Jag - en konkubin
Nu är det officiellt. Jag är en konkubin. Eller sambo kanske man också kan kalla det. I morse var jag och A och våra två vittnen på stadshuset i vår lilla stad och upprättade ett Certificat de concubinage, ett dokument som intygar att vi bor tillsammans. Så nu är jag en concubine och A min concubin. Helt officiellt är det inte riktigt ännu, för borgmästaren var inte där imorse för att skriva under. Men vi får hämta våra intyg på eftermiddagen.
Det är så gulligt med franska stadshus, les mairies. Varje liten håla har sitt eget stadhus och sin egen borgmästare, le maire. I vår stad, som egentligen är mer en stadsdel än en egen stad bor det officiellt 1801 personer (1999), och en och annan hund med tanke på mängden hundbajs på trottoarerna. För dessa 1801 personer finns ett stadshus som är öppet varje vardag mellan 8.30 - 12 och 13.30 - 17.15. Eftersom fransmännen tycks gilla byråkrati och så mycket officiella dokument som möjligt så finns det då och då en anledning att gå till la mairie.
Anledningen till att vi bestämde oss för att "konkubinera oss" var att vi tror att jag kan få ta del av A:s mutuelle, en sorts privat sjukförsäkring som han har via sitt jobb och som ger gratis sjukvård, tandvård, linser, glasögon och annat bra. Får se om det funkar. Kanske måste vi gå ytterligare ett steg och upprätta en PACS (pacte civil de solidarité), ett kontrakt som ger två personer av samma eller olika kön som lever tillsammans samma rättigheter som om de vore gifta. Fast det verkar krångligare och ännu mer officiellt. Får ser hur det blir. Jag känner mig rätt nöjd med att vara konkubin för tillfället.
När vi kom ut från stadshuset kastade våra två vittnen (två kompisar) ris på oss. Som om det vore på riktigt. Här finns ett litet bildbevis.
Det är så gulligt med franska stadshus, les mairies. Varje liten håla har sitt eget stadhus och sin egen borgmästare, le maire. I vår stad, som egentligen är mer en stadsdel än en egen stad bor det officiellt 1801 personer (1999), och en och annan hund med tanke på mängden hundbajs på trottoarerna. För dessa 1801 personer finns ett stadshus som är öppet varje vardag mellan 8.30 - 12 och 13.30 - 17.15. Eftersom fransmännen tycks gilla byråkrati och så mycket officiella dokument som möjligt så finns det då och då en anledning att gå till la mairie.
Anledningen till att vi bestämde oss för att "konkubinera oss" var att vi tror att jag kan få ta del av A:s mutuelle, en sorts privat sjukförsäkring som han har via sitt jobb och som ger gratis sjukvård, tandvård, linser, glasögon och annat bra. Får se om det funkar. Kanske måste vi gå ytterligare ett steg och upprätta en PACS (pacte civil de solidarité), ett kontrakt som ger två personer av samma eller olika kön som lever tillsammans samma rättigheter som om de vore gifta. Fast det verkar krångligare och ännu mer officiellt. Får ser hur det blir. Jag känner mig rätt nöjd med att vara konkubin för tillfället.
När vi kom ut från stadshuset kastade våra två vittnen (två kompisar) ris på oss. Som om det vore på riktigt. Här finns ett litet bildbevis.
Kommentarer
Trackback