Cocotte

Har precis sett den franska filmen Motståndaren, L’Adversaire, med Daniel Auteuil på tv. Det är film som bygger på en bok, och boken i sin tur bygger på en sann historia. Jag har läst både boken och sett filmen innan så jag visste redan hur hemsk den är och hur dåligt den får mig att må. Ändå såg jag om den. Dumt av mig. Nu har jag ont i magen och kommer att drömma om filmen hela natten.

När jag skriver att filmen är hemsk, menar jag inte att den är hemsk som dålig, utan hemsk för att den har en fruktansvärd historia. En sann historia dessutom, det är det som gör det extra hemskt. Filmen är bra och Daniel Auteuil är en bra skådis. Men historien är liksom för hemskt. Det går bara inte. Och ändå har det hänt.

Det var en av de första filmer jag såg med Daniel Auteuil. Såg den på bio i Göteborg. Ensam. Slank bara in på Svea på väg hem från skolan en kväll i uppsatstider. Helt oplanerat. Bara för att det var en de första filmerna jag såg honom i har hans ansikte i filmen präntats sig fast hos mig. Varje gång jag ser Daniel Auteuil ser jag det tomma, sorgsna ansiktet han har när han spelar Jean-Claude Romand eller Jean-Marc Faure som han heter i filmen. Oavsett om han spelar komedi, thriller eller är sig själv i ett pratprogram i tv ser jag bara det. Jag är störd.

Mitt i filmen ringde min bror. Elliott väger fem kilo nu. Värsta bjässen!