Fasadbilder
Jag skulle kolla upp adressen till en kompis i Göteborg. Var på Hitta.se och upptäckte att de nu inte bara har kartor, utan också foton på husfasader. De har kanske haft det länge men jag upptäckte det först idag. Blev glatt överraskad när jag inte bara fick fram min kompis adress utan även en bild på hennes port. Kul. Blev förstås tvungen att surfa lite och spana in lite portar som jag öppnat i mitt liv.
Franska Pages Jaunes har haft den tjänsten ett tag. I alla fall för Paris. Men de är inte riktigt lika detaljerade. Men min gamla parisport på Avenue Parmentier kan man i alla fall se. Fast tyvärr går det inte att länka.
Franska Pages Jaunes har haft den tjänsten ett tag. I alla fall för Paris. Men de är inte riktigt lika detaljerade. Men min gamla parisport på Avenue Parmentier kan man i alla fall se. Fast tyvärr går det inte att länka.
Mera Paris
En uteliggare tvättar sina röda kalsonger i en dricksvattenfontän.
En norsk flicka matar duvor med baguette.
En liten pojke säger på franska till sin pappa: "Inte ett till momument".
En grupp asiatiska turister följer reseledarens vita plastskylt. De är så fokuserade på den vita skylten och att inte tappa bort gruppen att jag undrar om de hinner se något annat.
Två män pratar högt på arabiska.
Ett par pussas.
Jag köper en tidning och ger mig återigen ner i metrons långa tunnlar.
Tunnelbanan är full. Jag trycker mig mot dörren. Någon luktar sprit. Någon luktar svett. Det är varmt. Jag är törstig. Jag vill ut.
Back in Paris
Back in Paris. It's been a while sen sist. Pais är sig likt. Lika stort. Lika mycket folk. Min tå är blå. Eller grå av smuts kanske. Sitter på en bänk i en park i skuggan av Champs Elysées. Brevid sitter ett äldre par och löser varsitt korsord. Är de på semester? Eller är det riktiga invånare i det åttonde arrondissemanget som faktiskt går ut i parken för att sätta sig på en bänk och lösa korsord.
Hur klarar man ett helt liv i Paris? Dag efter dag i metrons evigt långa tunnlar. Trängas mellan reklamskyltar för filmer, underkläder, Louvren, läsk, musslor och Disneyland. Trängas bland de stressade affärsmännen, de bortkomna turisterna och oss som invandrat till Frankrike och som ständigt söker vår plats i huvudstadens brus.
Jag går på Avenue de la Grande Armée. En Smart car står parkerad mitt på trottoaren. Är man smart så är man. Det är varmt. På de fulla uteserveringarna blandas tursiterna med affärsmänniskorna i sina arbetskläder. Kostym och slips. Överallt möter jag unga män i kostym och slips. Bank of China, Banque de France, banka mig hårt i huvudet.
Med Triumfbågen i ryggen går jag förbi huvudentrén till företaget dit jag ska på intervju. Är två timmar för tidig. Ovanligt för en sista minuten-människa. Går vidare mot Porte Maillot. En bärgningsbil plockar bort felparkerade bilar. Lätt som en plätt lyfter den iväg en fet Merca och kör iväg.
Sätter mig i en park och funderar på typiska intervjufrågor. Vem är jag och vad är jag bra på. En kille sätter sig till höger och föröker påkalla min uppmärksamhet genom att göra psst-ljud och smacka med tungan. Det lyckas inte. Jag vänder mig bort. En annan kille i beiga chinos kollar noga att det inte ligger något hundbajs i gräset innan han slår sig till vänster om mig. Han tittar på mig och fånler. Jag tittar bort. Vad är det med mig idag? Har jag plötsligt utvecklat någon sorts sexuell karisma som får alla män på fall? Tidigare på dagen, på stationen i den lilla staden där jag väntade på tåget till Paris kom en gubbe och sa: "C'est à vous ces beaux yeux ?" (ung. "Är dessa vackra ögon dina"). Jag fattade inte först, ytlänning som jag är. Så han repeterade. Vad säger man? "Nej de tillhör honom därborta"?
Intervjun gick sådär. Hade oroat mig rätt mycket i onödan. Jobbet var okvalificerat och man ska vara beredd att jobba långa dagar (och gärna lördagar också) för lite pengar. Ett överfullt kontorslandskap där folk sitter på rad vid långbord. De flesta är unga. Men ett dåligt jobb är väl bättre än inget jobb, så vi får väl se.