Cocotte

För er som är oinsatta så är Betapet Scrabble eller Alfapet på nätet. En rullning är när man lägger ut alla sina sju bökstäver på en gång, i ett ord.

I Frankrike är det rätt vanligt att pensionärsföreningar ordnar Scrabbleturneringar. Jag kanske borde ansluta. Till de andra tanterna. Fast jag tror i och för sig att jag skulle vara rätt rutten på Alfapet på franska. Tanterna, och gubbarna, skulle spöa mig hårt.

Ännu vanligare bland pensionärerna är det med kortspelsturneringar. Åtminstone bland de pensionärer jag träffar mest, det vill säga pojkvännens far- och morföräldrar. Hans farmor är en riktig fena på det spel som på franska heter belote. Jag vet inte om det finns någon motsvarighet till det på svenska. Jag har i alla fall blivit så illa tvungen att lära mig det för att smälta in i svärfamiljen. Lite knepigt i början men nu börjar jag bli riktigt bra. Man spelar i lag, två mot två, och sist spelade jag ihop med den franske morfarn och vi vann stort över det andra laget som bestod av mormorn och farmorn. Snart kanske det är dags för en turnering? Man kan vinna finfina priser. Farmorn har bland annat vunnit en tv, ett gäng vinflaskor, en get, några hönor och en halv gris.

Historien om grisen är ganska söt. De bor ju på landet. Jag tror knappast att man vinner getter och höns på kortspelsturneringar i Paris. En gång vann i alla fall farmorn och väninnan hon spelade tillsammans med en gris. En slaktad alltså. Delad i två delar eftersom de var två i laget. Grisen var så tung att de inte lyckades få in den i bilen. Som tur var kom två brandmän och hjälpte dem. Sedan åkte de. Fyra små tanter och en itudelad gris i en Renault Clio. Det hade jag velat ta kort på...

 
Braderie de Lille 2005

En sak som hör till La Braderie de Lille är att äta just moules frites. Och att dricka öl. Helst öl från norra Frankrike, som Ch'ti, men egentligen går det bra med vilken öl som helst. En lite annorlunda tradition är att efter det att man har ätit upp sina musslor kastar servitören musselskalen på en hög på gatan. När braderiet har hållt på ett tag är staden full av enorma musselskalsberg. Den restaurang som har störst musselhög vinner. Det är en rätt kul tradition, men musselbergen luktar sådär gott i braderiets slutfas.

---
Ett av musselbergen, efter bara några timmars braderie.

Ordet braderie kommer tydligen ursprungligen från flamländskans braaden som betyder ungefär steka. Det var tidigare vanligt att folk sålde stekt fisk och kött på gatan under braderiet. Och gillar man inte musslor finns det fortfarande en hel del annat man kan äta också. Ofta i stort format.

 
Jättedos bacon till en jättetartiflette

 Jag var på La braderie de Lille förra året. Det är roligt att ha sett det. Vi tog sista tåget hem och kunde inte uppleva hela braderienatten, men under tiden vi var där var det på vissa ställen nästan hysteriskt mycket folk. Det gick inte att komma fram. Den bästa delen av braderiet får man oftast uppleva när man kommer bort en liten bit från själva centrum. Mitt inne i centrum är det nämligen mest professionella marknadsförsäljare med det vanliga krimskramset, men när man kommer i från dem och tagit sig förbi de dyra antikvitetsförsäljarna, kommer man till kvarter där invånarna har tömt sina vindar och säljer allt de inte behöver och lite till direkt på gatan.

Dagen efter braderiet är tradionellt sett en dag då man inte jobbar. Det gäller långt ifrån alla företag, men här i Saint-Quentin är många lediga på måndag. Då har nämligen Saint-Quentin sitt eget braderie. La braderie de Saint-Quentin. Fast det är egentligen inte ens jämförbart med Lilles version.

 
Incheckade och klara

När man bor i en liten stad som varken ligger nära havet eller bergen eller speciellt mycket annat heller för den delen är helgaktiviterna ganska begränsade. Jag upptäckte ganska snabbt att Saint-Quentinbornas favoritsysselsättning på lördagar heter les centres commericaux. Stadens shoppingcentrum alltså. Centrum i plural för de är flera stycken. Egentligen orimligt många i förhållande till stadens invånarantal men jag antar att de lockar kunder från alla närliggande kommuner också.

Shoppingcentrumen ligger utspridda runt omkring staden. Inne i själva stadskärnan finns det visserligen också en del affärer, men de blir allt färre och shoppingområdena ute på åkrarna allt större. De olika shoppingcentrumen är oftast uppbyggda kring en stor mat- och en-himla-massa-mer-affär i stil med Auchan, Carrefour och E. Leclerc. Ni vet sådana där jätteaffärer där man går och går och aldrig tycks komma till mjölken. Runt omkring jätteaffären ligger en rad andra affärskedjor som säljer allt från kläder till byggmaterial. Allt är uppbyggt för den bilburne och här tillbringar Saint-Quentinborna sin lördag.

Söndagarna däremot är i princip alla affärer stängda. Då äter man istället lång och vällagad söndagslunch med familjen (som i Bénabars La p'tite monnaie). Fast vi som har våra familjer långt borta har upptäckt ett annat söndagsnöje som är extra populärt här i norra Frankrike, nämlingen les brocantes - loppmarknaderna. Det är inte riktigt som i Sverige där man ofta ser en loppisskylt efter vägen och när man svänger av kommer man till ett ställe där det är loppis mer eller mindre året runt. Här är det loppmarknad en dag, eller möjligen en helg, och då kan stadens, eller byns, invånare hyra sig några kvadratmeter för att ställa upp sitt bord och sälja det de har. Om man bara letar lite så är det nästan alltid loppis någonstans i närheten. Igår till exempel var vi i den lilla staden Chauny.

---
Brocante i Chauny

Vi är varken tillräckligt morgonpigga eller intresserade för att göra de riktiga fynden. Men det är kul att bara gå runt och titta. Ofta är det lite av en folkfest, lantligt och genuint, och det finns nästan alltid någon som byggt en grill och säljer mat och billigt vin i plastmugg.
 
Den här gången var det enda vi kom hem med en Arto Paasilinna-pocket för 10 centimes. Mitt brocante-fynd som jag är mest stolt över är nog kaffeservisen jag köpte för 2 euro i höstas. I och för sig har vi i princip bara använt sockerskålen, vi dricker aldrig kaffe här, men jag är förtjust i de bruna knopparna.

 
Notre Dame de Paris, juni 2006

Men Vår Dam i Paris är inte ensam. Frankrike kryllar av Notre-Damar som på ett eller annat sätt vakar över oss. Notre Dame. Vår dam. Vår jungfru.

En stolt parisare sa något i stil med att det finns många Notre-Dame i Frankrike, men det finns bara en Notre-Dame de Paris. Och det är förstås sant. Få är de damer som kan stoltsera med en sådan storslagen arkitektur och en så rik historia som hon. Men trots hennes överlägsenhet finns det en rad andra damer som också är värda att besökas. Jag har faktiskt hunnit med inte mindre än tre stycken heliga damer bara den senaste veckan. Utan att egentligen ha haft några som helst planer på dambesök.

Över Marseille till exempel vakar Notre Dame de la Garde. I folkmun mest känd som La Bonne Mère. Den goda modern. En kyrka på stans högsta punkt, med vid utsikt och en gyllene madonna högst upp på tornet. Dit vandrade vi i blåsten förra veckan och skådade ut över Marseilles täta gator och båtarna som lämnade hamnen.

---
I bakgrunden, högt över Vieux-Port vakar den goda modern, La Bonne Mère de Marseille

---
Le-Puy-en-Velay med sin pampiga Notre-Dame de France

---
För några få euro får man klättra upp ända in i madonnans huvud.

Den sista damen jag besökte den här semestern var Notre-Dame de Roche som står på ett berg bara en liten bit från pojkvännens by i Auvergne. Där står hon som byns beskyddare och vakar över det vidsträckta vulkanlandskapet. Historien säger att blixten slagit ner i henne flera gånger. En gång klöv den till och med pelaren hon står på mitt i tu. Men hon själv, vår dam, har aldrig tagit skada. Hon står ostört kvar och vakar.

---
Notre-Dame de Roche i St-Julien-de-Coppel skyddar mot blixtrar och dunder

(Korten är rätt små, men de går att klicka på för förstoring.)

Bild från toutdelatele.com

 
En bild pappa tagit på utsikten från hans arbetsrum en annan dag. En annan årstid.

Japp. Vi är tillbaka igen efter lite drygt tre veckor på resande fot. Det känns väl sådär. Hemma bra men borta bäst som det heter.

På väg in mot staden idag mötte jag en lastbil med en vattenrutschkana på släpet. Det är slut på strandsäsongen. I alla fall på torget i Saint-Quentin. 

Jag har ingen direkt blogginspiration just nu. Kanske har jag varit borta för länge. Jag har nästan glömt hur man gör. Men vi har haft det bra i alla fall. På semestern. Golfen har fått lägga till 700 mil till sin mätare och jag har fått lägga till flera städer, syner och upplevelser till min samling.

Mackkastning i solnedgången på norra Gotland