Cocotte

Man tager vad man haver, sa Kajsa Warg.

Jag har ingen kavel så jag tog till flaskan.

Jalla, jalla-dvdn bestod av en svensk version med fransk text och en dubbad version. Vi kollade förstås på orginalversionen men efteråt kollade vi in dubbningen bara för att se hur den var. Den var kass. Pappa Fares charmiga, brutna svenska kördes över av en helt vanlig fransk röst. Inte minsta invandrarfranska. Fares Fares dubbades också av en klassisk dubbröst. Dubbrösterna låter alltid likadana. Antagligen är det väl samma då och då. Antalet dubbare måste ju begränsas någonstans. Fast kända skådespelare brukar i alla fall oftast dubbas av samma person, för att det ska bli någorlunda enhetligt. Men det hjälper inte.

Nej, snälla, snälla Frankrike. Sluta dubba. Det är så tråkigt. Och ni kan säkert bli lite bättre på engelska om ni får höra något annat än franska då och då.

Tur att vi var bortresta när M6 visade de två sista avsnitten av Sex and the city. Vi tankade ner dem från nätet för att inte missa dem och fick på så sätt den engelska versionen. Hade vi sett dem dubbade hade vi missat massa nyanser. När Carrie är dubbad och pratar franska hela tiden tappar hennes tafatta försök att säga "bonjour" och hennes utanförskap när alla pratar franska runt omkring all sin tjusning. De är ju omöjligt att dubba. Precis som så mycket annat.

Fransmännen kallar curling för "la pétanque viking" - vikingboule. Tja, varför inte. Även om vikingparallellen känns lite uttjatad så är faktiskt inte curling helt annorlunda från boule. Det handlar ju om att putta bort och komma nära. Fast i curling dricker man inte pastis, men det gör kanske inte pensionärsboulespelarna i Sverige heller? Kan förstås tyckas lite orättvist att inte boule/pétanque är en OS-gren. För det är det väl inte? Det kanske blir. Med tanke på västvärldens åldrande befolkning.

Åh italienare som pratar franska. Jag smälter.

Igår var det Alla hjärtans dag. Då ska man vara i en parrelation. Är man inte det ska man helst gömma sig.

Förra året bodde jag i Paris i Alla-hjärtans-dagstider. Min lägenhet låg bredvid en blomsteraffär. Jag hade inte tänkt så mycket på att det var Alla hjärtans dag förrän jag kom hem från jobbet någongång efter sju och upptäckte att det var kö långt ut på gatan hos floristen vars butik för det mesta brukade vara rätt tom. Alla stressade sistaminuten-parisare slogs om de sista rosorna.

Själv gick jag förbi kön av suckande människor och in till min lilla lägenhet på sjunde våningen med utsikt över Paris takåsar. Lämnade av lite saker och skuttade ner de sju våningarna igen för att ta tunnelbanan till Montparnasse. Där jag åt en god, men helt hjärtfri, sushi tillsammans med fyra kompisar. Två som var tillsammans men som inte är det längre. Och två som kanske hade kunnit bli tillsammans om den ena av de två hade fått bestämma.

I år blev det ingen sushi utan vanlig grönsakssoppa. Jag åt bara lite soppa för att lämna plats för mycket tårta. Jag bakade nämligen en ganska ful, men god, hjärttårta till mitt hjärta. Min Valentin. Han säger sig inte vara så mycket för det här med Alla hjärtans dag och så, men lite tårta tackade han förstås inte nej till.

Åh vad duktiga de svenska sprintstafettlöparna är. Dubbelt guld! Och vips gick vi om Frankrike i medaljligan. Hurra!

Idag är det Alla hjärtans dag. Det ska jag fira med att gå till ögondoktorn. Jag får inte ha linserna på mig så går runt och känner mig ful i mina gamla brillor. Hoppas att det går vägen den här gången. Jag vill ha nya glasögon nu. Nu.

Jag borde alltid ha ett anteckningsblock i handväskan. Fast det har jag förstås inte. Det är inte ens alltid jag har handväska. Har jag tur har jag en penna. Ibland har jag nio. Nio pennor och inget anteckningsblock. Det slutar alltid med att jag skriver något på gamla kvitton, ett hörn av en tidning eller på ett glansigt godispapper där inget fastnar. Sedan glömmer jag bort att jag har skrivit något. Hittar det långt senare och fattar ingenting.

Städade lite i handväskan och hittade ett kvitto där det stod "6 miljoner skraplotter om dagen" och en nummerlapp från franska arbetsförmedlingen där jag kladdat dit "Mamman med grönt hår och skrikande ettåring. Är hon här i förebyggande syfte? Skaffa jobb först, sedan barn. Inte tvärtom." På samma lapp har jag skrivit "jag - självgående projekt?", "plantan lika död som arbetsmarknaden", "% St Quentin" och "glöm inte stämpeln". Jag hade rätt mycket väntetid på arbetsförmedlingen. Men inte så mycket skrivutrymme. Och inte så mycket ordning i huvudet heller.
 
Borde kanske lägga ner en liten anteckningsbok i väskan nu på en gång för att se om det möjligen kan leda till någon ordning bland orden och framtiden.

I fredags skrev jag lite kåserande om franska motorvägar, spanska lastbilar, rovfåglar och om hur pålitlig och bra Gamla Clio är. Fast jag hann aldrig publicera inlägget för vår internetuppkoppling slutade att fungera och sedan skulle vi åka söderut för skidåkning.

Så här i efterhand kan jag säga att det var kanske lika bra att inlägget aldrig blev publicerat för att annars hade jag varit tvungen att gå tillbaka och stryka allt som har med Gamla Clios pålitlighet att göra.

På väg ner mot snön och Gérardmer i fredags smäller det plötsligt till. Ett konstigt ljud och sedan börjar Gamla Clio låta annorlunda. Fransmannen som känner sin Clio utan och innan, reagerar direkt och innan vi har kommit till närmaste avfart har han hunnit gå i genom en hel rad olika scenarion om vad som kan ha hänt.

Vi stannar på en typisk motorvägsrastplats med några picknickbord och toaletter som luktar illa. Det regnar lite och börjar bli mörkt. Han rotar runt under huven. Pratar med sin pappa i telefon. Vi bestämmer oss för att åka av motorvägen så snabbt som möjligt utifall Gamla Clio smäller igen och på riktigt den här gången. Vi hamnar lite utanför Verdun. Fredsstaden. Clio låter konstigt, några hästar tycks ha övergett motorn och galopperat bort över åkrarna. Vi undrar om vi rullar på lånad tid och snart måste ringa bärgning eller parkera någonstans och ta tåget. Vi tröstar oss med att vi har nya sovsäckar och varmt te i en termos.

 Vi kommer till en stad som heter Pannes. Panne på franska betyder motorstopp, när något ramlar "en panne" går det sönder. Är detta ett tecken? 

Efter lite mer funderande från fransmannens sida och ytterligare samtal med pappan bestämmer vi oss för att fortsätta rulla. Vi tar oss till Nancy. Vi passerar Epinal. Vi klarar till och med de slingriga och delvis hala skogsvägarna upp till Gérardmer. Vi kommer fram. Men om det fanns några vilda djur i skogarna vi passerade lär de ha blivit skrämda för livet av Clios buller.

På lördagen har vi en jättefin dag i backen. Dessutom är det nattåkning. Liftarna stänger två. Vi håller ut till midnatt. Snön är perfekt. Jag har inte glömt hur man svänger.

På söndagen startar inte Gamla Clio. Fransmannen börjar plocka isär motorn i en massa delar. Utomhus. Det är minusgrader. Någonstans har en skruv lossnat och skruven har haft sönder något som slitit på något annat. Han plockar bort ett hjul också. Hittar skruven till sist. Spänner något. Skruvar något annat. Plockar ihop allt igen och säger att hon ska nog oss tillbaka också, Gamla Clio. Men om det blir så mycket mer återstår att se.

Med mycket buller fast utan brak rullade vi försikigt tillbaka till Saint Quentin. Och här är jag nu. Rosig om kinderna efter sol, snö och kyla. Tacksam över att ha en händig pojkvän som just nu sitter och funderar på hur han ska göra om Gamla Clio inte startar imorgon när han ska till jobbet. Nu ska jag kolla bilannonser. Sedan ska jag sova. Godnatt.

Okej, efter några ombyten är jag nu påklädd. Det blev svarta byxor, svart kavaj och en grå t-shirt med något spetsaktigt på. Lite tråkigt men känner mig mer bekväm i det än i kjol, så så får det bli. Basta.

Nu ska jag åka och tanka (som en vuxen) och sedan tar jag motorvägen till Valenciennes, eller till Marly närmare bestämt för så heter stället dit jag ska. Från Harly till Marly. Håll en tumme för att Gamla Clio är snäll mot mig och inte krånglar. Och fortsätt att håll en tumme för mig och mina intervjuer. Det lär ta hela eftermiddagen, så känner ni att tumhållningen hindrar er på något sätt i ert arbete eller så kan det räcka med en liten tanke på tummen då och då.

A+

(Nej A+ har inget med betyg eller prestation att göra. Det är ett förkortat sätt att à plus som i sin tur är en förkortning av à plus tard som betyder vi hörs senare. Men om jag kan prestera i A+-nivå så vore ju inte det helt fel heller.)

Gamla Clio bråkar. Bilen alltså. Hon (på franska heter bil voiture och det är ett feminint ord, därför blir bilen en hon) tänder bara lysena på ena sidan utvändigt och inte alls invändigt. Ibland önskar man att en bil vore som en dator. När den låser sig och något går snett är det bara att starta om och sedan funkar allt igen.

Nu är ju inte Gamla Clio min bil utan pojkvännens. Och de har avverkat många kilometer och betydligt värre fel än så här tillsammans så det ska nog lösa sig. De känner varandra utan och innan. Han känner varje skruv, säkring och mutter, hon känner hans händer, fötter och sittben.

Uppdatering: Javisst. Nu kom han in och säger att Gamla Clio funkar igen. Jag fick en lång förklaring om vad som var fel och hur han kom fram till att det var just det som var fel. Jag kan inte återge förklaringen för att jag glömde lyssna i mitten. Jag tittade på elschemat han ritade upp, nickade och skrattade på rätt ställe. Men obs, överskatta mig inte. Jag har läst samhällsprogrammet på gymnasiet så det är inte meningen att jag ska förstå elscheman och hur saker och ting fungerar. Huvudsaken är väl att Gamla Clio är på banan igen. Alla nöjda och glada. Nattinatt.

Eftersom det snart är jul har jag gjort julgodis idag. Negerkyssar. Fast det är nog inte politiskt korrekt att säga negerkyssar. Mintkyssar ska man säga. Men jag har alltid sagt negerkyssar. Och precis som det är svårt att lära en gammal hund att sitta är det svårt att lära mig att säga mintkyssar.

Det är rätt enkelt att göra ne...mintkyssar. Två äggvitor vispas pösigt sedan har man i tre droppar pepparmintolja och en hel massa florsocker (7 deciliter sa mamma att det stod i receptet men jag var tvungen att ha i mer för att kunna forma kyssarna). Sedan rullar man smeten till bollar som man plattar ut och droppar därefter på kyssäkta smält mörk choklad. Efter det får man låta dem stelna ett tag om man inte vill ha mjuka kyssar.

Även om A har som princip att skaka hand med sina kollegor istället för att kindpussas på mornarna får han ta med sig en massa kyssar till jobbet i morgon. Annars är risken stor att jag äter upp alla och jag frestas inte riktigt av tanken av att ha ätit nästan en hel påse florsocker. Smaken är desto mer frestande för en godisgrisig sockerknarkare som jag.