Cocotte

Mitt liv är ospännande. En vanlig dag ser ut ungefär så här:
6:20 Väckarklockan på mobilen ringer
6:30 Väckarklockan ringer igen eftersom jag tryckt på snooze
6:35 Den andra väckarklockan börjar ringa
6:40 Väckarklockan på mobilen är fortfarande på snooze och ringer igen
6:50 Det ringer igen och jag inser att klockan är 6:50 blir sur på mig själv för att jag sovit så länge och går upp och går på toa
6:55 Jag duschar och borstar tänderna i duschen för att spara tid
7:02 Jag hittar inget att sätta på mig och kastar kläder omkring mig i ren förvirring
7:08 Jag stoppar hårborste, strumpor, mascara och lite annat i väskan och tänker att det där kan jag fixa på jobbet
7:10 Jag letar efter nycklarna i handväskan
7:12 Jag springer hela vägen till tunnelbanan
7:16 Jag är framme vid tunnelbanan. En minut för sent.
7:17 Det kommer en tunnelbana men den går till Ropsten och jag vill ha Mörby centrum

7:33 Jag intar startposition vid tunnelbanedörren
7:34 Jag är framme vid Tekniska högskolan, springer uppför rulltrapporna och tacklar Metrotidningsutdelarna som försöker hindra mig i min framfart.

7:36 Jag är framme vid Roslagsbanans perrong. En minut för sent.

7:40 Jag tar ett annat tåg, som inte går hela vägen dit jag vill.

8:05 Jag tar en buss som är långsam och på grund av den minuten som jag missade tåget med kommer jag nästan en halvtimme senare än vad jag hade gjort om jag hade tryckt på snooze en gång mindre. Jag lär mig inte min läxa.

Sedan jobbar jag hela dagen. Jag lägger in ordrar, parlerar français i telefon, får alldeles för många mejl, vänder papper, glömmer bort att använda hårborsten som jag packat ner i väskan i morgonstressen, dricker kaffe och gör allt sådant där som man gör på ett jobb.

Och sedan är det kväll. Och det är mörkt. Och jag tänker att värre ska det bli.

Det är tur för mig att jag har flextid i alla fall. Men jag måste sluta missa tåget. Jag tror inte att mina morgonsprångmarscher är vad folk brukar kalla en harmonisk start på dagen.