En vandring med Johnny
Jag håller på att testa flickr för att ladda upp bilder utan att det ska ta alltför mycket av min plats här på blogg.se. Vet inte riktigt hur det funkar än, men tänkte prova lite genom att berätta om gårdagens promenad tillsammans med den franske rockikonen Johnny Hallyday.
Johnny (observera att hans namn inte uttalas som vilken Johnny Svensson som helst, utan Djonniii - Djonnii Allidej) är stor. Han är en av Frankrikes kändaste kändisar och har varit med i svängen sedan tidigt 60-tal. Han har spelat in ett tusental låtar, sålt en sisådär 200 miljoner album och varit gift ungefär lika många gånger. Han är så stor och känd att när han funderar på att byta nationalitet och bli belgare, som sin pappa, toppar det alla nyhetssändningar. Fast inte i Belgien, för där tror de att han redan är belgare.
Just eftersom Johnny ju faktiskt är värsta kändisen kändes det extra kul att springa på honom här i Saint Quentin, en liten stad i Picardie som inte är känd för något speciellt förutom möjligen att stadens stadshus prydde de gamla 50-francssedlarna och att man vann den senaste upplagan av den tv-sända stadskampen Intervilles.
Johnny, precis som jag iklädd solglasögon, följde mig runt staden och jag tog tillfället i akt att berätta lite historier för honom.
Först träffade jag på Johnny inte så långt ifrån stället där Gamla Clio en gång bestämde sig för att sluta fungera. Jag berättade hela historien för Johnny, om hur Clio plötsligt bara gav upp, hur mycket trafik det var och om min räddare i nöden, prinsen i gråa Golfen. Johnny lyssnade, la huvudet på sned och smålog.
Lite senare mötte jag Johnny igen. Utanför ett tvätteri. Jag pratade med Johnny om hur glad jag är över att vi har en tvättmaskin i lägenheten och att jag slipper gå till tvätteriet och betala dyra pengar för maskiner och tumlare som aldrig tycks bli klara och som dessutom inte tvättar speciellt rent. Johnny höll med. Han har också tvättmaskin.
En bit bort, i en vägkorsning stod Johnny som en vägvisare åt folket. Jag skulle till Sécurité Sociale och det visade sig vara åt höger. Parken bakom Johnny heter förresten Champs Elysées, men det är inte riktigt same same som i Paris.
Johnny följde sedan med mig mot mina kvarter och stadsdelen, eller kommunen, Harly. Han stannade till bakom en skylt som varnade för utgång från fabriken, men jag förklarade för Johnny att det var länge sedan den skylten var något att bry sig om. Fabriken var en texilfabrik som konkurrerats ut av effektivare anläggningar i låglöneländer och allt som nu återstår av tiden då stadsdelen levde är ett gäng igenbommade tegelbyggnader som sakta rasar samman.
Jag erbjöd Johnny att följa med mig in i huset med rosa balkonger på en kaffe. Men han tackade nej. Han sa att hade mycket att stå i och många reklamaffischer att pryda.
Johnny (observera att hans namn inte uttalas som vilken Johnny Svensson som helst, utan Djonniii - Djonnii Allidej) är stor. Han är en av Frankrikes kändaste kändisar och har varit med i svängen sedan tidigt 60-tal. Han har spelat in ett tusental låtar, sålt en sisådär 200 miljoner album och varit gift ungefär lika många gånger. Han är så stor och känd att när han funderar på att byta nationalitet och bli belgare, som sin pappa, toppar det alla nyhetssändningar. Fast inte i Belgien, för där tror de att han redan är belgare.
Just eftersom Johnny ju faktiskt är värsta kändisen kändes det extra kul att springa på honom här i Saint Quentin, en liten stad i Picardie som inte är känd för något speciellt förutom möjligen att stadens stadshus prydde de gamla 50-francssedlarna och att man vann den senaste upplagan av den tv-sända stadskampen Intervilles.
Johnny, precis som jag iklädd solglasögon, följde mig runt staden och jag tog tillfället i akt att berätta lite historier för honom.
Först träffade jag på Johnny inte så långt ifrån stället där Gamla Clio en gång bestämde sig för att sluta fungera. Jag berättade hela historien för Johnny, om hur Clio plötsligt bara gav upp, hur mycket trafik det var och om min räddare i nöden, prinsen i gråa Golfen. Johnny lyssnade, la huvudet på sned och smålog.
Lite senare mötte jag Johnny igen. Utanför ett tvätteri. Jag pratade med Johnny om hur glad jag är över att vi har en tvättmaskin i lägenheten och att jag slipper gå till tvätteriet och betala dyra pengar för maskiner och tumlare som aldrig tycks bli klara och som dessutom inte tvättar speciellt rent. Johnny höll med. Han har också tvättmaskin.
En bit bort, i en vägkorsning stod Johnny som en vägvisare åt folket. Jag skulle till Sécurité Sociale och det visade sig vara åt höger. Parken bakom Johnny heter förresten Champs Elysées, men det är inte riktigt same same som i Paris.
Johnny följde sedan med mig mot mina kvarter och stadsdelen, eller kommunen, Harly. Han stannade till bakom en skylt som varnade för utgång från fabriken, men jag förklarade för Johnny att det var länge sedan den skylten var något att bry sig om. Fabriken var en texilfabrik som konkurrerats ut av effektivare anläggningar i låglöneländer och allt som nu återstår av tiden då stadsdelen levde är ett gäng igenbommade tegelbyggnader som sakta rasar samman.
Jag erbjöd Johnny att följa med mig in i huset med rosa balkonger på en kaffe. Men han tackade nej. Han sa att hade mycket att stå i och många reklamaffischer att pryda.
Kommentarer
Trackback