Språka, språkade, språkat
Att lära sig ett nytt språk är aldrig lätt. Det är visserligen olika svårt för olika personer, och alla lär sig inte på samma sätt, men lätt är det aldrig. Jag har läst franska längre än jag oftast vågar erkänna. Högstadiet, gymnasiet, språkkurser i Frankrike och universitetspoäng i Sverige i form av Franska för ekonomer 1 och 2 som ingick i min utbildning. Jag har pluggat i den franskspråkiga delen av Kanada, jobbat i Paris och bott lite här och där. Egentligen borde jag prata franska minst lika bra som Jacques Chirac. Men det gör jag inte.
Jag tycker att det är kul med språk. Jag gillar grammatik och språkuppbyggnad. Jag har alltid varit duktig i skolan i språkämnena. Möjligen med ett undantag. Att jag inte pratade tillräckligt mycket på lektionerna. Jag var bra skriftligt, sämre muntligt. Vissa är tvärtom, de var duktiga på att prata men hade dåligt resultat på grammatikproven. Vissa är bra på båda. Vissa är bra på allt.
Att prata ett främmande språk handlar mycket om att våga. Våga prata. Våga spela en roll. Våga göra fel. Kanske är det där mitt största problem alltid legat. I rädslan för att göra fel. Jag tycker inte om att göra fel. Jag vill alltid göra rätt.
I rädslan för att göra fel vilar osäkerheten. Tankarna och tvekan. Om jag gör så här vad händer då, kan jag verkligen göra så här nu, vad ska jag säga, säger jag så tycker de väl att jag är knäpp. Funderingar fram och tillbaka istället för att bara göra. Bara kasta sig in i det okända och våga prata och agera.
I rädslan för att göra fel bygger jag upp hinder och spärrar. Hinder som egentligen inte existerar. Onödigt. Ja, jag vet. Och jag vet att det är helt upp till mig att riva mina hinder. Ingen annan kommer att göra det åt mig.
Misstolka mig rätt, jag pratar franska varje dag och funderar oftast inte så mycket över det. Just nu pratar jag mycket mer än jag skriver, och känner mig nog mer osäker skriftligt än muntligt. Och även om hindren finns där runt omkring mig har jag inte helt byggt in mig i ett hörn.
När jag var sämre på franska fick jag ofta kommentarer i stil med ”vilken bra franska du talar” och liknande. Det får jag inte lika ofta längre. Jag tar det som en komplimang. Som ett tecken på att jag nu pratar så pass bra franska att folk tar det för givet att jag pratar franska. Trots att jag fortfarande säger fel. Och trots att det hörs att jag inte är fransk. För även om jag skulle bo i Frankrike i resten av livet skulle det väl höras att jag inte är fransk. Precis som det hörs att drottning Silvia inte är svensk. Men det är ju faktiskt inte hela världen.
Parlez-vous français ?
Jag tycker att det är kul med språk. Jag gillar grammatik och språkuppbyggnad. Jag har alltid varit duktig i skolan i språkämnena. Möjligen med ett undantag. Att jag inte pratade tillräckligt mycket på lektionerna. Jag var bra skriftligt, sämre muntligt. Vissa är tvärtom, de var duktiga på att prata men hade dåligt resultat på grammatikproven. Vissa är bra på båda. Vissa är bra på allt.
Att prata ett främmande språk handlar mycket om att våga. Våga prata. Våga spela en roll. Våga göra fel. Kanske är det där mitt största problem alltid legat. I rädslan för att göra fel. Jag tycker inte om att göra fel. Jag vill alltid göra rätt.
I rädslan för att göra fel vilar osäkerheten. Tankarna och tvekan. Om jag gör så här vad händer då, kan jag verkligen göra så här nu, vad ska jag säga, säger jag så tycker de väl att jag är knäpp. Funderingar fram och tillbaka istället för att bara göra. Bara kasta sig in i det okända och våga prata och agera.
I rädslan för att göra fel bygger jag upp hinder och spärrar. Hinder som egentligen inte existerar. Onödigt. Ja, jag vet. Och jag vet att det är helt upp till mig att riva mina hinder. Ingen annan kommer att göra det åt mig.
Misstolka mig rätt, jag pratar franska varje dag och funderar oftast inte så mycket över det. Just nu pratar jag mycket mer än jag skriver, och känner mig nog mer osäker skriftligt än muntligt. Och även om hindren finns där runt omkring mig har jag inte helt byggt in mig i ett hörn.
När jag var sämre på franska fick jag ofta kommentarer i stil med ”vilken bra franska du talar” och liknande. Det får jag inte lika ofta längre. Jag tar det som en komplimang. Som ett tecken på att jag nu pratar så pass bra franska att folk tar det för givet att jag pratar franska. Trots att jag fortfarande säger fel. Och trots att det hörs att jag inte är fransk. För även om jag skulle bo i Frankrike i resten av livet skulle det väl höras att jag inte är fransk. Precis som det hörs att drottning Silvia inte är svensk. Men det är ju faktiskt inte hela världen.
Parlez-vous français ?
Cocotte
Ur Nordisk Familjebok från 1905 (länk):
Tja, det låter ju som jag i ett nötskal. Eller inte. Ärligt talat visste jag faktiskt inte att ordet cocotte användes, eller har använts kanske snarare, i den betydelsen i svenskan. Namnet på bloggen var, som jag nämnt tidigare, inget speciellt uttänkt val men nu får det helt nya dimensioner.
Tja, det låter ju som jag i ett nötskal. Eller inte. Ärligt talat visste jag faktiskt inte att ordet cocotte användes, eller har använts kanske snarare, i den betydelsen i svenskan. Namnet på bloggen var, som jag nämnt tidigare, inget speciellt uttänkt val men nu får det helt nya dimensioner.
Språkförvirring
Pappa ringer och säger att det märks att jag varit utomlands ett tag. Jag håller på att glömma bort svenskan. Koristerna skriver jag om den franska filmen Les choristes. Jag var helt säker på att den hette så på svenska. Tyckte att jag var ambitiös som ens brydde mig om att skriva ut den svenska titeln.
Man säger inte korist på svenska säger pappa. Filmens svenska titel är Gosskören.
Men åh mince, je suis en train d'oublier mon suédois...
Nä så illa är det väl inte? Hyfsat många ord kommer jag ju faktiskt ihåg. Eller?
Man säger inte korist på svenska säger pappa. Filmens svenska titel är Gosskören.
Men åh mince, je suis en train d'oublier mon suédois...
Nä så illa är det väl inte? Hyfsat många ord kommer jag ju faktiskt ihåg. Eller?
Språkfunderingar
Jag undrar sa flundran om morgondagens intervju kommer att vara på engelska eller franska. Jag tror nästan engelska. Går runt och pratar engelska lite med mig själv för att öva. Har blivit så insöad på franskan den sista tiden att jag inte kan prata engelska utan att det ploppar upp franska ord i huvudet.
I 'ave started to speak English with a French accent. It is très bad. I must stop this tout de suite.
I 'ave started to speak English with a French accent. It is très bad. I must stop this tout de suite.