Une suédoise dans l'Aisne
"Mais qu'est que fait une suédoise à Saint-Quentin dans l'Aisne ?"
Hur många gånger har jag inte svarat på den frågan. Vad sjutton gör en svenska i Saint-Quentin.
Jag brukar först svara skämtsamt. Något i stil med "j'adore les betteraves". Att jag bor i Picardie för att jag fullkomligt älskar sockerbetor.
Picardie. Jordbruksland. Sockerbetsland. Men förr eller senare brukar det komma fram att det inte är sockerbetorna som drar utan kärleken.
Jag tog en risk. Jag lämnade Sverige och flyttade in hos min fransman mitt i sockerbetsland med hopp om att hitta ett jobb någonstans i Frankrike. Ett jobb och min plats i världen.
Med en internationell civilekonomexamen, stipendium från svenska handelskammaren i Frankrike, sex månaders praktik på Tetra Pak i Paris och flera somrar fyllda med hyfsat kvalificerade jobb i bagaget trodde jag nog inte att det skulle vara så omöjligt. Jag trodde inte att jag fortfarande skulle sitta i sockerbetsland nu när det är maj, nästan juni. Det var aldrig tanken.
Jag tog en risk. Kanske gjorde jag fel. En universitetsexamen är en färskvara. Som en tomat eller en liter mjölk i kylskåpet. Ett hål på cv:n är något alla rekryterare säger att man ska fly för livet.
Jag är en duktig student. Jag är duktig på att skriva ansökningsbrev. Men jag är hopplöst dålig på anställningsintervjuer. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra. Vad jag är bra på. Vad jag vill bli. Det blir till en sorts osäkerhet som lyser igenom. Arbetsgivarna ser det och skickar sedan ett brev på posten. Tack, men nej tack.
Borde jag tänka om? Göra något annat? Bli någon annan? Lämna sockerbetsland? För visst kan man leva på kärlek. Men inte bara. Jag är en duktig flicka. Jag måste göra rätt för mig. Och utan jobb och sysselsättning är jag inte hel.
På väg till, eller kanske från, sockerbetsland
Stort Lycka till!! Känner igen mig när det kommer till anställningsintervjuer. Har otroligt mycket erfarenhet och kunskap i mitt yrkesområde, skriver bra ansökningar och min CV är väl godkänd. Men...sen är det de där intervjuerna. Jag vet inte heller vad jag vill göra om fem år, vad mina starka och svaga sidor är, varför just jag skulle vara en tillgång till företaget. Ush, hatar verkligen de där frågorna. Eftersom jag mest söker jobb utanför Sverige, är det svårt att fylla ut dötiden med "svammel" som man lättare kan göra om intervjun är på svenska. Så, tyvärr har jag inget råd att ge dig. Men stort lycka till iallafall. Kramar
Oj. Jag förstår om det är tungt. Hur funkar det med A-kassa och sånt? Jag håller tummarna att du hittar en lösning!!
Kan du inte ta franskmannen med dig till la Suéde?
Salut Cocotte!
Jag vet inte om franska intervjuare frågar efter samma saker som de svenska... konstigt nog eftersom jag är uppvuxen där! Jag har bara varit med om snälla intervjuer där jag redan visste att jag skulle få praktiken eller sätta-dit-intervjun där han bara provocerade mig. Skumt!
Har du bett om feed back efterråt?
Konstigt att folk alltid behöver veta varför utlänningar kommer till ett visst ställe. Man frågar aldrig parisarna hur de hamnar i Asine eller Falubor varför de är i GBG. Skumt!
Ge inte upp, det kommer! Kanske måste du bli lite snällare mot dig själv? Jag känner igen duktig flicka syndromet, lider själv av det emellanåt, men jag tror att det kan sätta käppar i hjulet för en också. Man vill så gärna att det knyter sig till sist. Man vill svara "rätt" men vad är rätt? Vem vet egentligen vad de vill? Tycker att såna intervjufrågor är rätt menlösa för de inbjuder ju bara till en massa floskler egentligen. Däremot borde du ha lättare att svara på vad du är bra på. Fast jag inte känner dig så ser jag ju här på blogen att du verkar vara bra på en massa saker. Man får väl inte stipendier från handelskammaren hursomhelst? Bon courage!
Linda: Tack för lycka till-önskningar. Lycka till själv. För visst är det svårt med anställningsintervjuer när man tvekar.
...: Jag har inte jobbat tillräckligt länge för att vara berättigad till a-kassa.
Fred: Jag skulle tro att de är ungefär samma frågor. Möjligen att det är lite aggressivare i Frankrike för att jargongen är sådan rent allmänt. Vi i Sverige är kanske lite försiktigare. Sedan beror det förstås på vilka jobb man söker, jag har varit på intervjuer för rätt "aggressiva" jobb.
Jag vet ungefär vad jag gör för fel. Felet hänger på mig själv och min osäkerhet och tvekan snarare än på frågorna som ställs.
Att folk frågar vad sjutton jag gör här är egentligen inte så konstigt, för det är liksom ingen stad och region som "bara hamnar i", det finns inte så mycket här:)
Frida: Tack för kloka ord. Jag ger inte upp. Men jag tvekar och funderar på om jag verkligen vill bli det jag hade tänkt bli.
Det kommer att lossna!
Du verkar gå på massa interjuer ju det betyder iaf att de tycker att utbildningen verkar bra och intressant! Själv fick jag gå och läsa om... juridik exporteras ganska dåligt och jag kom inte vidare till någon intervju i början...
Det kommer att lossna snart!
Du verkar ju gå på massa intervjuer och det betyder att de tycker att du har en intressant profil! Själv fick jag aldrig komma till en intervju... juridik är ju ingen bra utbildning att ha med dig utomlands... så jag fick läsa om och fick jobb till slut! Du har redan kommit till intervjustadiet!
Förutom huvudstäder är inget ställe på jorden ett ställe som man bara hamnar i...