Fotboll, fotboll överallt
Idag såg jag på lunchnyheterna igen. Inte på ettan den här gången utan på tvåan. De 22 första minuterna av nyhetssändningen handlade bara om fotboll. Jag behövde inte ta tid. De har en klocka i bild. 13.22 lämnade man fotbollen och gick över till de belgiska flickorna. I 22 minuter visades det jublande fransmän på Champs-Elysées, jublande fransmän i Marseille som hyllade sin Zizou, jublande fransmän i Boulogne-sur-Mer som hyllade sin Ribéry, besvikna spanjorer i Madrid, besvikna spanjorer och jublande fransmän i städer vid spanskfranska gränsen och på spanska restauranger. Och så vidare. Ni fattar grejen.
Sedan var det vanliga nyheter en liten stund och sedan sa nyhetsankaret att nu var det minsann dags för dagens vm-nyheter. Alltså fotboll ur ett mer sportsligt perspektiv. Som att alla jublande fransmän inte skulle räcka.
Chirac pratade i tv häromdagen. Självklart fick han frågan om han tittade på fotboll och självklart svarade Chirac att han stödde det franska laget och att han hoppades få se det i vm-final. Mot Brasilien.
För att Frankrike ska kunna möta Brasilien i vm-finalen måste Chirac använda alla de skumraskmetoder och kontakter han har på lager. Och lite till. Frankrike och Brasilien möts i kvartsfinalen. På lördag. Någon vinner, någon försvinner. Vi kommer att vara i Auvergne då. De svenska föräldrarna ska träffa de franska föräldrarna för första gången. Det kommer bli språksvårigheter. Men förhoppningsvis trevligt.
Om Chiracs politik, hans trovärdighet och ärlighet kan man tycka mycket. Pratar fint gör han i alla fall. Han har en mjuk röst. Jag skulle kunna tänka mig att ha honom som godnattsageläsare. Fast på avstånd. Kanske kan han stå utanför mitt fönster och läsa saga?
Kul att tänka sig Chirac som godnattsageläsare ! :-D
Jag hoppas att träffen mellan de respektive föräldrarna kommer att gå bra. Jag kan tänka mig att det kommer att bli lite spänt i början, men det blir säkert bra till slut.
hibiscus: Ja det ska bli kul att de får träffas till slut. Fast det kommer bli lite svårt för dem att kommunicera. Min pojkväns föräldrar pratar inte engelska, och det var himla länge sedan mina föräldrar läste franska. Tur att vi är med som översättare:)
Jag är också översättare när jag åker och hälsar på min familj i Frankrike med min pojkvän (som inte kan franska). Det är först i efterhand som man förstår hur tröttsamt det är, men det är kul. :-)
Ja, man blir en evig översättare, men egentlilgen är man redan van vid det, om man tänker efter.
Man finns där, som en sorts bro mellan två kulturer, ständigt ifrågasättande, jämförande, funderande.
Och man blir många gånger väldigt irriterad.
Men, så spännande ändå!
Jag åkte med min blivande franska man och hans föräldrar hem till Stockholm för att förlova mig.
Det finns sedan dess en vilja, om än inte alltid en förmåga, til förståelse och egentligen kompromiss.
Utsikter, aprpopå ett annat av dina inlägg, är inte att förakta.
hibiscus: Översättande gick bra. Mina föräldrar kan lite franska trots allt. Vi pratade långsamt. Blandade franska, engelska och svenska. Och jag tolkade. Ibland blir det snurrigt och jag pratar franska med föräldrarna, svenska med pojkvännen och engelska med svärföräldrarna och undra varför ingen förstår nånting;)
Karin: Visst är det så. Man översätter ständigt. För sig själv och för andra.
Det var spännande! För alla. Någon förlovning bjöd vi dock inte på, till vissa släktingars besvikelse:)