Cocotte

På aftonbladet.se kan man läsa en artikel om lyxshopping på Avenue Montaigne i Paris. Chanel, Dior, Vuitton och allt sådant där som de flesta vanliga dödliga inte köper. Jag brukade vandra längs med Avenue Montaigne ibland när jag bodde i Paris. Titta i fönsterna. Förfasas över små minihandväskor i 2000-eurosklassen, som för den saken skull inte nödvändigtvis är fina. Smycken för miljoner och kläder som jag aldrig skulle komma i om jag nu hade vågat mig in i butiken. Titta på folket som faktiskt köper. De smakfulla, och de smaklösa.

En annan lyxshoppinggata är Via Montenapoleone i Milano. Där vandrade jag en gång med två hyfsat modeintresserade italienare. På en tvärgata gick vi in i en utförsäljningsbutik där italienarna världsvant grävde runt bland sidenslipsar och halvskumma designerskjortor. Jag tittade på de små italienska storlekarna och kom med en snabb överslagsräkning fram till att även om priset var nedsatt med 70 procent var det fortfarande alldeles för dyrt för en student som föredrar att köpa flygbiljetter framför märkesvaror.

Tillbaka på Via Montenapoleone möts vi av fyra stora svarta bilar med tonade rutor. De fyra bilarna stannar framför Valentinos flådiga boutique. Folk stannar upp för att kolla vem det är som ska shoppa. Någon ropar att det är Berlusconi. Vi stannar också. Berlusconi som shoppar Valentino vill jag absolut inte missa när jag nu ändå är i Italien. Säkerhetsvakterna hoppar ut. Valentinopersonalen håller upp dörrarna. Ut ur den tredje svarta bilen kommer inte Berlusconi. Utan en liten tjej. Det är Shakira. Folk ropar: Ciao Shakira, bella, bella, och sådant där som italienare brukar ropa. Vi går vidare. Utan att ha sett Berlusconi.