Cocotte

Polly undrade hur jag hamnade i Frankrike. Det undrar jag också ibland.

Om jag tar det från början så är det väl ungeför så här:

Jag läste franska på högstadiet och gymnasiet. Då fick jag bland annat lära mig att säga: Excusez-moi, je suis en retard, vilket betyder ursäkta att jag är sen. Jag är ofta sen.

Efter gymnasiet måste man ju hitta på något att göra så då hittade jag, precis som ganska många andra, på att jag skulle åka till Frankrike en sväng och lära mig franska på riktigt. Jag åkte till Grenoble och sedan till Montpellier. Jag lärde mig en hel massa och hade kompisar från lite överallt i världen, utom just Frankrike.

Sedan efter att ha varit ett år i Frankrike och festat, åkt skidor, legat på stranden och pluggat fransk grammatik var det dags att börja en "riktig" utbildning. Då tyckte jag att det ju vore fint att på något sätt fortsätta mitt franska tema och valde ett civilekonomprogram på Handels i Göteborg där man fick läsa franska också.

Femte terminen av min utbildning skulle tillbringas utomlands. Eftersom jag hade den franska inriktningen skulle terminen tillbringas i ett fransktalande land. Frankrike hade jag ju redan varit i så jag tyckte att det var dags att pröva på Kanada. Därför packade jag mina väskor och begav mig till Montréal och skolan HEC Montréal.

I Montréal var det himla livat. Det är en fantastisk stad. Mycket plugg men mycket nya människor och upplevelser också förstås. Bortsett från de två italienska grannarna Giuseppe och Giuseppe skaffade jag mig en hel bunt franska vänner. En termin kan kännas lång när man läser något tråkigt och det regnar och så, men i Montréal kändes en termin alldeles för kort. Så jag skickade ett mejl till min skola i Sverige och frågade om jag fick stanna en termin till. Det fick jag.

Under den andra terminen fick jag utan konkurrens uppleva mitt livs kallaste, och vackraste, vinter. Sedan fick jag uppleva en annan sak också. För det blev ju så att jag och en av Montréals alla franska utbytesstudenter gick och blev (för att använda ett fånigt uttryck) "lite mer än bara vänner".  

Sedan blev det sommar. Jag åkte hem till Sverige. Fransmannen åkte till Australien, Nya Zeeland och sedan tillbaka till Frankrike. Jag jobbade i Göteborg hela sommaren. Fast en veckas semester hade jag innan skolan började. Då gjorde jag något ovanligt modigt för att vara jag och bjöd in mig själv till Frankrike för att hälsa på honom. Jag hade i och för sig en stående inbjudan, men helt ärligt hade han nog inte trott att jag skulle komma.

Jag var förstås toknervös när jag efter en sömnlös natt (jag packar ju alltid i sista minuten) kom fram till Lyons flygplats. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Var tvungen att gå på toa två gånger och fixa till mig lite innan jag till slut tog steget och klev ut i ankomsthallen med ett leende. Jag log och log men upptäckte rätt snabbt att han inte var där. Hjälp, en vecka i Frankrike helt själv, vad jag ska göra nu, och en hel massa saker hann jag tänka innan han dök upp. Sedan blev allt bra igen. Vi hade en jättetrevlig vecka och jag fick bland annat  träffa hans något förvånade föräldrar och hela tjocka släkten eftersom de bor nästan allihop i samma by.

Efter det åkte jag hem till Sverige. Tog mig i genom en c-uppsats och en d-uppsats. Han kom och hälsade på flera gånger. Jag var och hälsade på flera gånger. Däremellan pratade vi via msn.

Efter d-uppsatsen sommarjobbade jag i Göteborg igen. Fick sedan, tack vare Svenska handelskammaren i Frankrike, chansen att göra en "stage" eller en praktik på Tetra Pak i Paris i sex månader. Så jag flyttade till Paris. Fransmannen hade ett tag innan fått jobb i Saint Quentin, en rätt liten stad en dryg timmes tågresa från Paris. Vi träffades på helgerna. Ibland i Paris, ibland lite lugnare helger i Saint Quentin.

När min praktik var slut åkte jag hem till Sverige igen. Målet var att ta körkort. Det kändes lite som "nu eller aldrig". Fick mitt körkort till slut. Fixade klart allt med skolan. Åkte på en road trip runt Sverige och Norge med fem franska kompisar. Efter den resan följde jag med dem tillbaka till Frankrike med målet att hitta ett "riktigt" jobb i Frankrike. Och här är jag nu. Utan "riktigt" jobb än så länge. Men med min fransos:) Och jag hoppas att jobbet kommer snart.

Voilà, så var det med det.