89, åttionio, quatre-vingt-neuf
89 minuter. Åttionio. Åtta nio. Quatre-vingt-neuf.
Så länge fick vi vänta på målet. Ljungberg. Mål. Jaaa!
Pappa skrek rakt ut, ensam inför öppen dörr ut mot försommarnatten. Det var nästan så att det hördes ända till Place de l'Hôtel de Ville i Saint-Quentin och Café Albert dit vi hastigt och lustigt fick åka när det visade sig att matchen bara visades på Canal+.
Pojkvännen sa:
- Ton papa doit être fou maintenant. (Din pappa måste vara galen nu. Galen som i galet glad och upphetsad.)
- Hör du inte hur han skriker, sa jag.
Jag hade med mig en svensk flagga i handväskan. I åttionionde minuten vågade jag veckla ut den och vifta lite. Bortsett från min flagga och kompisens gulblåa solglasögon inköpta i Gamla Stan av en försäljare från Mauretanien som pratade lika bra franska som han själv, var det synbara intresset för matchen lika svalt som sommarkvällen i Picardie.
Det var tur att ingen fick för sig att spela biljard i åttionionde minuten
De franska kommentatorerna kan förstås inte säga Källström. De säger Kallschtrom. Och de säger aldrig Zlatan eller Henke. Bara Ibrahimovic och Larsson. Fast det hörde inte vi i vilket fall som helst. Vi kollade på tv utan ljud. I baren spelades Lene Marlin och franska åttiotalshits.
I fransk press beskrivs matchen som en match mellan två lag som mest av allt inte ville förlora. Första halvlek beskrivs som så tråkig att det enda vackra som hindrade åskådarna från att somna var det stora antalet svenska, kvinnliga supporters på läktarna. Sedan står det lite om Ibrahimovic som byttes ut, om omtalade bråk inom laget och om Ljungberg och målet. Artikeln avslutas med att nu väntar England för la mystérieuse équipe suédoise. Det mystiska svenska laget. Vad ska de göra härnäst?
Så länge fick vi vänta på målet. Ljungberg. Mål. Jaaa!
Pappa skrek rakt ut, ensam inför öppen dörr ut mot försommarnatten. Det var nästan så att det hördes ända till Place de l'Hôtel de Ville i Saint-Quentin och Café Albert dit vi hastigt och lustigt fick åka när det visade sig att matchen bara visades på Canal+.
Pojkvännen sa:
- Ton papa doit être fou maintenant. (Din pappa måste vara galen nu. Galen som i galet glad och upphetsad.)
- Hör du inte hur han skriker, sa jag.
Jag hade med mig en svensk flagga i handväskan. I åttionionde minuten vågade jag veckla ut den och vifta lite. Bortsett från min flagga och kompisens gulblåa solglasögon inköpta i Gamla Stan av en försäljare från Mauretanien som pratade lika bra franska som han själv, var det synbara intresset för matchen lika svalt som sommarkvällen i Picardie.
Det var tur att ingen fick för sig att spela biljard i åttionionde minuten
De franska kommentatorerna kan förstås inte säga Källström. De säger Kallschtrom. Och de säger aldrig Zlatan eller Henke. Bara Ibrahimovic och Larsson. Fast det hörde inte vi i vilket fall som helst. Vi kollade på tv utan ljud. I baren spelades Lene Marlin och franska åttiotalshits.
I fransk press beskrivs matchen som en match mellan två lag som mest av allt inte ville förlora. Första halvlek beskrivs som så tråkig att det enda vackra som hindrade åskådarna från att somna var det stora antalet svenska, kvinnliga supporters på läktarna. Sedan står det lite om Ibrahimovic som byttes ut, om omtalade bråk inom laget och om Ljungberg och målet. Artikeln avslutas med att nu väntar England för la mystérieuse équipe suédoise. Det mystiska svenska laget. Vad ska de göra härnäst?
Kommentarer
Postat av: barajagjohanna
Pourqoui mystérieuse?!
Postat av: Cocotte
Jag vet inte riktigt varför de kallade det mystérieuse. Många bra spelare, mycket snack, men få mål kanske? Lagets form är kanske lite mystisk...
Postat av: Soldat Ragzo
Salut, ça me fait bien rigoler tous tes commentaires sur les français etc... C'est tellement vrai! :p
"De franska kommentatorerna kan förstås inte säga Källström. De säger Kallschtrom."
Héhéhéhé...
Postat av: Cocotte
Soldat Ragzo: ;) Il doit être habitué maintenant "Kallschtrom", ça fait un moment qu'il est en France...
Trackback