Tvåspråkig
Jag svär inte speciellt ofta. Tror jag i alla fall. Försöker låta bli. Både på svenska och franska. Det är lättare att svära på franska. Dels för att fransmännen själva svär en hel del och dels för att svordomar på ett språk som inte är ens eget känns mindre starka även om de inte är det. Men jag försöker som sagt låta bli.
Men igår hade jag ett utmärkt tillfälle att yttra alla svordomar som finns i mitt vokabulär. Jag dunkade nämligen lilltån i dörrkarmen. Oerhört dumt. Oerhört ont.
Då upptäckte jag hur långt kommen jag är i min tvåspråkighet. Först skrek jag utan att hitta ord. Sedan skrek jag:
- Aaaj fan jävla merde!
Idag är tån lite blå, men inte av. Jag kan fortfarande vifta på lilltån.
Men igår hade jag ett utmärkt tillfälle att yttra alla svordomar som finns i mitt vokabulär. Jag dunkade nämligen lilltån i dörrkarmen. Oerhört dumt. Oerhört ont.
Då upptäckte jag hur långt kommen jag är i min tvåspråkighet. Först skrek jag utan att hitta ord. Sedan skrek jag:
- Aaaj fan jävla merde!
Idag är tån lite blå, men inte av. Jag kan fortfarande vifta på lilltån.
Kommentarer
Postat av: Polly
Zut alors, var nog det starkaste jag fick lära mig i skolfranskan. Vet inte riktigt innebörden, men det är nog ganska oförargligt. Och "ta vache!", om man var arg på nån.
Men det var på den gamla goda skolfransketiden, det.
Postat av: Cocotte
Haha, "ta vache!", fick ni verkligen lära er att säga det? Det ska jag börja säga oftare...
Trackback