En helg med rugby, Paris och plastmuggar
Tillbaka från Paris. Hade inte stegräknaren med mig (någon måtta får det vara) men som alltid i storstäder blev stegen otaliga. Bara ett metrobyte i Montparnasse, en runda i Hallarna, en promenad till ett kafé i elfte, ett besök hos en kompis i nittonde och en språngmarsch från La Chapelle till fjärrtågen på Gare du Nord motsvarar säkert åtskilliga turer runt parken och längs kanalen.
Rugbyfesten var en höjdare. Mycket folk och en bonne ambiance. Ja, trevlig stämning alltså, men det lät bättre på franska. Jag försökte mig på en och annan tackling, men de som tacklades hårdast var förstås plastmuggarna från den öppna baren. Namnet på rugbylaget som ordnade festen säger ungefär allt om vilken nivå det handlade om. De heter Les Sousbocks. Sousbock är ett sådant där underlägg i kartong som man får under ölen på puben.
Livat som ett kartongunderlägg var det alltså.
Där var en häftig sambatrummande orkester som uppträdde ett par gånger. De trummande järnet så hårt och häftigt att det var svårt även för en stel svensk som jag att låta bli att vifta på höfterna. Första gången de trummade hade vi nyss kommit och jag nöjde mig med att hålla hårt i min plastmugg och vicka lite på foten. Andra gången de trummade, några plastmuggar senare, vickade jag på både benen och axlarna. Det var nog tur att de inte trummade en tredje gång, för då hade jag nog nästan varit redo att hoppa upp och dansa på borden.
Idag har jag för första gången kollat på nästan en hel rugbymatch på tv. Frankrike - England i sexnationersturneringen. Jag kan fortfarande inte alla regler, men det är faktiskt rätt kul att titta på. Jag vidhåller att rugbymännen tillbringar den mesta av tiden på marken liggandes i högar. För att bli bra på rugby är nog den viktigaste egenskapen att inte vara rädd för smärta och att gilla att knuffas. De bästa spelarna är de som sänker huvudet lägst och som utan att tveka springer rakt in i lejonets gap, eller i famnen på en fem hundrakilosklunsar med rugbykläder som bara väntar på att få smutsa ner dina shorts och skapa en hög med dig underst. Underst, som en sousbock.
Rugbyfesten var en höjdare. Mycket folk och en bonne ambiance. Ja, trevlig stämning alltså, men det lät bättre på franska. Jag försökte mig på en och annan tackling, men de som tacklades hårdast var förstås plastmuggarna från den öppna baren. Namnet på rugbylaget som ordnade festen säger ungefär allt om vilken nivå det handlade om. De heter Les Sousbocks. Sousbock är ett sådant där underlägg i kartong som man får under ölen på puben.
Livat som ett kartongunderlägg var det alltså.
Där var en häftig sambatrummande orkester som uppträdde ett par gånger. De trummande järnet så hårt och häftigt att det var svårt även för en stel svensk som jag att låta bli att vifta på höfterna. Första gången de trummade hade vi nyss kommit och jag nöjde mig med att hålla hårt i min plastmugg och vicka lite på foten. Andra gången de trummade, några plastmuggar senare, vickade jag på både benen och axlarna. Det var nog tur att de inte trummade en tredje gång, för då hade jag nog nästan varit redo att hoppa upp och dansa på borden.
Idag har jag för första gången kollat på nästan en hel rugbymatch på tv. Frankrike - England i sexnationersturneringen. Jag kan fortfarande inte alla regler, men det är faktiskt rätt kul att titta på. Jag vidhåller att rugbymännen tillbringar den mesta av tiden på marken liggandes i högar. För att bli bra på rugby är nog den viktigaste egenskapen att inte vara rädd för smärta och att gilla att knuffas. De bästa spelarna är de som sänker huvudet lägst och som utan att tveka springer rakt in i lejonets gap, eller i famnen på en fem hundrakilosklunsar med rugbykläder som bara väntar på att få smutsa ner dina shorts och skapa en hög med dig underst. Underst, som en sousbock.
Kommentarer
Trackback