Hårigt och harigt

Jag känner att jag är i stort behov av en klippning, une coupe, a haircut. Mitt hår är för långt, för slitet, för burrigt och alldeles för fnasigt torrt. Kommer inte ens ihåg när det var jag klippte mig sist vilket nog måste tolkas som ett tecken på att det börjar bli dags.

Jag har rätt mycket hår. Det blir gärna väldigt stort. Stort så att det blir hår med ansikte, istället för ansikte med hår. Eller nej, nu låter det som att jag pratar om ansiktsbehåring, men jag pratar om helheten, att håret på huvudet tar överhanden och hela personen förvandlas till en massa hår. Det gillar inte jag. Samtidigt gillar jag mitt tjocka, lockiga hår också, på många sätt, för det är ju liksom jag. Fast bekväm som jag är sätter jag oftast upp håret. Då slipper jag bekymra mig för att det ska leva sitt egna lilla liv där uppe på toppen.

Jag gillar inte direkt att gå till frisören. Så jag brukar skjuta på det. Jag brukar alltid känna mig så ful och lurad när jag kommer ut. Just för att jag är lite obekväm i frisörssalongsmiljö så passar de på. De luriga frisörerna. Sist jag klippte mig gick det till så här:

- Ditt hår är väldigt torrt, det behöver verkligen en inpackning, ska jag göra en inpackning?
- Jaha, ja, om det behövs är det kanske bäst ja.

- Jag behöver ha i mousse för att få fram lockarna. Ska jag ha i lite mousse?
- Jaha, ja, om du tycker att det behövs kan du väl ha det. Gör som du vill.

Sedan går jag till kassan och till priset som satt på fönstret har det lagts till en extraavgift för långt hår, extraavgift för två stycken inpackning och extraavgift för hårmousse. Det slutar på det dubbla. Jaha, ja, om det är så vill ni ha det ja så halar väl jag fram visakortet. Jaha, tack och hej, och vi ses aldrig mer.

Men nästa gång jag klipper mig hade jag tänkt att försöka låta bli att låta mig luras. Vi får väl se hur det går.

Dessutom hatar jag när frisörer vill föna och dona med håret så det blir alldeles fluffigt och jag känner mig som en bortkommen pudel på hundtrim. En fyndig parisfrisör sa att de nog skulle bli tvungna att öppna båda entrédörrarna för att jag skulle komma ut med allt mitt hår. Jag låtsades inte ens skratta.

Nej efter så mycket hårprat och med digitalkameran bredvid mig känner jag att jag får stå mitt kast och visa mitt ovårdade burr. Det är hyfsat platt ikväll så den allra starkaste pudel-på-väg-till-hundtrimskänslan vill inte infinna sig just nu. Däremot är jag minst lika trött som jag ser ut så jag ska genast gå och lägga mig.

glåmig sara
Imorgon ska det kapas och putsas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback