Cocotte

Tillbaka från den franska landsbygden. Trött. Sju och en halv timmes bilresa sliter, även om vi numera reser i lyxbil. Golfen har farthållare och det börjar inte skramla och dra från alla håll och kanter när man överstiger 110 km/h. (På franska motorvägar får man köra i 130 och de är gjorda för det också. Men rullar det så kostar det, motorvägarna är avgiftsbelagda.)

Vi var betydligt tyngre lastade på hemvägen än på ditvägen. Bilen var lastad med potatisar, gula lökar och purjolökar från trädgården, hemkokt marmelad, äppelpaj och en halv Saint Nectaire. Och själva var vi lastade med ett par kilos övervikt efter alla goda franska flerrättersmåltider.

Innan jag går och lägger mig bjuder jag på en bild från Billom, en söt liten stad som ligger nära byn jag varit i. Det var förresten 18 grader och sol i Auvergne idag när vi åkte. Och 4 grader och regn i Picardie när vi kom fram. Känns sådär kul.

 

Pappa ringde och sa hej svejs nu åker jag till Kina.

Linda skickade ett mejl och sa hej svejs snart åker jag till Kina.

På en fest för ett tag sedan träffade jag en fransman som pluggat ett år på KTH i Stockholm och som efter det hade varit på en rätt lång resa runt Kina. Han berättade om när han på något vackert kinesiskt ställe, jag kommer inte ihåg var, såg en tjej som kändes bekant på något sätt. Hon hade med sig två stora killar som såg väldigt starka och lite läskiga ut. Det kom fram två andra killar till tjejen som såg bekant ut och började prata på ett språk som också kändes bekant. Killarna frågade om de inte kunde få ta ett kort på dem tillsammans med tjejen. Det kunde de. Och det var då det gick upp för fransmannen att de pratade svenska. Och att tjejen med de två biffiga killarna i följe var kronprinsessan Victoria. Han sa 'ej Victoria, hon log och sa hej tillbaka. Det var det coolaste ögonblicket på hela kinaresan tyckte fransmannen. Ett år i Stockholm utan en skymt av något levande kungligt. Och så åkte han till Kina och vips traskar Victoria ut mitt framför näsan på honom.

Fast han hade hellre träffat Madeleine la han till senare.

Jag vill också åka till Kina. Inte för att träffa Victoria, utan för att jag vill åka till Kina. Jag skrev till med uppsats om affärsförhandlingar med kineser. Men nu åker alla till Kina utom jag. Jag får nöja mig med en vårrulle på en av stadens otaliga kinarestauranger.

Via Ytligheter hittade jag en länk till en fransk blogg, Dans nos sacs, som bara innehåller bilder på olika tjejers handväskor och deras innehåll. Det är rätt kul att få rota runt i andras handväskor. Inspirerad bestämde jag mig för att ta tillfället i akt och rensa upp lite i min egen handväska. Det är lätt hänt att man släpar runt på en massa onödigt.

Jag ville inte vara sämre än de franska flickorna på Dans nos sacs, utan jag bestämde mig för att dela med mig av innehållet i min för tillfället rätt stora handväska. Den innehöll betydligt mer än jag trodde...

 

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men utan ordning och reda (ungefär som min handväska) så består innehållet av följande:
- Plånbok av märket XOXO, present från mamma och Boston
- Kalender Ordning och reda, julklapp från mamma
- Anteckningsblock Ordning och reda, japp det är också en present från världens bästa mamma
- Checkhäfte i rött fodral (i Frankrike är det svårt att klara sig utan checkar, men jag har inte alltid med mig det, hade det till optikern)
- Mitt pass (det har jag inte heller alltid med mig, bara när jag vet att jag behöver identifiera mig och svenskt körkort, id-kort, inte kommer att vara tillräckligt)
- Mina nya solglasögon som jag fick på köpet när jag köpte mina glasögon (det har varit soligt här i fyra dagar nu)
- Nycklar till Gamla Clio och hemmanycklar
- Tuggummin från Lidl
- Tre stycken batterier som jag inte vet om de fungerar
- Biobiljetter från Brokeback Mountain och Hoodwinked (La véritable histoire du petit chaperon rouge)
- Ett gäng använda metrobiljetter från Paris
- Lite småcentimesmynt som inte tjänar så mycket till
- En påse peppar från Max?? Jag har bara ätit på Max en gång och det var i Luleå i somras så den måste komma därifrån...
- Ett kort från Manpower med mötestid och en lista på dokument att ta med
- Ett kort från optikern med datum på när mina linser blir klara och hur mycket de kommer att kosta
- Sådana där läskiga mintblad som man lägger på tungan för att lukta gott i munnen från en kompis jobb
- Fasaden till bilradion i Gamla Clio (så att ingen snor den...)
- Ett liftkort...
- Ett jättelångt kvitto och ett par rabattkuponger från när jag var och handlade mat för 35 euro på Auchan idag
- En liten flaska bodylotion snodd från ett hotell
- Ett par svarta fingervantar
- Min mp3-spelare vars lock till usb-nyckeln jag tappade i somras någonstans längs Björnöns milspår
- Oglamoröst läppbalsam från Carmex
- En lyckokastanj som jag har fått av Linda
- En säkerhetsnål
- Två pennor

Har jag glömt något? Dessutom innehöll väskan ett gäng gamla kvitton, nummerlappar, en gammal linsburk och lite annat skräp som jag passade på att slänga när jag ändå var i farten. Resten får nog bli kvar... Men jag går ofta ut utan handväska också så jag är inte helt beroende. Men oj, jag är lite förvånad själv över allt innehåll.

Ja just ja, jag glömde mobilen. Den är förstås också med i vanliga fall. En Nokia 3100 har jag.

När jag ändå var igång knäppte jag ett kort på delar av innehållet i min plånbok också.

 

Den innehåller förutom en del kvitton, visitkort, några foton och lite annat smått och gott följande:
- Några, fast inte speciellt många, europengar
- En plastgrej att stoppa i kundvagnen när man går och handlar (obs: vuxenpoäng)
- Carte 12-25, rabattkort till tåget. Livsnödvändigt när man reser så mycket som jag.
- Maxirabattkort till lokaltrafiken i Göteborg. Inte nödvändigt när man är i Frankrike...
- Kundkort hos E.Leclerc och små minikundkort hos Auchan och Jules (mera vuxenpoäng)
- Körkort
- Visakort
- Carte Vitale, franskt sjukförsäkringskort som man måste ha om man går till doktorn
- Papper på min mutulle, tilläggsförsäkring, hos Gan
- ANPE-kort, arbetssökandekort som ger rätt mycket rabatter
- Carte grise till Gamla Clio. Bilens id-kort kan man kanske säga. Det som polisen frågar efter om man blir stoppad.

Ja det var ungefär det. Någon mer som vill dela med sig?

Jag håller på att testa flickr för att ladda upp bilder utan att det ska ta alltför mycket av min plats här på blogg.se. Vet inte riktigt hur det funkar än, men tänkte prova lite genom att berätta om gårdagens promenad tillsammans med den franske rockikonen Johnny Hallyday.

Johnny (observera att hans namn inte uttalas som vilken Johnny Svensson som helst, utan Djonniii - Djonnii Allidej) är stor. Han är en av Frankrikes kändaste kändisar och har varit med i svängen sedan tidigt 60-tal. Han har spelat in ett tusental låtar, sålt en sisådär 200 miljoner album och varit gift ungefär lika många gånger. Han är så stor och känd att när han funderar på att byta nationalitet och bli belgare, som sin pappa, toppar det alla nyhetssändningar. Fast inte i Belgien, för där tror de att han redan är belgare.

Just eftersom Johnny ju faktiskt är värsta kändisen kändes det extra kul att springa på honom här i Saint Quentin, en liten stad i Picardie som inte är känd för något speciellt förutom möjligen att stadens stadshus prydde de gamla 50-francssedlarna och att man vann den senaste upplagan av den tv-sända stadskampen Intervilles.

Johnny, precis som jag iklädd solglasögon, följde mig runt staden och jag tog tillfället i akt att berätta lite historier för honom.



Först träffade jag på Johnny inte så långt ifrån stället där Gamla Clio en gång bestämde sig för att sluta fungera. Jag berättade hela historien för Johnny, om hur Clio plötsligt bara gav upp, hur mycket trafik det var och om min räddare i nöden, prinsen i gråa Golfen. Johnny lyssnade, la huvudet på sned och smålog.


Lite senare mötte jag Johnny igen. Utanför ett tvätteri. Jag pratade med Johnny om hur glad jag är över att vi har en tvättmaskin i lägenheten och att jag slipper gå till tvätteriet och betala dyra pengar för maskiner och tumlare som aldrig tycks bli klara och som dessutom inte tvättar speciellt rent. Johnny höll med. Han har också tvättmaskin.

 
En bit bort, i en vägkorsning stod Johnny som en vägvisare åt folket. Jag skulle till Sécurité Sociale och det visade sig vara åt höger. Parken bakom Johnny heter förresten Champs Elysées, men det är inte riktigt same same som i Paris.


Johnny följde sedan med mig mot mina kvarter och stadsdelen, eller kommunen, Harly. Han stannade till bakom en skylt som varnade för utgång från fabriken, men jag förklarade för Johnny att det var länge sedan den skylten var något att bry sig om. Fabriken var en texilfabrik som konkurrerats ut av effektivare anläggningar i låglöneländer och allt som nu återstår av tiden då stadsdelen levde är ett gäng igenbommade tegelbyggnader som sakta rasar samman.

Jag erbjöd Johnny att följa med mig in i huset med rosa balkonger på en kaffe. Men han tackade nej. Han sa att hade mycket att stå i och många reklamaffischer att pryda.

Jag har inget att skriva. Så jag låter bli. Har precis varit och sett Brokeback Mountain. Känner mig fortfarande sådär lite skakis och inte riktigt tillbaka i verkligheten som man kan känna sig efter en bra  bio.

Vädret har varit vackert här i två dagar. Sol och blå himmel. Snö och is på Mälaren känns overkligt långt borta. Här andas jag våren, även om jag fortfarande har fingervantar. I parken spelas det pétanque, träden förbereder sina knoppar och kommunen håller på att restaurera minigolfbanan.

Nu ska jag gå och lägga mig och drömma om omöjlig kärlek, bouleklot och mälaris.

Känner att jag måste skriva lite om mitt stegande. Idag har jag inte brytt mig om att sätta på mig stegis än för jag har inte gått något som känns värt att räkna. Igår däremot gick jag fram och tillbaka till stan plus att jag gick en massa när jag var på stan också, fast det ville inte stegis räkna för han (jag tror att det är en han) tyckte att jag stått stilla för länge inne på posten så han stängde av sig. Med 53 könummer före är det svårt att inte stå still åtminstone en liten stund och sedan glömde jag förstås att kolla om han räknade som han skulle. Så jag känner mig liksom lite snuvad på stegen. Men det blev 7500 steg ungefär bara själva vägen fram och tillbaka till stan. I regn och blåst dessutom. Det borde ge bonussteg.

Tänka stega iväg till badhuset framåt kvällen. Antar att stegis inte räknar simtag också. Är nog inte ens värt att prova... Sedan finns det säkert någon ordningsregel någonstans som säger "stegräknare förbjudna i bassängen" och jag känner inte för att bråka med badvakterna. De har så höga stolar.

De ringde från optikern och sa att mina glasögon var klara att hämtas. Spännande. Jag tror att jag valde fel till slut, men jag blev helt nipprig av att prova hundra olika bågar iaktagen av ett gäng optikermedarbetare och resten av butiken att jag till slut bestämde mig för ett par så där pang bom vi tar dom här. Sedan efteråt ångrade jag mig och önskade jag att hade provat lite till men jag tror faktiskt inte att det hade gjort mig klokare. Jag kände mig osnygg i alla modeller. Jag gillar inte glasögon helt enkelt.

Valde i alla fall ett par rätt små och hyfsat diskreta. John Lennon hette dem, men de var inte runda. Just nu kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg hur de såg ut, ska hämta dem i morgon. I vilket fall som helst kommer det att bli bättre än glasögonen jag har nu eftersom jag haft dem sedan gymnasiet och tydligen blivit ungefär dubbelt så mycket närsynt sedan dess. Och i värsta fall kan jag skaffa mig nya glasögon nästa år om jag fortfarande har pojkvännens mutuelle (tilläggsförsäkring) för den betalar allt. Eller nästan i alla fall. Mina glas var så dyra (minus åtta kräver sina flaskbottnar, men de går att slipa ner till smala glas fast då kostar det mer) att jag kommer att få betala en liten del själv. Kommer inte ihåg hur mycket det blev till slut, tror det var runt 20 euro per glas, men det är ju ingenting när man tänker på hur mycket det kostar med nya glasögon, linser och linsvätska för ett år. Dessutom får jag ett par snoffsiga solbrillor på köpet. Eller för en euro extra. Optikern erbjuder ett andra par glasögon för en euro när man köper ett par brillor. Men då får man bara de billigaste glasen och för mig innebär det flaskbottnar så jag tog ett par solisar istället.

Så summa summarum, för mig var det en bra affär att skriva på ett certificat de concubinage. Och att skaffa mig en pojkvän med en bra mutuelle. Men det var inte i första hand på grund av hans mutuelle som jag valde honom. Faktiskt.

Appropå förnamnspratet i föregående inlägg så finns sidan Behind the name som innehåller en hel massa förnamn och deras historia. Där kan man bland annat läsa att Fulbert troligen är en version av Filibert som betyder "much brigthness" och att Sara betyder prinsessa eller "lady" på hebreiska. Cocotte däremot finns inte med, för det kan man nog inte heta på riktigt. Såvida man inte har fjädrar kanske...

Alltså inte för att jag går i föda-bebis-tankar (bebis är inte aktuellt i dagsläget) men det händer ju ändå ibland att man funderar lite på passande förnamn till framtida avkommor. Det händer framför allt när jag sitter på toa och tittar på mina brandmän faktiskt.

Enda kravet än så länge är att det ska vara ett namn som funkar både i Sverige och Frankrike. Sedan har jag inte tänkt så värst mycket längre. Eller jo, det finns en hel del förnamn som redan har sorterats bort. Ett nyupptäckt exempel är namnsdagsbarnet den 10 april, Fulbert. Fulbert känns inte som ett förnamn som går hem i både Frankrike och Sverige. Snarare ingenstans alls.

Stegräknaren Stegis har nu mött parken. Jag är fortfarande osäker på om den fungerar som den ska, men den säger i alla fall att min promenad innehöll dryga 8000 steg och var en bit över 6 kilometer lång. Distansen ska nog kortas ner en bit eftersom jag har ställt in för långa steg (var för lat för att mäta själv men har fått specialistråd av Krokofanten). Men den verkar i alla fall inte vara helt ute och cykla stegisen, jag tror att det står vid parkingången att rundan är 5,5 kilometer, och så är det väl ett par hundra meter till och från parken. Ska testa något lite mer exakt innan den får fullt förtroende.

Ur en rent estetisk synvinkel är stegis inte så mycket att hurra för. Jag funderar på om jag ska sätta den i byxlinningen, i ficklinningen eller bara stoppa ner den i fickan. Den är ju liksom inte ultrafashion... Fast bilden gör den faktiskt inte riktigt rättvisa för den ser så himla stor ut, och dessutom har blixten dödat den "designade" silverranden.


Jag hade lånat pojkvännens mp3-spelare till promenaden eftersom min hade slut på batteri och lyckades efter viss möda ställa in shuffle bland alla hans låtar. Plötsligt bland Dire Straits, Jean Leloup, Franz Ferdinand och Bénabar dök en kvinnoröst upp och sa trettiosjätte lektionen på klingande småländska. Jag bytte snabbt till nästa spår men kom på att det var skamligt länge sedan vi ägnade oss åt svenskalektionerna. Ikväll kanske Sven, farbror Anders och de andra i Assimil får sig en omgång.

Annars var parken sig lik i dag också. I slussen slussades en lång, platt kanalbåt. Péniche kallas de här. På båtens tak stod en bil, en blomkruka och en kopplad svart katt. En bit längre bort kastade sig en självmordsbenägen gräsandshane ut framför parkvaktarens bil. Parkvaktaren hann bromsa. Gräsanden kastade sig i kanalen. Kanske var han trött på skeptiska blickar och influensainsinuationer.

Helt oväntat dök plötsligt Håkan Hellström upp i hörlurarna. Med all sin entusiasm sjöng han om sitt Gullbergs kaj paradis och jag tänkte att om livet hade varit en film hade solen dykt upp bland molnen, fåglarna börjat kvittra och flickorna börjat dansa. Men så var det bara en vanlig tisdag och det fortsatte att dugga, det enda ljud som trängde i genom musiken var en fjärran siren och jag, den enda flickan inom synhåll, dansar sällan nykter.

Har inte skrivit något här hos Cocotte under helgen och har inte haft speciellt mycket att berätta. Vi har varit ute och åkt med nya Golfen. Dessutom har jag sett några bra filmer, läst ut en bok, varit på konstutställning, förlorat i bowling (igen, nu hatar jag bowling, igen), varit på biblioteket (det kostar pengar att skaffa sig ett lånekort här och dessutom får man inte låna hur mycket man vill), ätit en massa. Ja, mest har jag nog faktiskt ätit en massa. Ojoj, ju mer jag tänker på det desto mer kommer jag på vad jag har ätit. Kinamat i Saint Quentin, frites i Arras, crèpes med glass och massa choklad i Douai, paj, pasta, ost, baguette, éclair au chocolat och jag vet inte allt. Stopp och belägg! Dags att börja ännu ett av dessa nya liv nu kanske?

När jag var och klippte mig för ett tag sedan läste jag i en av de otaliga dam- och modetidningar som finns i det här landet. Biba tror jag att det var. Där i en spalt som hette något i stil med "Biba gillar" stod det om en svensk sångerska som precis gett ut sitt första album. Mimi Kay hette hon och sjöng på franska med en "accent charmant". Det stod också något i stil med att hon vid femton års ålder tog värvning i svenska flygvapnet och stannade där tills hon var arton då hon blev uppraggad av en modellagentur och flyttade till Paris. Lät ju som en spännande bakgrund. Inte visste jag att man kunde gå med i armén när man är femton...

I alla fall var jag förstås tvungen att kolla upp vem denna svenska var och hittade hennes hemsida där man bland annat kan lyssna på snuttar av låtarna på nya skivan. Mimi Kay är söt som socker och sjunger små trallvänliga sånger på franska. Låter rätt trevligt.

Om resten av frisörbesöket finns inte så mycket att säga. Inga stora förändringar. Lite kortare hår har jag, men han hade kunnat kapat mer känner jag så här i efterhand. Jag har fortfarande toppar som frasar. Jag lät mig i alla fall inte luras. Tror jag...

Jag var förresten och simmade igår till slut. Delvis inspirerad av Krokofanten som är så duktig och plaskar i poolen flera gånger i veckan.

I vilket fall som helst hade jag förberett mig noga, bland annat genom att införskaffa en ny badmössa eftersom det brukar vara obligatoriskt i franska badhus.

Det finns ett talessätt som lyder "allt klär en skönhet, men ingen klär i badmössa" och det kändes rätt passande när jag provade min mössa av det allra billigaste slaget. Jag tog i alla fall risken och visade upp mig i min mössa för min käraste pojkvän. Han skrattade högt, rått och länge, och sedan sa att han att han åtminstone inte behövde oroa sig för att jag skulle bi uppraggad i simhallen. Hmpf. Var inte så säker, jag har stött på intressenter både på Lidl och arbetsförmedlingen, försökte jag med, men det gick liksom inte hem, badmössan dämpade effekten.

Så igår packade jag min väska och rullade i väg till badhuset. Det kostar 1,50 € i inträde när man har ett ANPE- eller studentkort vilket känns rätt överkomligt. Jag gick in till skåpen för att byta om och upptäckte till min stora förskräckelse att jag glömt badmössan hemma. Jag som glatt mig så åt min blåa knopp. Fanns inte så mycket annat att göra än att återvända till receptionen och fråga om det verkligen var obligatoriskt med badmössa. Badhusdamen tittade på mig som om jag vore lite knäpp (folk tittar ofta på mig som om jag vore lite knäpp, undrar vad det beror på) och sa nej. Nej, man behövde inte ha badmössa. Jag hade lekt smurf i onödan. Jag satte upp håret i en knut, simmade en kilometer utan ragg och gick hem.

Tajta badbyxor måste man däremot ha. Alla kommer inte undan lika lätt...

Upptäckte precis sidan Beauté-test.com och tilbringade en liten (eller kanske ganska lång) stund där. Det är en sida där vanliga dödliga recenserar skönhetsprodukter med betyg och kommentarer. Där finns ett jättearkiv med märken, produkter och åsikter att klicka sig fram bland. Allt är på franska dock, men man kan ju alltid titta på betygsstjärnorna om man inte förstår texten...