Cocotte

Jag såg filmen Supersize Me i Arras förra helgen. Efteråt var det mingel med rödvin, lite fransk plockmat och diskussion. Filmen väcker helt klart en del funderingar, och även om jag inte var något fan av varken McDonald's eller läsk innan, så är jag det kanske ännu mindre nu.

Men så i onsdags befann jag mig på Paris paradgata Champs-Elysées. Klockan var över ett och jag var hungrig. Med en tunn plånbok och utan sällskap kändes inte de dyra brasserierna som något lockande alternativ. Det gyllene M:et däremot log inbjudande mot mig. "Kom in här, det är snabbt, enkelt och billigt." Så jag stegade in på McDonald's, eller McDo som fransoserna ofta säger. Men där var så hysteriskt mycket folk att jag snabbt stegade ut igen.

Den enda kassan som var ledig var den till McCaféet, men jag ville liksom inte ha en jordgubbspaj.

 

Tillbaka ute i folkmyllret behövde jag inte gå många steg innan den franska McDonalds-varianten Quick uppenbarade sig. (Eller förresten så är inte Quick franskt, utan belgiskt har jag fått lära mig, men de finns i alla fall överallt i Frankrike.) Jag gick in där istället. Beställde någonting som inte var speciellt gott men som inte heller smakade illa. Åt ensam i en rörig sal. En kille spillde Cola på min mat. Han bad om ursäkt. Jag sa att det gjorde ingenting, jag hade inte tänkt äta upp det ändå. Sedan gick jag ut igen.

Jag tänkte på alla pengar som hamnar i McDonald's kassor varje dag. Inte konstigt att de tackar artigt på soptunnorna.

 

Gick sedan en bit till och svängde vänster vid Hermès och sedan var jag framme. Fast jag var en och en halv timme för tidig och det går ju inte för sig, så jag roade mig med att gå några varv runt kvarteret och kolla i skyltfönster. Flämtade över Cartiers priser och fnissade åt boutiquerna som inte bara har skyltdockor i mänsklig form utan också i form av hundar. Ja, för hur ska man annars visa upp ett Gucci-hundhalsband liksom?

Intervjun tog kanske två timmar men då ingick en del väntetid. Jag hade en intervju med en rekryteringskonsult och en med monsieur chefen. Ungefär 50/50 engelska och franska var det nog. Jobbet lät verkligen jätteintressant. Nästan så där lite för bra för att vara sant. Vill jättegärna ha det men vågar inte hoppas alltför mycket eftersom de sa att de skulle intervjua "så många som möjligt". Vad ska det tjäna till undrar jag? Det räcker väl fint med mig. Eller?

Resten av dagen vandrade jag runt i Paris. Att avverka en eftermiddag i Paris är som bekant inte speciellt svårt. Jag kollade en del i affärer men mest bara vandrade jag, andades parisluft och tittade. Det finns så mycket att se i Paris. Överallt. Jag kollade in Le Petit Palais och Le Grand Palais eftersom jag inte varit där sedan de blev färdigrenoverade. Korsade Seine ett par gånger. Knäppte några kort.


Ja, och så var jag på Louvren också. Det är gratis för arbetslösa. Jag förundrades ännu en gång över hur lilla Mona Lisa har kunnat bli världens mest kända tavla. Vad är marknadsföringsknepet?



Jag vandrade runt där i Paris och tänkte än en gång att jag gillar verkligen den här staden. Den har så mycket att erbjuda. Sedan tog jag pendeltåget RER B från Hallarna till Gare du Nord. Det var störningar på linjen och folk kämpade för livet för att lyckas klämma sig in i någon av de överfulla vagnarna. Sedan stod vi där. Människa mot människa, tajtare packade än sardiner och jag tänkte än en gång att jag gillar verkligen inte den här stora staden.

För det är stort Paris. Det känner mina fötter idag om inte annat.

Jag gjorde ett "språktest" för att få reda på något som jag redan visste. Jag har velat lära mig spanska jättelänge men aldrig kommit mig för. Varför läste jag egentligen tyska i skolan? Alltså Deutsch, nein, nein, das ist nicht min grej, men Español, si si, det vore nog något...

---

You Should Learn Spanish

For you, learning a language is about career advancement and communication. Knowing Spanish will bring you tons of possiblities for jobs and travel. Bárbaro!

Hej Elliott.

Vi firar dig med champagne och pizza i kartong. Hoppas det är okej.

Hälsningar faster.

Hej världen.

Idag har jag blivit faster.

Det blev en liten Elliott.

Kommer ni ihåg Jordy, den rappande franska bebisen som sjöng om det hårda bebislivet i låten Dur dur d'être bébé i början av 90-talet?

Då var Jordy fyra år och såg ut så här.

Efter bebishitarna blev det rätt tyst om Jordy. Hans föräldrar försökte rida vidare på Jordy-vågen genom att öppna en Jordy-nöjespark, La ferme de Jordy, i Normandie. Det blev ingen hit och efter tre år gick Jordyfarmen i graven och med den sprack också föräldrarna äktenskap och Jordy blev ett skilsmässobarn.

Förra året gjorde Jordy comeback i fransk tv, genom att vara med i den franska kändisvarianten av dokusåpan Farmen, La ferme célébrités 2. Det visade sig att Jordy inte längre var en bebis utan en mogen och flitig sjuttonåring som jobbade så bra på farmen att han till slut kammade hem hela slutsegern.

Precis som hans föräldrar en gång red på bebis-vågen, rider Jordy nu på Farmen-vågen och han har släppt en ny singel som inte alls handlar om bebisar. Dessutom har han fyllt 18 år och blivit myndig. Det betyder att han nu har rätt till alla pengar som han tjänade som rappande bebis. Problemet är bara att det inte finns så mycket pengar kvar. Jordys pappa har gjort av med nästan alla pengar i diverse tvivelaktiga affärer.

I dagarna släppte Jordy sin självbiografi, Je ne suis plus un bébé (Jag är inte längre någon bebis) där han berättar om livet som barnstjärna, dagarna i rampljuset men också dagarna efteråt när ljusen släckts ner. Det är där han beskyller sin pappa för att ha berövat honom de pengar han tjänat i samband med sina 6 miljoner sålda skivor, ett stort antal konserter och diverse andra inkomster relaterade till varumärket Jordy.

Om livet var hårt för Jordy redan som bebis (Dur dur d'être bébé betyder just det är hårt att vara bebis) så är det inte nödvändigtvis lättare nu när han börjar bli vuxen.

Så här ser förresten Jordy ut nu när han inte längre är någon bebis.

Bloggkartan.se är en sverigekarta med utplacerade bloggar. Längst ner finns även en liten flik med utlandet. Stora Sverige och lilla utlandet. Så jag provar att placera min blogg i Frankrike.
Gå in på Bloggkartan och registrera din blogg du med.

Carola säger på Aftonbladet: "Jag ser yngre ut än någonsin".

Men hu, hur läskigt låter inte det då? Det är svårt att inte se framför sig en bebis med ett gammalt slitet carolahuvud. Läbbigt.

Nu har jag registrerat mig på Bloggtoppen. Eller egentligen hade jag redan gjort det innan, men jag hade inte länkat som man skulle så det funkade inte. Jag tvekade lite inför vilken kategori jag skulle placera mig under men valde till slut Resor. Inte för att jag är ute och reser i vanlig mening, men för att jag bor i ett annat land än Sverige. Och visst är det väl litet av en resa som jag är ute på? Det är bara det att jag inte riktigt vad resmålet är än.

Apropå resor så är pappa är på väg tillbaka till Kina igen. Han frågade om jag vill att han skulle köpa något till mig därborta i shoppingparadiset på andra sidan världen. Jag kom inte på något. Vad skulle jag kunna önska mig?

Chirac vägrar prata engelska - lämnade möte i protest, så lyder en rubrik på Svd.se.

Det är inte bara att han vägrar prata, han vägrar dessutom lyssna. Det som störde honom var att det var en fransman, Ernest-Antoine Seillière, som valde att hålla sitt tal på engelska trots att Chirac kämpat så för att hålla franskan levande inom EU. Och Chirac är väl inte direkt typen som sitter snällt och lyssnar när något inte behagar honom så han reste sig upp och gick. 

I Le Monde kan man läsa mer om hans lilla utspel.

Nämen åh. Jag vill också gå på kinesiska muren och snacka tjingtjong.

Ska jag behöva vänta tills jag blir gammal och höftledsopererad?

Dagens sak är min sovsäck. X-treme light 800 heter den, men till skillnad från stavmixern har den inget smeknamn. Den införskaffades strax efter jul tack vare ett presentkort som snygge fransmannen fått från sitt jobb. Med tanke på alla golv vi övernattat och frusit på tyckte vi att det var en bra investering att skaffa oss varsin sovsäck.


Jag ville helst ha en sovsäck som var liten och nätt. Behändig liksom, så att man kan ploppa ner den i handväskan tillsammans med linsburken och tandborsten utifall att man skulle sova borta någon natt. Fransmannen som är lite frusen av sig ville helst ha en sovsäck som kunde hålla honom varm och som inte var för kort. Och helst ville vi ha samma lika sovsäckar för att kunna sätta ihop dem om det skulle behövas.

Inte alltför många krav kan tyckas, men visade sig att utbudet av sovsäckar var ganska begränsat i vår lilla stad. Framför allt  varma modeller i handväsksformat och för personer över 1,90. Men så en dag sprang vi på X-treme light 800 och det var kanske inte kärlek vid första ögonkastet, men det klickade hyfsat. Den väger 770 gram och passar kanske inte i handväskan men väl i helgövernattningsryggsäcken och den ska klara temperaturer ner till en minusgrad (fast det hoppas jag att den ska slippa).

Sovsäcken har redan fått besöka Paris några gånger och en skidort. Snart ska den få resa till Toulouse, Marseille och Montpellier, och antagligen till Clermont-Ferrand också. Den var rätt dyr, 50-60 euro tror jag att den kostade. Men å andra sidan är ju en sovsäck inte något man köper varje dag och det är rätt skönt att slippa frysa och att slippa släpa på en stor kluns.

Hm, när superbloggen Ytligheter länkar till mig syns det  i min i vanliga fall rätt så blygsamma statistik...

 

Demonstrationerna fortsätter. Universiteten är fortfarande blockerade. Dominique de Villepin går motvilligt med på att öppna dörren på glänt för att släppa in några fackliga representanter och diskutera. Fackförbunden sätter hårt mot hårt och säger sig inte vara öppna för dialog förrän det nya ungdomskontraktet CPE dras tillbaka.

I svenska tidningar kan man läsa att den franska polisen grep 420 personer i samband med demonstrationerna igår. Det tråkigaste är att de som förstör och bråkar oftast inte ens vet vad CPE är. De är bara där just för att förstöra och bråka, inte för att demonstrera fram en åsikt. Och alla tusentals fredliga demonstranter får återigen stå i skuggan för vandalerna, "les casseurs", som helst av allt vill ha en rejäl fajt med polisen.

I en artikel från TT som är publicerad i en rad svenska tidningar idag står det att CPE är en ny lag som gör det möjligt för arbetsgivare med färre än 20 anställda att fritt säga upp nyanställda under de första två åren, utan att ange några skäl. Det stämmer inte. CPE gäller företag med fler än 20 anställda men enbart för ungdomar under 26 år.

Sedan finns det ett annat kontrakt som heter CNE (contrat de nouvelle embauche) som instiftades i augusti 2005 och som enbart gäller småföretag med färre än 20 anställda. CNE har till skillnad från CPE (contrat de première embauche) ingen åldersgräns men innehåller samma möjlighet för företagen att säga upp den anställda under de två första åren utan att ange något motiv.

Gérard Depardieu talar ut om sitt alkoholmissbruk i tv. När det var som värst drack han åtta liter vin om dagen. Åtta liter? Okej att han är rätt kraftig och har en massa vinodlingar lite överallt, men tio flaskor vin om dagen, borde inte det göra hans näsa blå eller något?

En gång drömde jag att jag och Gérard bodde i samma trappuppgång och att han bad mig att vara lägenhetsvakt när han var bortrest. Han hade en stor lägenhet men inga blommor.

Min blogg saknar ordning, tema och kategorier. Lite som jag själv kanske. Alla inlägg går under kategorin "allmänt". Men nu har jag tagit mod till mig och startat en ny kategori. Den heter Dagens sak och här tänkte jag visa upp lite saker. Det är kul med saker och jag har rätt många, även om jag fortfarande lever lite resväskeliv.

Dagens sak är min stavmixer. Eller heter det kanske mixerstav?


Den inhandlades för ett par månaders sedan och har sedan dess fått arbeta mycket. Mest använder jag den till att göra soppor. Vi äter soppa minst en gång i veckan. Oftast fler. Soppa är praktiskt, enkelt, gott och billigt. Dessutom kan den varieras i sin oändlighet och även om jag fortfarande inte provat att koka soppa på en spik så brukar soppan få bestå av lite allt möjligt, beroende på vad som finns i kylskåpet. Ett enkelt grundrecept ser väl ut ungefär så här, men mängder och grönsaker, ja allt, kan varieras efter behag.

Soppa
4-6 potatisar
4-5 morötter
1 purjolök
2 buljongtärningar (grönsaks- eller kycklingbuljong)
1 dryg liter vatter

Skala och skiva grönsakerna. Lägg i en stor kastrull (jag kör med cocotte-minute), häll i vatten, smula ner buljongtärningarna och låt koka tills allt är mjukt och fint. Mixa slätt. Salta och peppra efter behag. Servera. Har man en gammal baguette hemma är det perfekt att ha i som krutonger. Ost är också gott i soppan. Riven eller i bitar.

Mixerstaven, eller var det stavmixern, är bra till mycket annat också. Bland annat smoothies. Mixa ihop lite halvtinade bär med fromage blanc eller yoghurt. Sockra lite och vips är det en efterrätt.

Dessutom gillar jag att min mixer heter Turbomix Plus. Det låter bra. Jag kallar den min turbo.

Bilddagboken ligger nere. Jag som ville gå in och kolla efter något kul bland mina gamla bilder. Har de förstås på datorn också men det är en sådan oordning bland mina bilder. Jag skulle behöva en rejäl städa-datorn-dag. Och städa upp bland mejlen i min inbox skulle jag också behöva göra. Dessutom skulle jag behöva städa IRL, det vill säga lägenheten, men det är ju så tråkigt.

I brist på bättre publicerar jag en bild från helgen som gick. Från ett ställe som skulle behöva betydligt mer städning än min hårddisk, min inbox och min lägenhet tillsammans. Det är från ett hus som stått tomt sedan 1995 då de två gamla bröderna som bodde där gick bort. Nu är det ett mystiskt spökhus som står och förfaller. Det är tråkigt att ett charmigt gammalt hus får förfalla så. Men det är för mycket jobb med att renovera och ägarinnan vill inte sälja. Så huset står tomt och spindlarna härjar.

Min blogg börjar mer och mer likna en bilblogg. Gamla Clio som går sönder gång på gång, räddaren i Golfen och nu i helgen sprang jag på en ny skönhet. En gammal Renault 4L (quatre L, utalas kattrell) som stod övergiven i en av alla lador som tillhör pojkvännens familj. Den var lite, lite smutsig, fullastad med gamla däck och rätt långt ifrån körduglig.

 

Men visst har den väl sin charm ändå? Varför görs inte nya bilar i form av gamla? Jag skulle gärna åka runt i en 4L, en Citroën 2cv (deux cheveaux) eller varför inte en Volvo Amazon. Men jag vill inte ha en gammal skrutt. Jag har redan testat på en bil som går sönder mitt i rusningstrafiken och det var inte riktigt min grej. Och att meka och skruva är inte heller min grej. Men jag gillar gamla söta bilar.

Att jag inte vill ha en gammal skrutt betyder inte att jag vill ha superpimpad gammal bil à la Power Meet i Västerås. Men om Renault ska göra en ny bil tycker jag att de borde göra en ny 4L. Ungefär som Volkswagen gjorde med Bubblan. Fast finare.  

Tillbaka från den franska landsbygden. Trött. Sju och en halv timmes bilresa sliter, även om vi numera reser i lyxbil. Golfen har farthållare och det börjar inte skramla och dra från alla håll och kanter när man överstiger 110 km/h. (På franska motorvägar får man köra i 130 och de är gjorda för det också. Men rullar det så kostar det, motorvägarna är avgiftsbelagda.)

Vi var betydligt tyngre lastade på hemvägen än på ditvägen. Bilen var lastad med potatisar, gula lökar och purjolökar från trädgården, hemkokt marmelad, äppelpaj och en halv Saint Nectaire. Och själva var vi lastade med ett par kilos övervikt efter alla goda franska flerrättersmåltider.

Innan jag går och lägger mig bjuder jag på en bild från Billom, en söt liten stad som ligger nära byn jag varit i. Det var förresten 18 grader och sol i Auvergne idag när vi åkte. Och 4 grader och regn i Picardie när vi kom fram. Känns sådär kul.

 

Pappa ringde och sa hej svejs nu åker jag till Kina.

Linda skickade ett mejl och sa hej svejs snart åker jag till Kina.

På en fest för ett tag sedan träffade jag en fransman som pluggat ett år på KTH i Stockholm och som efter det hade varit på en rätt lång resa runt Kina. Han berättade om när han på något vackert kinesiskt ställe, jag kommer inte ihåg var, såg en tjej som kändes bekant på något sätt. Hon hade med sig två stora killar som såg väldigt starka och lite läskiga ut. Det kom fram två andra killar till tjejen som såg bekant ut och började prata på ett språk som också kändes bekant. Killarna frågade om de inte kunde få ta ett kort på dem tillsammans med tjejen. Det kunde de. Och det var då det gick upp för fransmannen att de pratade svenska. Och att tjejen med de två biffiga killarna i följe var kronprinsessan Victoria. Han sa 'ej Victoria, hon log och sa hej tillbaka. Det var det coolaste ögonblicket på hela kinaresan tyckte fransmannen. Ett år i Stockholm utan en skymt av något levande kungligt. Och så åkte han till Kina och vips traskar Victoria ut mitt framför näsan på honom.

Fast han hade hellre träffat Madeleine la han till senare.

Jag vill också åka till Kina. Inte för att träffa Victoria, utan för att jag vill åka till Kina. Jag skrev till med uppsats om affärsförhandlingar med kineser. Men nu åker alla till Kina utom jag. Jag får nöja mig med en vårrulle på en av stadens otaliga kinarestauranger.

Via Ytligheter hittade jag en länk till en fransk blogg, Dans nos sacs, som bara innehåller bilder på olika tjejers handväskor och deras innehåll. Det är rätt kul att få rota runt i andras handväskor. Inspirerad bestämde jag mig för att ta tillfället i akt och rensa upp lite i min egen handväska. Det är lätt hänt att man släpar runt på en massa onödigt.

Jag ville inte vara sämre än de franska flickorna på Dans nos sacs, utan jag bestämde mig för att dela med mig av innehållet i min för tillfället rätt stora handväska. Den innehöll betydligt mer än jag trodde...

 

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men utan ordning och reda (ungefär som min handväska) så består innehållet av följande:
- Plånbok av märket XOXO, present från mamma och Boston
- Kalender Ordning och reda, julklapp från mamma
- Anteckningsblock Ordning och reda, japp det är också en present från världens bästa mamma
- Checkhäfte i rött fodral (i Frankrike är det svårt att klara sig utan checkar, men jag har inte alltid med mig det, hade det till optikern)
- Mitt pass (det har jag inte heller alltid med mig, bara när jag vet att jag behöver identifiera mig och svenskt körkort, id-kort, inte kommer att vara tillräckligt)
- Mina nya solglasögon som jag fick på köpet när jag köpte mina glasögon (det har varit soligt här i fyra dagar nu)
- Nycklar till Gamla Clio och hemmanycklar
- Tuggummin från Lidl
- Tre stycken batterier som jag inte vet om de fungerar
- Biobiljetter från Brokeback Mountain och Hoodwinked (La véritable histoire du petit chaperon rouge)
- Ett gäng använda metrobiljetter från Paris
- Lite småcentimesmynt som inte tjänar så mycket till
- En påse peppar från Max?? Jag har bara ätit på Max en gång och det var i Luleå i somras så den måste komma därifrån...
- Ett kort från Manpower med mötestid och en lista på dokument att ta med
- Ett kort från optikern med datum på när mina linser blir klara och hur mycket de kommer att kosta
- Sådana där läskiga mintblad som man lägger på tungan för att lukta gott i munnen från en kompis jobb
- Fasaden till bilradion i Gamla Clio (så att ingen snor den...)
- Ett liftkort...
- Ett jättelångt kvitto och ett par rabattkuponger från när jag var och handlade mat för 35 euro på Auchan idag
- En liten flaska bodylotion snodd från ett hotell
- Ett par svarta fingervantar
- Min mp3-spelare vars lock till usb-nyckeln jag tappade i somras någonstans längs Björnöns milspår
- Oglamoröst läppbalsam från Carmex
- En lyckokastanj som jag har fått av Linda
- En säkerhetsnål
- Två pennor

Har jag glömt något? Dessutom innehöll väskan ett gäng gamla kvitton, nummerlappar, en gammal linsburk och lite annat skräp som jag passade på att slänga när jag ändå var i farten. Resten får nog bli kvar... Men jag går ofta ut utan handväska också så jag är inte helt beroende. Men oj, jag är lite förvånad själv över allt innehåll.

Ja just ja, jag glömde mobilen. Den är förstås också med i vanliga fall. En Nokia 3100 har jag.

När jag ändå var igång knäppte jag ett kort på delar av innehållet i min plånbok också.

 

Den innehåller förutom en del kvitton, visitkort, några foton och lite annat smått och gott följande:
- Några, fast inte speciellt många, europengar
- En plastgrej att stoppa i kundvagnen när man går och handlar (obs: vuxenpoäng)
- Carte 12-25, rabattkort till tåget. Livsnödvändigt när man reser så mycket som jag.
- Maxirabattkort till lokaltrafiken i Göteborg. Inte nödvändigt när man är i Frankrike...
- Kundkort hos E.Leclerc och små minikundkort hos Auchan och Jules (mera vuxenpoäng)
- Körkort
- Visakort
- Carte Vitale, franskt sjukförsäkringskort som man måste ha om man går till doktorn
- Papper på min mutulle, tilläggsförsäkring, hos Gan
- ANPE-kort, arbetssökandekort som ger rätt mycket rabatter
- Carte grise till Gamla Clio. Bilens id-kort kan man kanske säga. Det som polisen frågar efter om man blir stoppad.

Ja det var ungefär det. Någon mer som vill dela med sig?

Igår var det den franska uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen på tv. Som jag har nämnt tidigare är fransmännen betydligt mindre intresserade av detta evenemang än vad svenskarna tycks vara. De svenska kvällstidningarna (och kanske också det svenska folket?) verkar ha drabbats av någon slags schlagerhysteri som aldrig tycks ta slut. Hur länge ska det hålla på? Jag har trots allt flyttat till främmande land men lyckas ändå inte undvika att få reda på detaljer om Carolas bantning och att Roger Pontare har konstiga kläder på sig i år också.

Den franska schlageruttagningen var rätt tam. Den bestod av tre moment. Först var det en sorts talangjaktstävling som visades på lokaltv där en jury valde ut ett antal representanter från Frankrikes alla delar. Sedan var det igår en direktsänd final på France3 där de olika lokalrepresentanterna tillsammans sjöng diverse kända franska sånger i mer eller mindre lyckade arrangemang. Sedan valde juryn ut tio slutliga finalister och om jag förstod det hela rätt så kunde man ringa in och rösta på sin favorit. Hur man skulle kunna skaffa sig en favorit vet jag inte riktigt eftersom att de mest sjöng tillsammans hela tiden. Kanske är det meningen att jag som bor i Picardie ska hålla på tjejen som representerade Nord-Pas de Calais-Picardie?

Jag kollade bara lite halvt eftersom jag tittade på en film på en annan kanal samtidigt så jag vet inte vem som vann. Men jag vet att priset för den som vann var att få åka till Aten och tävla med en sång skriven av Corneille.  Corneille som är en rätt trevlig soul- och r&bsångare var där igår och sjöng låten. Den var rätt trist. Jag glömde bort att lyssna efter tag. Ingen catchy melodi och varken jag eller A förstod ett ord av texten för han mumlade så.

Nä, om Frankrike vinner i Aten då ska jag nog äta upp mina skor.

Jag håller på att testa flickr för att ladda upp bilder utan att det ska ta alltför mycket av min plats här på blogg.se. Vet inte riktigt hur det funkar än, men tänkte prova lite genom att berätta om gårdagens promenad tillsammans med den franske rockikonen Johnny Hallyday.

Johnny (observera att hans namn inte uttalas som vilken Johnny Svensson som helst, utan Djonniii - Djonnii Allidej) är stor. Han är en av Frankrikes kändaste kändisar och har varit med i svängen sedan tidigt 60-tal. Han har spelat in ett tusental låtar, sålt en sisådär 200 miljoner album och varit gift ungefär lika många gånger. Han är så stor och känd att när han funderar på att byta nationalitet och bli belgare, som sin pappa, toppar det alla nyhetssändningar. Fast inte i Belgien, för där tror de att han redan är belgare.

Just eftersom Johnny ju faktiskt är värsta kändisen kändes det extra kul att springa på honom här i Saint Quentin, en liten stad i Picardie som inte är känd för något speciellt förutom möjligen att stadens stadshus prydde de gamla 50-francssedlarna och att man vann den senaste upplagan av den tv-sända stadskampen Intervilles.

Johnny, precis som jag iklädd solglasögon, följde mig runt staden och jag tog tillfället i akt att berätta lite historier för honom.



Först träffade jag på Johnny inte så långt ifrån stället där Gamla Clio en gång bestämde sig för att sluta fungera. Jag berättade hela historien för Johnny, om hur Clio plötsligt bara gav upp, hur mycket trafik det var och om min räddare i nöden, prinsen i gråa Golfen. Johnny lyssnade, la huvudet på sned och smålog.


Lite senare mötte jag Johnny igen. Utanför ett tvätteri. Jag pratade med Johnny om hur glad jag är över att vi har en tvättmaskin i lägenheten och att jag slipper gå till tvätteriet och betala dyra pengar för maskiner och tumlare som aldrig tycks bli klara och som dessutom inte tvättar speciellt rent. Johnny höll med. Han har också tvättmaskin.

 
En bit bort, i en vägkorsning stod Johnny som en vägvisare åt folket. Jag skulle till Sécurité Sociale och det visade sig vara åt höger. Parken bakom Johnny heter förresten Champs Elysées, men det är inte riktigt same same som i Paris.


Johnny följde sedan med mig mot mina kvarter och stadsdelen, eller kommunen, Harly. Han stannade till bakom en skylt som varnade för utgång från fabriken, men jag förklarade för Johnny att det var länge sedan den skylten var något att bry sig om. Fabriken var en texilfabrik som konkurrerats ut av effektivare anläggningar i låglöneländer och allt som nu återstår av tiden då stadsdelen levde är ett gäng igenbommade tegelbyggnader som sakta rasar samman.

Jag erbjöd Johnny att följa med mig in i huset med rosa balkonger på en kaffe. Men han tackade nej. Han sa att hade mycket att stå i och många reklamaffischer att pryda.

Jag har inget att skriva. Så jag låter bli. Har precis varit och sett Brokeback Mountain. Känner mig fortfarande sådär lite skakis och inte riktigt tillbaka i verkligheten som man kan känna sig efter en bra  bio.

Vädret har varit vackert här i två dagar. Sol och blå himmel. Snö och is på Mälaren känns overkligt långt borta. Här andas jag våren, även om jag fortfarande har fingervantar. I parken spelas det pétanque, träden förbereder sina knoppar och kommunen håller på att restaurera minigolfbanan.

Nu ska jag gå och lägga mig och drömma om omöjlig kärlek, bouleklot och mälaris.

Tillbaka från Paris. Hade inte stegräknaren med mig (någon måtta får det vara) men som alltid i storstäder blev stegen otaliga. Bara ett metrobyte i Montparnasse, en runda i Hallarna, en promenad till ett kafé i elfte, ett besök hos en kompis i nittonde och en språngmarsch från La Chapelle till fjärrtågen på Gare du Nord motsvarar säkert åtskilliga turer runt parken och längs kanalen.

Rugbyfesten var en höjdare. Mycket folk och en bonne ambiance. Ja, trevlig stämning alltså, men det lät bättre på franska. Jag försökte mig på en och annan tackling, men de som tacklades hårdast var förstås plastmuggarna från den öppna baren. Namnet på rugbylaget som ordnade festen säger ungefär allt om vilken nivå det handlade om. De heter Les Sousbocks. Sousbock är ett sådant där underlägg i kartong som man får under ölen på puben.

Livat som ett kartongunderlägg var det alltså.

Där var en häftig sambatrummande orkester som uppträdde ett par gånger. De trummande järnet så hårt och häftigt att det var svårt även för en stel svensk som jag att låta bli att vifta på höfterna. Första gången de trummade hade vi nyss kommit och jag nöjde mig med att hålla hårt i min plastmugg och vicka lite på foten. Andra gången de trummade, några plastmuggar senare, vickade jag på både benen och axlarna. Det var nog tur att de inte trummade en tredje gång, för då hade jag nog nästan varit redo att hoppa upp och dansa på borden.

Idag har jag för första gången kollat på nästan en hel rugbymatch på tv. Frankrike - England i sexnationersturneringen. Jag kan fortfarande inte alla regler, men det är faktiskt rätt kul att titta på. Jag vidhåller att rugbymännen tillbringar den mesta av tiden på marken liggandes i högar. För att bli bra på rugby är nog den viktigaste egenskapen att inte vara rädd för smärta och att gilla att knuffas. De bästa spelarna är de som sänker huvudet lägst och som utan att tveka springer rakt in i lejonets gap, eller i famnen på en fem hundrakilosklunsar med rugbykläder som bara väntar på att få smutsa ner dina shorts och skapa en hög med dig underst. Underst, som en sousbock.

Är hos en kompis i Paris i väntan pa att rugbyfesten ska börja. Klockan är bara kvart i tio vilket väl kan anses vara i ottan i festsammanhang. Och att förfesta innan en soirée open bar tjänar ingenting till. Jag ska nog öva lite på mina tacklingar. Igår gjorde jag ett försök på en rugbyman men det gick inget vidare, jag höll på att hamna med näsan i asfalten, och då tog han inte ens i. Jaja, man kanske inte maste tacklas på en rugbyfest?

I morse skulle jag och Gamla Clio ut och åka. Det gick inte så vidare bra. Clio ville inte starta alls och det visade sig att batteriet var helt dött. Min riddare i Golfen kom ännu en gång till undsättning. Han undrar vad jag har gjort för ont för att Clio ska behandla mig på detta vis, själv har han haft Gamla Clio sedan nittiotalet och hon har aldrig svikit honom så som hon sviker mig. Avundsjuka skulle jag tro att det handlar om. Barn är mjuka, bilar är hårda, men det hindrar inte bilar från att också ha känslor.

Jag har fått mina glasögon i alla fall. Alltid något.

I helgen ska jag på en rugbyfest i Paris. Jag har aldrig förstått mig på rugby. Tycker att spelarna mest verkar ligga på varandra i en stor hög. Men det har kanske sin charm det också, vad vet jag, jag kan inte ens reglerna. Rugbyfesten, som ordnas av en kompis rugbylag, är en soirée open bar. Du betalar när du går in och sedan är baren öppen för alla sorters dryckesorgier. Jag ska inte försöka mig på att dricka rugbyspelarna under bordet. Jag gillar inte att förlora. Däremot ska jag nog försöka öva in några tacklingar i förväg, utifall att det skulle vara kö till baren eller så. Man måste nog tacklas på rugbyfester tror jag.

Det pratas om att Magalie, tjejen som vann senaste Star Academy (franska Fame Factory) ska komma på festen. Fast jag vet inte om det är helt sant. Magalie, 17 år och överviktig, var programmets hackkyckling och nominerad av lärarna nästan varje vecka för att röstas ut. Men varje vecka röstade publiken att hon skulle stanna, antagligen mer av empati och för att jävlas med produktionsbolaget än för hennes sånginsatser. Så länge hon lät bli att sjunga hejade jag också på Magalie. Alla var emot henne, utom publiken, och det var lite som en askungesaga som blev sann.

Nästa helg blir det franska landsbygden med följande utsikt från sovrumsfönstret. Det är också trevligt, men inte jämförbart med rugbyfester.

Känner att jag måste skriva lite om mitt stegande. Idag har jag inte brytt mig om att sätta på mig stegis än för jag har inte gått något som känns värt att räkna. Igår däremot gick jag fram och tillbaka till stan plus att jag gick en massa när jag var på stan också, fast det ville inte stegis räkna för han (jag tror att det är en han) tyckte att jag stått stilla för länge inne på posten så han stängde av sig. Med 53 könummer före är det svårt att inte stå still åtminstone en liten stund och sedan glömde jag förstås att kolla om han räknade som han skulle. Så jag känner mig liksom lite snuvad på stegen. Men det blev 7500 steg ungefär bara själva vägen fram och tillbaka till stan. I regn och blåst dessutom. Det borde ge bonussteg.

Tänka stega iväg till badhuset framåt kvällen. Antar att stegis inte räknar simtag också. Är nog inte ens värt att prova... Sedan finns det säkert någon ordningsregel någonstans som säger "stegräknare förbjudna i bassängen" och jag känner inte för att bråka med badvakterna. De har så höga stolar.

De ringde från optikern och sa att mina glasögon var klara att hämtas. Spännande. Jag tror att jag valde fel till slut, men jag blev helt nipprig av att prova hundra olika bågar iaktagen av ett gäng optikermedarbetare och resten av butiken att jag till slut bestämde mig för ett par så där pang bom vi tar dom här. Sedan efteråt ångrade jag mig och önskade jag att hade provat lite till men jag tror faktiskt inte att det hade gjort mig klokare. Jag kände mig osnygg i alla modeller. Jag gillar inte glasögon helt enkelt.

Valde i alla fall ett par rätt små och hyfsat diskreta. John Lennon hette dem, men de var inte runda. Just nu kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg hur de såg ut, ska hämta dem i morgon. I vilket fall som helst kommer det att bli bättre än glasögonen jag har nu eftersom jag haft dem sedan gymnasiet och tydligen blivit ungefär dubbelt så mycket närsynt sedan dess. Och i värsta fall kan jag skaffa mig nya glasögon nästa år om jag fortfarande har pojkvännens mutuelle (tilläggsförsäkring) för den betalar allt. Eller nästan i alla fall. Mina glas var så dyra (minus åtta kräver sina flaskbottnar, men de går att slipa ner till smala glas fast då kostar det mer) att jag kommer att få betala en liten del själv. Kommer inte ihåg hur mycket det blev till slut, tror det var runt 20 euro per glas, men det är ju ingenting när man tänker på hur mycket det kostar med nya glasögon, linser och linsvätska för ett år. Dessutom får jag ett par snoffsiga solbrillor på köpet. Eller för en euro extra. Optikern erbjuder ett andra par glasögon för en euro när man köper ett par brillor. Men då får man bara de billigaste glasen och för mig innebär det flaskbottnar så jag tog ett par solisar istället.

Så summa summarum, för mig var det en bra affär att skriva på ett certificat de concubinage. Och att skaffa mig en pojkvän med en bra mutuelle. Men det var inte i första hand på grund av hans mutuelle som jag valde honom. Faktiskt.

Appropå förnamnspratet i föregående inlägg så finns sidan Behind the name som innehåller en hel massa förnamn och deras historia. Där kan man bland annat läsa att Fulbert troligen är en version av Filibert som betyder "much brigthness" och att Sara betyder prinsessa eller "lady" på hebreiska. Cocotte däremot finns inte med, för det kan man nog inte heta på riktigt. Såvida man inte har fjädrar kanske...

Alltså inte för att jag går i föda-bebis-tankar (bebis är inte aktuellt i dagsläget) men det händer ju ändå ibland att man funderar lite på passande förnamn till framtida avkommor. Det händer framför allt när jag sitter på toa och tittar på mina brandmän faktiskt.

Enda kravet än så länge är att det ska vara ett namn som funkar både i Sverige och Frankrike. Sedan har jag inte tänkt så värst mycket längre. Eller jo, det finns en hel del förnamn som redan har sorterats bort. Ett nyupptäckt exempel är namnsdagsbarnet den 10 april, Fulbert. Fulbert känns inte som ett förnamn som går hem i både Frankrike och Sverige. Snarare ingenstans alls.

Stegräknaren Stegis har nu mött parken. Jag är fortfarande osäker på om den fungerar som den ska, men den säger i alla fall att min promenad innehöll dryga 8000 steg och var en bit över 6 kilometer lång. Distansen ska nog kortas ner en bit eftersom jag har ställt in för långa steg (var för lat för att mäta själv men har fått specialistråd av Krokofanten). Men den verkar i alla fall inte vara helt ute och cykla stegisen, jag tror att det står vid parkingången att rundan är 5,5 kilometer, och så är det väl ett par hundra meter till och från parken. Ska testa något lite mer exakt innan den får fullt förtroende.

Ur en rent estetisk synvinkel är stegis inte så mycket att hurra för. Jag funderar på om jag ska sätta den i byxlinningen, i ficklinningen eller bara stoppa ner den i fickan. Den är ju liksom inte ultrafashion... Fast bilden gör den faktiskt inte riktigt rättvisa för den ser så himla stor ut, och dessutom har blixten dödat den "designade" silverranden.


Jag hade lånat pojkvännens mp3-spelare till promenaden eftersom min hade slut på batteri och lyckades efter viss möda ställa in shuffle bland alla hans låtar. Plötsligt bland Dire Straits, Jean Leloup, Franz Ferdinand och Bénabar dök en kvinnoröst upp och sa trettiosjätte lektionen på klingande småländska. Jag bytte snabbt till nästa spår men kom på att det var skamligt länge sedan vi ägnade oss åt svenskalektionerna. Ikväll kanske Sven, farbror Anders och de andra i Assimil får sig en omgång.

Annars var parken sig lik i dag också. I slussen slussades en lång, platt kanalbåt. Péniche kallas de här. På båtens tak stod en bil, en blomkruka och en kopplad svart katt. En bit längre bort kastade sig en självmordsbenägen gräsandshane ut framför parkvaktarens bil. Parkvaktaren hann bromsa. Gräsanden kastade sig i kanalen. Kanske var han trött på skeptiska blickar och influensainsinuationer.

Helt oväntat dök plötsligt Håkan Hellström upp i hörlurarna. Med all sin entusiasm sjöng han om sitt Gullbergs kaj paradis och jag tänkte att om livet hade varit en film hade solen dykt upp bland molnen, fåglarna börjat kvittra och flickorna börjat dansa. Men så var det bara en vanlig tisdag och det fortsatte att dugga, det enda ljud som trängde i genom musiken var en fjärran siren och jag, den enda flickan inom synhåll, dansar sällan nykter.

Har inte skrivit något här hos Cocotte under helgen och har inte haft speciellt mycket att berätta. Vi har varit ute och åkt med nya Golfen. Dessutom har jag sett några bra filmer, läst ut en bok, varit på konstutställning, förlorat i bowling (igen, nu hatar jag bowling, igen), varit på biblioteket (det kostar pengar att skaffa sig ett lånekort här och dessutom får man inte låna hur mycket man vill), ätit en massa. Ja, mest har jag nog faktiskt ätit en massa. Ojoj, ju mer jag tänker på det desto mer kommer jag på vad jag har ätit. Kinamat i Saint Quentin, frites i Arras, crèpes med glass och massa choklad i Douai, paj, pasta, ost, baguette, éclair au chocolat och jag vet inte allt. Stopp och belägg! Dags att börja ännu ett av dessa nya liv nu kanske?

När jag var och klippte mig för ett tag sedan läste jag i en av de otaliga dam- och modetidningar som finns i det här landet. Biba tror jag att det var. Där i en spalt som hette något i stil med "Biba gillar" stod det om en svensk sångerska som precis gett ut sitt första album. Mimi Kay hette hon och sjöng på franska med en "accent charmant". Det stod också något i stil med att hon vid femton års ålder tog värvning i svenska flygvapnet och stannade där tills hon var arton då hon blev uppraggad av en modellagentur och flyttade till Paris. Lät ju som en spännande bakgrund. Inte visste jag att man kunde gå med i armén när man är femton...

I alla fall var jag förstås tvungen att kolla upp vem denna svenska var och hittade hennes hemsida där man bland annat kan lyssna på snuttar av låtarna på nya skivan. Mimi Kay är söt som socker och sjunger små trallvänliga sånger på franska. Låter rätt trevligt.

Om resten av frisörbesöket finns inte så mycket att säga. Inga stora förändringar. Lite kortare hår har jag, men han hade kunnat kapat mer känner jag så här i efterhand. Jag har fortfarande toppar som frasar. Jag lät mig i alla fall inte luras. Tror jag...

Jag var förresten och simmade igår till slut. Delvis inspirerad av Krokofanten som är så duktig och plaskar i poolen flera gånger i veckan.

I vilket fall som helst hade jag förberett mig noga, bland annat genom att införskaffa en ny badmössa eftersom det brukar vara obligatoriskt i franska badhus.

Det finns ett talessätt som lyder "allt klär en skönhet, men ingen klär i badmössa" och det kändes rätt passande när jag provade min mössa av det allra billigaste slaget. Jag tog i alla fall risken och visade upp mig i min mössa för min käraste pojkvän. Han skrattade högt, rått och länge, och sedan sa att han att han åtminstone inte behövde oroa sig för att jag skulle bi uppraggad i simhallen. Hmpf. Var inte så säker, jag har stött på intressenter både på Lidl och arbetsförmedlingen, försökte jag med, men det gick liksom inte hem, badmössan dämpade effekten.

Så igår packade jag min väska och rullade i väg till badhuset. Det kostar 1,50 € i inträde när man har ett ANPE- eller studentkort vilket känns rätt överkomligt. Jag gick in till skåpen för att byta om och upptäckte till min stora förskräckelse att jag glömt badmössan hemma. Jag som glatt mig så åt min blåa knopp. Fanns inte så mycket annat att göra än att återvända till receptionen och fråga om det verkligen var obligatoriskt med badmössa. Badhusdamen tittade på mig som om jag vore lite knäpp (folk tittar ofta på mig som om jag vore lite knäpp, undrar vad det beror på) och sa nej. Nej, man behövde inte ha badmössa. Jag hade lekt smurf i onödan. Jag satte upp håret i en knut, simmade en kilometer utan ragg och gick hem.

Tajta badbyxor måste man däremot ha. Alla kommer inte undan lika lätt...

Upptäckte precis sidan Beauté-test.com och tilbringade en liten (eller kanske ganska lång) stund där. Det är en sida där vanliga dödliga recenserar skönhetsprodukter med betyg och kommentarer. Där finns ett jättearkiv med märken, produkter och åsikter att klicka sig fram bland. Allt är på franska dock, men man kan ju alltid titta på betygsstjärnorna om man inte förstår texten...

I natt drömde jag att tvillingarna Olsen vann över han den där konståkningsryssen Plushenko i konståknings-OS. Undrar vad det kan betyda?

Sedan drömde jag att jag träffade Håkan Hellström och hans band på Sjuans gatukök på Vasagatan i Göteborg. De beställde lingonbullar, vilket tydligen innebar köttbullar med lingon, och jag var lite vilsen för någon hade gett mig en Corvette som jag inte visste vad jag skulle göra med.

Jag var på utflykt till la piscine municipale, det lokala badhuset. Dum som jag är hade jag inte kollat upp öppettiderna innan och kom dit för att upptäcka att just den timmen jag var där hade de stängt. Jag tror att det var stängt för simskola för det forsade in barn. Franska barn går inte i skolan på onsdagseftermiddagarna, i stället fyller de upp badhusen till bredden.

Så det blev ingen simning för mig idag. Jag tog min badmössa och vandrade hemåt, genom parken. Vädret var vackert men i minidjurparken gapade fågelinhängnadena tomma. Alla tamfåglar måste hållas inomhus på grund av smittorisken. Påfågeln, hönorna och de andra tamfåglarna gick och sprätte någon annanstans, om de nu fortfarande sprätter. Vildänderna däremot guppade fortfarande fram längs kanalen, till synes omedvetna om krassliga kamrater och massavlivningar.

Ingenting speciellt hände. Jag såg en hund som såg ut som en björn, men ingen pojke som hette flicka.

Och om ni undrar över badmössan så kan jag tillägga att det är obligatoriskt att ha badmössa i franska badhus. Killar måste dessutom ha tajta badbrallor à la speedos. Fladdriga boxershorts är inte tillåtna. Varför det är så vet jag inte riktigt. Jag antar att man vill undvika att hår och allt annat som hänger löst kommer i direkt kontakt med vattnet...