finns det visserligen också en del affärer, men de blir allt färre och shoppingområdena ute på åkrarna allt större. De olika shoppingcentrumen är oftast uppbyggda kring en stor mat- och en-himla-massa-mer-affär i stil med Auchan, Carrefour och E. Leclerc. Ni vet sådana där jätteaffärer där man går och går och aldrig tycks komma till mjölken. Runt omkring jätteaffären ligger en rad andra affärskedjor som säljer allt från kläder till byggmaterial. Allt är uppbyggt för den bilburne och här tillbringar Saint-Quentinborna sin lördag.
Söndagarna däremot är i princip alla affärer stängda. Då äter man istället lång och vällagad söndagslunch med familjen (som i Bénabars La p'tite monnaie). Fast vi som har våra familjer långt borta har upptäckt ett annat söndagsnöje som är extra populärt här i norra Frankrike, nämlingen les brocantes - loppmarknaderna. Det är inte riktigt som i Sverige där man ofta ser en loppisskylt efter vägen och när man svänger av kommer man till ett ställe där det är loppis mer eller mindre året runt. Här är det loppmarknad en dag, eller möjligen en helg, och då kan stadens, eller byns, invånare hyra sig några kvadratmeter för att ställa upp sitt bord och sälja det de har. Om man bara letar lite så är det nästan alltid loppis någonstans i närheten. Igår till exempel var vi i den lilla staden Chauny.
---
Brocante i Chauny
Vi är varken tillräckligt morgonpigga eller intresserade för att göra de riktiga fynden. Men det är kul att bara gå runt och titta. Ofta är det lite av en folkfest, lantligt och genuint, och det finns nästan alltid någon som byggt en grill och säljer mat och billigt vin i plastmugg.
Den här gången var det enda vi kom hem med en Arto Paasilinna-pocket för 10 centimes. Mitt brocante-fynd som jag är mest stolt över är nog kaffeservisen jag köpte för 2 euro i höstas. I och för sig har vi i princip bara använt sockerskålen, vi dricker aldrig kaffe här, men jag är förtjust i de bruna knopparna.
Om du bara visste
La descente de l'Ardèche...
Jag tänkte att jag skulle skriva en liten text om vår kanotpaddlingsutflykt i Ardèche men så kollade jag på klockan och upptäckte att den var alldeles för mycket för kanotskriverier.
En liten bildsvit kan jag väl lägga in i alla fall. Kanot är ett blött nöje.
På hjärnan
Det är en låt som har fastnat i mitt huvud och jag får inte bort den. I tre dagar har jag gått och sjungit på den. Och jag kan inte ens texten. Inte hela i alla fall. Jag kan i princip bara den textrad som fastnat. Men den har fastnat desto hårdare.
Hur får jag bort den?
Låtraden dyker upp hela tiden. När jag lagar mat. När jag sover. När jag sitter framför datorn. När jag duschar. När jag handlar och klämmer på camenbert-ostar och luktar på meloner. (När man handlar i Frankrike ska man lukta på meloner och klämma på camenberten. Jag vet inte riktigt hur melonen ska lukta eller hur camenberten ska kännas men det spelar ingen roll. Jag vill inte skilja mig från mängden.)
Hur gör jag för att bli fri?
Låten i fråga. Ja, det är kanske också ett problem. Det är en gammal fransk 70-talsballad med Joe Dassin.
Et si tu n'existais pas,
Dis-moi pourquoi j'existerais.
Pour traîner dans un monde sans toi,
Sans espoir et sans regrets
Jag vet inte hur den hamnade där. I mitt huvud alltså. Men nu får jag inte bort inte den.
Någon som har en huskur som kan bota mig?
Flickr
Bilden i fråga? Ja det är den här:
Den föreställer en fasad till en nedlagd textilfabrik på en gata nära där vi bor. Inför Tour de France dekorerades den med fjärilar i tourens ledartröjors olika färger. Jag knäppte bilden från bilen, när vi stannade vid en stoppskylt, och tänkte länka till den när jag skrev om kvarterets upprustning inför cyklisternas intåg. Men den kom aldrig med. Ändå är den nu min mest sedda bild. Varför?
Tour de France förresten. Vilken soppa. Testesteronsoppa toppad med en stor klick dopingsmör. Cykelsporten, som visserligen aldrig passionerat mig, håller sedan länge på att ta död på sig själv med alla sina dopinghistorier. Tour de France som sportevenemang känns rätt meningslös nu när man vet att det nästan alltid slutar med dopingfall. Kanske borde man lägga ned alltihop? Fast det vore ju väldigt synd. För landskapsbildernas skull menar jag. Tour de France är mycket mer än bara en cykeltävling. Pojkvännens farmor och mormor berättade för mig i helgen att det ska mycket till för att de ska missa en sändning från Tour de France. De är inte speciellt intresserade av cyklar, men de tycker att det är vackert i Frankrike. Och det är det ju.
Damen vår
De två orden får åtminstone mig att flytta tankarna till Paris. Notre-Dame de Paris. En av världens mest kända kyrkor.
Notre Dame de Paris, juni 2006
Men Vår Dam i Paris är inte ensam. Frankrike kryllar av Notre-Damar som på ett eller annat sätt vakar över oss. Notre Dame. Vår dam. Vår jungfru.
En stolt parisare sa något i stil med att det finns många Notre-Dame i Frankrike, men det finns bara en Notre-Dame de Paris. Och det är förstås sant. Få är de damer som kan stoltsera med en sådan storslagen arkitektur och en så rik historia som hon. Men trots hennes överlägsenhet finns det en rad andra damer som också är värda att besökas. Jag har faktiskt hunnit med inte mindre än tre stycken heliga damer bara den senaste veckan. Utan att egentligen ha haft några som helst planer på dambesök.
Över Marseille till exempel vakar Notre Dame de la Garde. I folkmun mest känd som La Bonne Mère. Den goda modern. En kyrka på stans högsta punkt, med vid utsikt och en gyllene madonna högst upp på tornet. Dit vandrade vi i blåsten förra veckan och skådade ut över Marseilles täta gator och båtarna som lämnade hamnen.
---
I bakgrunden, högt över Vieux-Port vakar den goda modern, La Bonne Mère de Marseille
På vägen från Marseille möttes vi av en ännu en helig dam. Närmare bestämt Notre-Dame de France i staden Le-Puy-en-Velay.
Det är en 16 meter hög ihålig madonnaskulptur skapat på 1800-talet av gamla ryska nedsmälta kanoner. Hon står högst upp på ett litet vulkaniskt berg och blickar ut över staden som för många pilgrimer är en första etapp på vandringen mot Santiago de Compostela i Spanien.
---
Le-Puy-en-Velay med sin pampiga Notre-Dame de France
Notre-Dame de France är en madonnaskulptur som sägs ha en egenhet. Nämligen att madonnan bär barnet i höger arm i stället för vänster. Jag hade fått berättat för mig att mannen som skapat den storslagna statyn hade blivit alldeles utom sig av olycka när han fick veta att barnet var i "fel" hand. Så utom sig att han begick självmord genom att kasta sig från sin egen staty.
Väl på plats i Puy-en-Velay fick jag en liten informationsbroschyr som vasst berättade att självmordshistorien bara var en fånig skröna. Norte-Dame de France upphovsman, Jean Bonnassieux hade medvetet placerat barnet till höger för att det skulle kunna vaka över staden utan att skymma moderns ansikte. Bonnassieux avled 1892, 32 år efter det att Puy-en-Velays dam stod färdig.
---
För några få euro får man klättra upp ända in i madonnans huvud.
Den sista damen jag besökte den här semestern var Notre-Dame de Roche som står på ett berg bara en liten bit från pojkvännens by i Auvergne. Där står hon som byns beskyddare och vakar över det vidsträckta vulkanlandskapet. Historien säger att blixten slagit ner i henne flera gånger. En gång klöv den till och med pelaren hon står på mitt i tu. Men hon själv, vår dam, har aldrig tagit skada. Hon står ostört kvar och vakar.
---
Notre-Dame de Roche i St-Julien-de-Coppel skyddar mot blixtrar och dunder
(Korten är rätt små, men de går att klicka på för förstoring.)
Lycko-Victoria
Fransk tv har tydligen idétorka och brist på inspiration nu under sommaren. Man har nämligen grävt i gamla dammiga arkiv och återupplivat Lyckohjulet på TF1, Roue de la Fortune. Med en svensk touch dessutom. Tjejen med det ärofyllda uppdraget att vända på brickorna med bokstäver är nämligen ingen mindre än Victoria Silvstedt.
Jag vet inte om Victoria pratar i programmet. Av det lilla jag har sett av programmet har jag förstått att det liksom inte är hennes roll... Och det är kanske lika bra?
Bild från toutdelatele.com
Funkar, funkar inte
Min svenska internetbank till exempel. Jag lyckades visst städa bort den när jag formaterade min hårddisk. Lite spill får man tåla. Såg därför till att gå förbi ett bankkontor när jag var hemma i fosterlandet för att hämta ut nya registreringskoder. Väl på plats i Frankrike igen vill förstås inte koderna fungera. Så kul ska vi inte ha.
Och så har jag en del andra problem med saker som inte fungerar men dem litar jag blint på att den händige fransmannen ska fixa. Det är så bra med en händig person i boet. Det vill jag nog alltid ha. Det, och så en trädgård med rabarber.
En sak som fungerar är i alla fall pappas nya webkamera som han fått i födelsedagspresent. Han som alltid suckat när jag installerat Messenger på hans dator och sagt att det bara är virus och skit, nu har han skaffat sig ett eget login och idag fick jag se både honom och en glimt av utsikten från hans arbetsrum, mitt gamla rum. Live. Tack för det Illectric:)
En bild pappa tagit på utsikten från hans arbetsrum en annan dag. En annan årstid.
Årstiderna
Semesterskörd
Här är delar av skörden vi fick med oss hem den här gången:
Tomater, potatis, squash, lök, marmelad, haricots verts (inlagda och färska), ratatouille, hasselnötter, päron, mirabelleplommon och vanliga plommon, inlagda plommon, en himla väldans massa plommon. Jag äter säkert 50 plommon om dagen. Och nej, jag har inte ont i magen.
Någon gång ska jag också ha en trädgård med saker man kan äta i.
Sommaren är kort
Nu städas stranden bort
Japp. Vi är tillbaka igen efter lite drygt tre veckor på resande fot. Det känns väl sådär. Hemma bra men borta bäst som det heter.
På väg in mot staden idag mötte jag en lastbil med en vattenrutschkana på släpet. Det är slut på strandsäsongen. I alla fall på torget i Saint-Quentin.
Jag har ingen direkt blogginspiration just nu. Kanske har jag varit borta för länge. Jag har nästan glömt hur man gör. Men vi har haft det bra i alla fall. På semestern. Golfen har fått lägga till 700 mil till sin mätare och jag har fått lägga till flera städer, syner och upplevelser till min samling.
Coucou de Marseille
Att paddla kanot var mycket roligare än jag trodde. Blött men vi hade hyfsat tur med vädret och vattnet var varmt. La descente de l'Ardèche var en liten tur på dryga 30 kilometer och vi campade någonstans i mitten. Aldrig har jag sett så många kanoter på en gång förut. Det var kanotköer vid forsarna. Och på motorvägen ner var det bilköer eftersom alla andra fransmän också ville åka på semester.
Nu ska vi ut i värmen och upptäcka Marseille. Ikväll blir det även en liten tur till en kompis i Aix-en-Provence.
Semesterpaus
Vi hade tänkt hinna förbi Saint-Quentin en sväng men nu hinner vi nog inte det. Istället ska vi paddla kanot med ett gäng kompisar i Ardèche. Sedan kanske vi hinner med Marseille och Clermont-Ferrand också. Lugn semester hade vi på Gotland. Nu är det andra bullar. Och kakor också för den delen. Semesterkilona tränger i kjollinningen trots att jag har joggat längs gotländska stenstränder, simmat vid Amundön utanför Göteborg, dansat på bröllop på Orust och vandrat upp på Holmenkolmen.
Det är fint i Sverige. Och i Oslo. Men uj vilka dyra drinkar de har...
Mackkastning i solnedgången på norra Gotland
Semester
Gotland är vackert. Vädret har fint än så länge. Trots att vi är här. Peppar peppar. Vi har badat i träsket och i brottet. Norra Gotland. Nu vid ett trådlös nätverk på Fårö. Internet bland raukarna. Det är fint.
En vacances
Håll ut. Snart kommer vi med kylan och regnet.
Trevlig sommar nu åker jag på semester!
Väderförbannelsen
Nästa gång han kom var det januari. Första dagen snöstorm, resten av dagarna massor av minusgrader och kindbitande Göteborgsvind. Trots det ville han komma tillbaka.
Han kom en midsommar. 2004. Det var kallt och regnet låg i luften men jag och min familj envisades ändå med att vi skulle äta ute på altanen. På midsommar äter man ute förklarade vi och satte på oss våra fleecejackor. Han nickade oförstående, huttrade och åt lite sill.
Förra sommaren bilade jag, pojkvännen och fyra franska kompisar runt i Sverige och Norge. Eftersom jag bodde i Västerås för tillfället skulle de andra hämta ut hyrbilen på Skavsta flygplats och sedan komma till mig och sova första natten i Västerås. Under dagen när jag väntade på att de skulle komma var det soligt och varmt. Men framåt kvällen, ungefär samtidigt som Ryanairs flight från Paris Beauvais gled ner på Stockholm Skavsta, slog det om. Det blev grått. Och kallt.
Jag sa: Det har varit fint väder hela veckan. Soligt och varmt. Jag lovar.
Pojkvännen sa: Oui, oui, ma chérie, det där har jag hört förut.
Vi lämnade Västerås och åkte genom ett regnigt Dalarna. Vi passerade Åreskutan men såg ingenting för det var alldeles mulet. Sedan åkte vi in i Norge. Där sken solen och vi hade vackert väder längst hela norska kusten. Glittrande fjordar och varma vindar. Ända upp till Polcirkeln.
Norge - 27 grader
Sedan passerade vi riksgränsen och åkte in i Sverige. Plötsligt var bilden annorlunda. Närmare bestämt såhär:
Sverige - 8 grader
I morgon åker vi till Sverige igen. Vi ska bila upp. Första veckan ska vi vara på Gotland, i huset mina föräldrar hyrt en vecka varje sommar sedan min bror och jag var ganska små. Vi brukar ha tur med vädret på Gotland. Sol och bad. Det hör till. Mina föräldrar har sagt på skämt till fransmannen att det kanske inte är en så bra idé att han kommer trots allt. Med tanke på hans otur med vädret.
Det är torka på Gotland just nu. Det har inte regnat sedan midsommar och det är varmt. Jag antar att de gotländska bönderna gnäller mindre än de franska, men de måste ändå vara rätt glada att vi kommer. Ja, för klicka här så får ni se själva vad det är vi kommer med.
Det verkar onekligen vara så att det vilar en väderförbannelse över oss. Jag är bara lite osäker på om förbannelsen vilar över honom eller över mig själv för att jag till varje pris vill visa upp mitt Sverige från dess bästa sida. Kan vara bra att veta utifall att vi går till en sådan där väderförbannelsebrytare.
Och sedan undrar jag vad som skulle hända om vi flyttar till Sverige? Översvämningar och olycka? Eller kanske till och med en ny istid?
Jag bara undrar.
Guldet blev till sand
Västeråsblogg
Det var ju kul, men undrar hur den har hamnat där? Jag är visserligen född och uppvuxen i Västerås, men bloggens lokalanknytning känns ganska begränsad.
Det ska jag förstås genast ändra på. Här kommer en bild på Svartån:
Vackra Västerås i juli 2005
Jag gillar Västerås. Samtidigt är jag glad att jag lämnade Västerås efter gymnasiet. Det krävdes att jag skulle flyga och fara runt i världen lite för att kunna det se det fina med min gamla hemstad.
Så, det var den lokalanknytningen. Vill ni läsa en mer lokal Västeråsblogg, som ofta innehåller fina bilder och lokalhistoria, tycker jag att ni ska surfa vidare till Anderslif.se.
La Plage de Saint-Quentin
Staden jag bor i ligger två timmars bilresa från havet. Här finns, till skillnad från nästan överallt i Sverige, inga badsjöar i närheten. Den enda sjön som ligger hyfsat nära är en konstgjord badsjö i en liten grannstad. Jag har aldrig varit där, men att betala inträde för att få trängas med en massa andra i en liten konstgjord sjö känns inte speciellt lockande. Framför allt när man som jag är uppäxt bara några (långa) stenkast från Mälaren.
Det finns alltså inga naturliga stränder eller badplatser att tillgå. Däremot finns det uppenbarligen driftiga personer. Personer som en gång tänkte i banorna: "Vi kan inte få hit havet, men en strand kan vi väl fixa i alla fall." Därefter åkte de och hämtade en hel massa sand, hällde ut den på torget, och vips så var Saint-Quentins strand skapad.
Nej, ärligt talat känner jag inte till strandens historia. Vad jag vet är att varje år, från början av juli till mitten av augusti, omvandlas Saint-Quentins största torg, La Place de l'Hôtel de Ville, till en sandstrand med pooler, palmer och vattenrutschbana.
--
Jag tycker att idén är kul. Det har tydligen en del andra franska städer också tyckt, och strand-mitt-i-stan-konceptet finns numera på flera ställen, bland annat i Paris och den högra Seinekajens Paris-Plage. Däremot kan jag väl erkänna att jag personligen inte går och badar på torget. Jag är kanske inte riktigt tillräckligt exhibitionistiskt lagd för att springa runt i bikini mitt i stan. Sedan är det mest tänkt för barn också och jag är visst inget sådant längre.
För de lite mindre bad- och sandsugna, och för övervakande föräldrar finns det uteserveringar med strandutsikt. Dit var det ingen rusning när jag tog det här kortet, men om man nu ska hitta något uteliv i Saint-Quentin är det i vanliga fall på torget man ska börja leta.
Inte nog med att här finns strand på sommaren förresten. På vintern byts stranden mot snö och torget fylls av julmarknad, skridskobana och en uppbyggd pulkabacke. Minsann.
--
Vinter på torget
Saint-Quentin är varken Frankrikes vackraste eller mest levande stad. Här finns inte speciellt många sevärdheter i krokarna och staden ligger inte i speciellt natursköna områden. Men jag tycker ändå att det är en stad som är bra på att göra det bästa av vad den har. Och det ska den väl ha credit för.
Ma pastèque et moi
Att promenera med en jättemelon är tydligen inte speciellt vanligt här. Det var minst två bilar som tutade och kanske tre personer på gatan som kommenterade min melon. Jag förstår inte riktigt uppståndelsen. Det var ju bara en jättemelon. Okej om jag hade promenerat omkring naken med två jättemeloner, då kanske kommentarerna hade varit befogade. Men nu var det ju faktiskt bara en jättemelon. En tung en.
Del av min numera slaktade jättemelon