Cocotte

Blandat kackel inte längre från Frankrike

Att lära sig ett nytt språk är aldrig lätt. Det är visserligen olika svårt för olika personer, och alla lär sig inte på samma sätt, men lätt är det aldrig. Jag har läst franska längre än jag oftast vågar erkänna. Högstadiet, gymnasiet, språkkurser i Frankrike och universitetspoäng i Sverige i form av Franska för ekonomer 1 och 2 som ingick i min utbildning. Jag har pluggat i den franskspråkiga delen av Kanada, jobbat i Paris och bott lite här och där. Egentligen borde jag prata franska minst lika bra som Jacques Chirac. Men det gör jag inte.

Jag tycker att det är kul med språk. Jag gillar grammatik och språkuppbyggnad. Jag har alltid varit duktig i skolan i språkämnena. Möjligen med ett undantag. Att jag inte pratade tillräckligt mycket på lektionerna. Jag var bra skriftligt, sämre muntligt. Vissa är tvärtom, de var duktiga på att prata men hade dåligt resultat på grammatikproven. Vissa är bra på båda. Vissa är bra på allt.

Att prata ett främmande språk handlar mycket om att våga. Våga prata. Våga spela en roll. Våga göra fel. Kanske är det där mitt största problem alltid legat. I rädslan för att göra fel. Jag tycker inte om att göra fel. Jag vill alltid göra rätt.

I rädslan för att göra fel vilar osäkerheten. Tankarna och tvekan. Om jag gör så här vad händer då, kan jag verkligen göra så här nu, vad ska jag säga, säger jag så tycker de väl att jag är knäpp. Funderingar fram och tillbaka istället för att bara göra. Bara kasta sig in i det okända och våga prata och agera.

I rädslan för att göra fel bygger jag upp hinder och spärrar. Hinder som egentligen inte existerar. Onödigt. Ja, jag vet. Och jag vet att det är helt upp till mig att riva mina hinder. Ingen annan kommer att göra det åt mig.

Misstolka mig rätt, jag pratar franska varje dag och funderar oftast inte så mycket över det. Just nu pratar jag mycket mer än jag skriver, och känner mig nog mer osäker skriftligt än muntligt. Och även om hindren finns där runt omkring mig har jag inte helt byggt in mig i ett hörn.

När jag var sämre på franska fick jag ofta kommentarer i stil med ”vilken bra franska du talar” och liknande. Det får jag inte lika ofta längre. Jag tar det som en komplimang. Som ett tecken på att jag nu pratar så pass bra franska att folk tar det för givet att jag pratar franska. Trots att jag fortfarande säger fel. Och trots att det hörs att jag inte är fransk. För även om jag skulle bo i Frankrike i resten av livet skulle det väl höras att jag inte är fransk. Precis som det hörs att drottning Silvia inte är svensk. Men det är ju faktiskt inte hela världen.

 
Parlez-vous français ?

Känner också igen mig, men har kommit till någon sorts stadium då jag skiter i det. Okej, tänker jag. Det blir inte bättre än så här, om jag inte gör en ENORM kraftansträngning - och det gör jag inte.
Jag tror aldrig att man känner sig likadan, eller lika säker på ett språk som man gör på sitt modersmål.
Ett språk är så oändligt STORT.

Så småningom har jag även kommit fram till att jag är accepterad som jag är. Av fransmännen, med min typ av franska.
I mitt fall vill de gärna tro (de nötterna!) att jag skulle kunna översätta mina egna böcker. Jag ägnar lång tid åt att förklara att det är helt omöjligt, men de vill inte tro mig.
Sånt kan vara tröttsamt, men kan å andra sidan förmodligen bara förstås av dem som lever med flera språk själva.

Ibland blir även jag ledsen av min egen oförmåga, eller mina egna gränser, men jag tror att man bygger upp andra sätt - också - att kommunicera. Gester, tonfall, mer än man tror spelar in.
Och sakta förändras man, det är ju inte BARA språket, det är allt det de tänker på det där språket, som man tar till sig. Också.

Hm, nu slutar jag. Blev glad att du kunde Baker!
Jag tror att jag ska göra en tävling bara för oss frankofiler och fåner en dag.
A bientôt!

hibiscus: Nu vet ju inte jag hur du pratar, men du skriver i alla fall minst lika bra som vilken Svensson som helst:)

Karin: Tack för din kloka kommentar. Klart jag kunde Baker;)

Svennis engelska har ju en tydlig värmländsk klang, men han har ju klarat sig rätt hyggligt ändå, även om hans lag aldrig lyckas slå Sverige...

Haha jag får ofta beröm för att jag pratar så bra spanska, det betyder alltså att den inte är så bra än. Accent har jag förstås , folk brukar fråga vad jag kommer i från. När jag säger att jag är svensk får jag höra att dom aldrig kunde gissa det för jag ser inte svensk ut. Jag är kort och mörkhårig med gröna ögon och svenskar ska ju vara långa , blonda och blåögda

M: Ja, han har ju klarat sig helt okej. I alla fall ekonomiskt.

Therese: Fast det kan ju vara så att de säger att du pratar bra spanska för att du pratar spanska också. De menar ju säkert vad de säger:)

Det du skriver påminner mig om det en svensk politiker sade i en interview för några år sedan (jag har tyvärr glömt bort vem det var). Hon kom från Sydamerika och hade bott i Sverige i 30 år, pratade helt felfritt, nästan utan brytning. Hon blev sur varje gång man sade till att hon talade bra för det var ju självklart för henne men det visade tydligt att hon inte såg ut som en vanlig Svensson. Det är känsligt.

Nuförtiden får jag endast komplimang över min svenska när folk vet hur länge jag har bott i Sverige (10 år i sommar!). Det är kanske samma sak i Frankrike? (Dessutom är franska svårare)