Hjärtklappning och julklappar
Nu har jag packat passet. Och bokningsnumret till Ryanair. Kameran. Svenska mobilkortet Och alla julklappar. Behöver jag något mer? Strumpor kanske...
Första året jag bodde i Göteborg höll jag på att göra en rejäl tabbe. Jag hade som alla andra år köpt många julklappar och pysslat ihop många paket. När jag skulle åka hem till Västerås över julen var jag för en gångs skull hyfsat tidigt ute. Jag hade packat allt. En resväska och en påse julklappar. Jag hade städat mitt lilla rum jag hade som inneboende i en villa i Krokslätt. Jag tog bussen i tid för en gång skull och slapp ha hjärtklappning vid varje rödljus eftersom jag visste att jag skulle hinna med tåget.
På stationen hade jag fortfarande gott om tid. Jag stod som bäst och kollade in topplistan i Pocket Shop när jag upptäckte att jag bara hade min resväska. Ingen julklappspåse.
Julklapparna stod kvar på golvet i mitt nystädade lilla studentrum.
Jag tittade på klockan. Tänkte på vad jag hade i påsen. Tänkte på all tid jag lagt på julklapparna. Tänkte på att jag inte skulle tillbaka till Göteborg förrän efter nyår. Tittade på klockan igen. Sprang till taxistationen. Hoppade in i en taxi och förklarade situationen. Taxichauffören förstod. Han gillade själv julen. "Vi måste rädda joolklapparna" sa han och gasade på lite extra nedför Fridkullagatan.
Vi lyckades faktiskt. Vi hann både fram och tillbaka till stationen. Jag fick med mig julklapparna och hann med tåget. Det var knappt. Men jag hann.
Det är väl helt enkelt så att jag inte är gjord för att kliva på ett tåg i god tid. Det ska alltid vara i samma ögonblick som de blåser i visselpipan och dörrarna börjar stängas. Jag gillar egentligen inte att stressa. Ändå hänger det alltid på sekunden. Hjärtklappning. Och julklappar.
Årets julklappar är inslagna och nedpackade. Och de ska inte åka tåg.
Första året jag bodde i Göteborg höll jag på att göra en rejäl tabbe. Jag hade som alla andra år köpt många julklappar och pysslat ihop många paket. När jag skulle åka hem till Västerås över julen var jag för en gångs skull hyfsat tidigt ute. Jag hade packat allt. En resväska och en påse julklappar. Jag hade städat mitt lilla rum jag hade som inneboende i en villa i Krokslätt. Jag tog bussen i tid för en gång skull och slapp ha hjärtklappning vid varje rödljus eftersom jag visste att jag skulle hinna med tåget.
På stationen hade jag fortfarande gott om tid. Jag stod som bäst och kollade in topplistan i Pocket Shop när jag upptäckte att jag bara hade min resväska. Ingen julklappspåse.
Julklapparna stod kvar på golvet i mitt nystädade lilla studentrum.
Jag tittade på klockan. Tänkte på vad jag hade i påsen. Tänkte på all tid jag lagt på julklapparna. Tänkte på att jag inte skulle tillbaka till Göteborg förrän efter nyår. Tittade på klockan igen. Sprang till taxistationen. Hoppade in i en taxi och förklarade situationen. Taxichauffören förstod. Han gillade själv julen. "Vi måste rädda joolklapparna" sa han och gasade på lite extra nedför Fridkullagatan.
Vi lyckades faktiskt. Vi hann både fram och tillbaka till stationen. Jag fick med mig julklapparna och hann med tåget. Det var knappt. Men jag hann.
Det är väl helt enkelt så att jag inte är gjord för att kliva på ett tåg i god tid. Det ska alltid vara i samma ögonblick som de blåser i visselpipan och dörrarna börjar stängas. Jag gillar egentligen inte att stressa. Ändå hänger det alltid på sekunden. Hjärtklappning. Och julklappar.
Årets julklappar är inslagna och nedpackade. Och de ska inte åka tåg.
Kommentarer
Trackback