Cocotte

Det är 23 grader och sol här. 27 grader i Clermont Ferrand. Jag har varit på stan och promenerat i jeans och t-shirt. Det verkar inte vara dags att plocka fram vinterkläderna riktigt än. Jag har hört rykten om att det redan snöat på vissa ställen i Sverige. La Suedè, je t'aime, mais tu ne me manques pas aujourd'hui.

Det är skollov. I parken här intill där jag annars brukar vandra rätt ensam på eftermiddagarna var det fullt med människor. I lekparken var det kö till rutschbanan. På vägen från stan mot parken mötte jag en buss full med små spöken, häxor och monster. Det är snart halloween.

Jag och A är bjudna på en rosa fest, soirée rose, hos Julie i Grenoble den 11 november. En rosa fest. Det betyder rosa kläder, rosa dekaroation, rosa drinkar, rosa mat, rosa bubbelgum, rosa kyssar. Ja allt i rosa helt enkelt. Tror att Julie gillar rosa.  Tror också att hon gärna vill se alla sina killkompisar i rosa. Hon är ingenjör och jobbar som chef de chantier (äh, kommer inte på något bra ord på svenska, chef på ett bygge) och jag tror inte att hon får en tillräcklig dos rosa i sin vardag. Så nu ska det överdoseras.

Frågan är bara vad jag ska ha på mig. En riktig flickig flicka borde väl ha halva garderoben full med rosa. Är väl inte speciellt flickig för min garderob (eller hylla och resväska kanske jag borde skriva, har ingen garderob för tillfället, men allt är just tillfälligt just nu) innehåller inte alls speciellt mycket rosa. Har ett par ljusrosa plagg men det är liksom inga partykläder. När det nu är en rosa fest vill jag göra det på riktigt. Jag vill ha riktigt rosa kläder, rosa smink, (åh, helst rosa skor också men det kan jag nog glömma) rosa tankar, hela kittet. Tror jag ska göra en tur till St Quentins lågprisaffärer och se vad jag kan hitta för fint. Rosa hår skulle jag vilja ha också. Eller kanske inte. En rosa mössa då? Det blir kanske lite varmt. Men det är egentligen bara bra, för när jag är varm blir jag lite skär. Lite rosa.

Eftersom jag fick så lite vuxenpoäng sist (jag fick bara hälften av vad en medelvuxen har) så bestämde jag mig för att göra ett nytt ålderstest: What age do you act. Den här gången gick det bättre. Tydligen agerar jag som en 25-åring. Jag hade nog hoppats på att bli lite yngre men jag är trots allt 25 så det kanske är dags att inse det nu. Halvvägs till femtio.

You Are 25 Years Old

Under 12: You are a kid at heart. You still have an optimistic life view - and you look at the world with awe. 13-19: You are a teenager at heart. You question authority and are still trying to find your place in this world. 20-29: You are a twentysomething at heart. You feel excited about what's to come... love, work, and new experiences. 30-39: You are a thirtysomething at heart. You've had a taste of success and true love, but you want more! 40+: You are a mature adult. You've been through most of the ups and downs of life already. Now you get to sit back and relax.

Nu är det Le fabuleux destin d'Amélie Poulain på teve. Hurra! Jag har sett den en massa gånger, men den är ju så bra! En av mina absoluta favoritfilmer.

Måste testa en grej:

Hittat den här länken med Foodscaping, matlandskap, hos Ben Reagan och var bara tvungen att länka till den jag med. Tyckte det var kul. Gillar framförallt vattenmelonen och kiwiklippningen. Dessutom verkar det vara fransmän som har pysslat ihop det. Och jag gillar ju fransmän.

Mumintrollen fyller år. Det är 60 år sedan första Muminboken kom ut. Det firar jag med en aprikosyoghurt och lite choklad. Och med att läsa den här artikeln om Mumintrollen och Tove Jansson i DN.

Jag skulle gärna läsa om alla Muminböckerna. De är så bra. När jag och min bror var små läste vår pappa Mumintrollen högt för oss. På finlandsvenska. Min pappa är inte från Finland. Han är från Västerås. Men när han läste Mumintrollen och var jultomte gillade han att prata finlandssvenska. Om jag får barn någon gång ska jag läsa Mumintrollen för dem. Fast jag tror att jag kanske skippar finlandssvenskan. Jag är inte så bra på det.

Min franske pojkvän lyssnar på Marit Bergman i bilen på väg till jobbet på mornarna. Han sjunger med lite utan att kunna texten. Hittar på lite egna ord som låter ungefär som orden i låten. Precis som jag gör på franska låtar ibland. Marit är bra. Men undrar om fransmannen skulle sjunga med om han kunde texten:

I'm gonna tell it just like it was
I've been a thatcher i've been a slut
I'm gonna tell you I've been too much
I'm gonna tell you baby
I've been too vulguar,
I've been too sweet
I've been too adjusted,
I've been a freak
I've been too fat to wear leather pants
None of my groupies wanna dance

I ett tidigare inlägg beklagade jag mig över den franska byråkratins otymplighet och hur långt tid allting ska ta. Sedan gjorde jag bort mig. Jag hade väntat i flera veckor på min inskrivningstid på den franska arbetsförmedlingen ANPE. Och så blandar jag ihop datumen och går dit en dag för sent. Hur klantigt är inte det? Nästan lika klantigt som när jag höll på att missa min uppkörning för att jag var säker på att den var en halvtimme senare än vad den egentligen var.

Att glömma bort att gå på sina möten är knappast någonting som kommer att effektivisera den franska adminstrationen.

I alla fall så missade jag min träff. Det var klantigt, men gjort är gjort och det är ju inte så mycket att göra åt. Så fort jag upptäckt mitt misstag ringde jag till ANPE för att ursäkta och förklara mig och för att få en ny träff. Trodde jag. Jag var ärlig och sa som det var. (Jag skyllde inte på min bror trots att han sagt att jag fick.) Hade det varit i Sverige tror jag att jag hade fått en ny träff. Tror inte ni det? Men nu är jag ju inte i Sverige utan i Frankrike. Landet vars devis tycks vara "Varför göra det lätt när man kan göra det krångligt". Så istället för att få ett nytt möte inbokat blev jag tillsagd att skicka ett brev till ANPE i St Quentin för att förklara hur det låg till.

Ett telefonsamtal tjänar alltså ingenting till. Det skrivna ordet är kung. Så jag satte mig ner och skrev (med lite hjälp) ett riktigt franskt brev där jag skrev formaliteter som "jag ber er vänligen mottaga mina vänligaste ursäkter, min herre, min dam, mina mest tillgivna hälsningar, mademoiselle Lif" och allt sådant där som de gillar här. Sedan postade jag brevet och nu väntar jag på att de ska motta mina vänliga ursäkter och ge mig en ny träff. Men hur länge ska jag vänta? Snart ringer jag upp igen.

Och jag blir nästan tokig. Hur effektivt är det att skicka ett brev? Okej att det visar på min uppriktighet och att jag ser allvarligt på arbetsförmedlingen tjänster, men vilket slöseri med tid. Brevet ska skrivas, postas, sorteras, hamna i rätt persons postfack, läsas, godkännas, besvaras. Och när det har gått så långt, och om jag överhuvudtaget får ett nytt möte, så lär ju det ligga långt, långt fram i tiden.

Jag ska aldrig mer missa ett möte med draken den franska administrationen.

Just det här med att skriva brev känns som något rätt typiskt franskt. Samma sak var det när jag flyttade från Paris och ville ändra min adress på banken. Jag ringde till banken och sa att jag skulle flytta. "Då måste ni antingen komma in på kontoret eller skicka ett brev", förklarade dem för mig. Eftersom mitt bankkontor låg bredvid mitt jobb gick dit. Där fick jag veta att jag var tvungen att skriva ett brev även fast jag var där. Vad ska jag skriva då, frågade jag. Det slutade med att bankkassörskan dikterade för mig "min herre, min dam, jag undertecknad, mademoiselle blabla, intygar härmed att jag flyttat från följande adress blabla, vänligen mottag mina mest uppriktiga hälsningar min herre, min dam...". Vad är det för fel på en adressändringsblankett? Vem läser alla mina "madame, monsieur..."? Har de inget bättre för sig?

Det finns inte så mycket kul i Saint Quentin men det finns en trevlig kinesrestaurang. Dit gick vi igår kväll. De har en trerättersmeny för 12,90 euro. Inte 13. 12,90. Förrätt (nems, mums), varmrätt (riz cantonnais och kyckling med ananas för mig) och dessert. Portionerna är onödigt stora. Att äta upp hälften är duktigt. Framförallt om man strävar efter övervikt. Jag brukar alltid ha plats för en efterrätt, men efter både kinesförrätt och varmrätt kände jag mig i rullningstillstånd och valde att ta mintte istället. Gott det med.

Något som är trevlig med restaurangen är att man inte bara får det man beställt utan en massa bonus runtomkring. Som en hiskligt röd och söt fördrink, räkchips, kinesisk nougat och en liten chokladbit till kaffet. Och så saké. Jag gillar egentligen inte saké, men jag tar det ändå för det serveras i roliga glas med nakna män (nakna kvinnor för männen) i botten. Som bara syns när glaset är fullt. Jättekul. Sådana tror jag att jag måste köpa. Till notan erbjuds dessutom ett visitkort med bonuspoäng. Efter att ha samlat ett antal bonuspoäng kan man välja att byta ut dem mot en fin drake i plast, en liten buddha eller något annat som finns i presentskåpet. Vi har varit där fyra gånger, så snart har vi nog samlat ihop till en liten rosa glasand eller något annat tjusigt. Lycka.

Äh, attans. Star Academy var visst först imorgon. Vad ska jag göra nu då? Hänga tvätt. Det är ju nästan lika kul. Eller spela lite Betapet kanske.

Har varit på en liten lördagsutflykt till Emmaus och till en äppelodling. Hos Emmaus blev det inga fynd. Tyckte det var dyrt. En uttorkad slickepott för en euro, slitna och trasiga möbler för 50-100 euro. Då lockar det mer med IKEA, även om återvinningsprincipen och Emmauskonceptet är trevligt. Vi letade inte heller efter något speciellt men det kan vara kul att fynda ändå. Som min fina kitchiga kaffeservis (bild finns under 4 september i min bilddagbok) som jag köpte på loppis för 2 euro.
På äppelodlingen däremot köpte jag fyra kilo nyplockade äpplen. Granny Smith, Jonagold, Royal Gala och jag vet inte vad. Gott. Fem äpplen om dagen är bra för magen eller hur var det nu igen?

Nu ska jag kolla på Star Academy. Den franska versionen av Fame Factory ungefär. Fast bättre. Typ. Eller inte så bra. Men mer lättsmält än diskussionsprogrammen runt runda bordet.

Det är Alias på tv. Jennifer Garner snackar franska. Franska teveprogram är i allmänhet längre än svenska och amerikanska. Standarden är på två timmar tror jag. Därför visar de tre aliasavsnitt på raken. Kul för dem som gillar Alias men jag tycker att det blir så himla lååångt. Samma sak med dokumentärer och diskussionsprogram, de är nästan alltid två timmar. Men så gillar ju fransmännen att prata mycket... Jag vet inte hur många program det finns med folk, mest kändisar, som sitter runt ett stort bord och pratar. I två timmar. Massor. Däremot när det är tre avsnitt i rad av Sex and the city tycker jag inte att det gör så mycket. För vem har inte tyckt att ett avsnitt av Sex and the city tar slut alldeles för snabbt?

Desperate Housewifes har invaderat Frankrike också. Men bara på Canal + och den har inte vi. Så i den debatten hänger jag inte med. I det fallet visas två avsnitt på raken. Jobbigt om man är borta en torsdag och i stället för att missa ett avsnitt så missar man två. Lika bra att inte börja följa några serier så slipper jag alla dessa jobbiga problem.

Jag hittade ett vuxenpoängstest via den här bloggen. Jag tror att jag har gjort det en gång innan för ganska länge sedan. Då var jag tydligen mer vuxen än nu. Den här gången fick jag nämligen 8 poäng. Medelpoängen är 17,8, då är man sådär medelvuxen. Åtta poäng är nog inte speciellt mycket för en gamling som jag känns det som...

Men det beror ju på frågorna också. Hade till exempel frågan "Prenumererar du på någon mattidning?" varit med så hade ju jag svarat ja och då hade jag säkert tredubblad min poäng på fläcken.

Gör testet du med på vuxenpoäng.se.